Hoppa till huvudinnehåll

Lärare och elever i Italien längtar tillbaka till klassrummen, men brist på trygga transporter tvingar gymnasieelever att stanna hemma

Medelålders kvinna utomhus med röd tegelvägg i bakgrunden. Gymnasieläraren Giuseppina Tobaldi väntar på att få undervisa i klassrummet.
Gymnasieläraren Giuseppina Tobaldi väntar på att få undervisa i klassrummet. Medelålders kvinna utomhus med röd tegelvägg i bakgrunden. Gymnasieläraren Giuseppina Tobaldi väntar på att få undervisa i klassrummet. Bild: Christin Sandberg / Yle Italien

Efter nästan ett år i pyjamas framför datorn gick de italienska gymnasieeleverna i fyra av landets 20 regioner tillbaka till skolan på måndagen. Under hälften av veckans skoltimmar ska de nu få träffa kompisar och ta del av undervisningen med läraren på plats.

Att så många regioner drar ut på beskedet om när eleverna får komma tillbaka till skolan har väckt många protester. Sedan det nya skolåret drog igång i september 2020 har det hållits regelbundna protester för en återgång till skolan.

Gymnasieläraren Giuseppina Tobaldi väntar otåligt på besked om när hon får träffa eleverna igen.

– Jag är på plats i skolan, eftersom de elever med fysiska och psykiska nedsättningar och som är i behov av extra stöd, hela tiden har fått undervisning i skolan, säger hon.

"Distansundervisning är inte skola"

Det innebär att Tobaldi också har skött distansundervisningen för övriga elever från klassrummet sedan i mars förra året, då skolorna stängde ner i en första landsomfattande lockdown.

– Distansundervisning kan inte betraktas som skola. Om det bara handlade om kunskapsöverföring skulle det gå att använda förinspelade videolektioner över datorn jämt, säger hon.

Hon fortsätter:

– I undervisnings- och inlärningsprocessen är relationen, kontakten och den pedagogiska dialogen grundläggande och gör att du kan kontrollera om ditt arbete får effekt, det vill säga om ungdomarna kan tillgodogöra sig kunskapen.

Svårt få regeringen att lyssna

Som en del av att anpassa undervisningen till distansundervisning har lärarna tvingats minska på innehållet, vilket Tobaldi, menar leder till en utarmning av undervisningen, i alla fall på sikt.

Utbildningsministern Lucia Azzolina och övriga på ministeriet är väl medvetna om de negativa effekterna, såsom minskat lärande, växande sociala klyftor mellan eleverna och psykisk ohälsa, som den utdragna distansundervisningen har på eleverna.

Och Azzolina har tagit kampen, även när ingen i regeringen tycks ha haft tid att lyssna.

Det främsta resultatet är att hon lyckades ge tillbaka barnen på låg-, mellan- och högstadiet deras rätt till skolan. Detta efter att det hade konstaterats att skolan endast låg bakom en mycket låg andel av smittspridningen av coronaviruset.

När dessa barn gick tillbaka till klassrummen i mitten av september förra året hade de varit hemma från mars till juni med distansundervisning och efterföljande tre månader på sommarlov.

Skolresan blev problem

För den femåriga gymnasieskolan ställde sig transportproblemen i vägen. Trots att utbildningsministern lyft vikten av att planera kollektivtrafiken och eventuellt anpassa skoltiderna därefter, lyckades inte landets regioner få fram säkra transporter till det nya skolåret på hösten 2020.

I dag är en del av landets gymnasieelever tillbaka i klassrummen. De som inte är det väntar fortfarande på att regionerna ska ordna med transporterna.

Italiensk kvinnlig gymnsieelev i mörk tröja och keps poserar utomhus med träd i bakgrunden. Eleonora Stroppa.
Eleonora Stroppa Italiensk kvinnlig gymnsieelev i mörk tröja och keps poserar utomhus med träd i bakgrunden. Eleonora Stroppa. Bild: Christin Sandberg / Yle Italien,gymnasister

Eleonora Stroppa, som går sista året på turismlinjen på gymnasieskolan Morea i Fabriano, är en av dem som sitter hemma framför datorn.

– Vad jag tycker om distansundervisningen varierar från dag till dag, ungefär som de olika besked som kommer hela tiden, säger hon.

– Det är svårt att veta vad man ska tycka, eftersom det är svårt för individen att värdera hur stor risken för smittspridningen är om vi går tillbaka till skolan. Eller om man borde se på skolan på ett nytt sätt, funderar Stroppa.

Hon tillägger:

– Samtidigt som nedstängningen har tagit skolan ifrån mig har det också gett mig tid att tänka efter och försöka ta mer ansvar för både skolan och framtiden.

Skolvardagen kan förbli ett minne

Eleonora Stroppa är för egen del inte orolig för framtiden. Tvärtom ser hon otåligt fram emot att på nytt få engagera sig i skola och arbete som aldrig förr, så snart pandemin är över.

– Men jag saknar verkligen skolan som en plats där man träffas, kramas och delar stunder med varandra. Det känns som det som förut var vardag, nu har förvandlats till ett minne blott, säger hon och tillägger:

– Och eftersom det här året är mitt sista, är risken att det förblir just ett minne.

Skolan är också en en plats där man tillsammans kan möta ångest, rädslor och andra negativa känslor, vilket är det Eleonora Stroppa säger att hon saknar mest.

Hon tror det är viktigt att spendera tid för sig själv, något som hon ser som något helt annat än att vara isolerad.

– Men det är klart att i den här situationen beror det också på hur din hemsituation är, säger hon.

Förutom koncentrationssvårigheter vid skärmen och utmaningen att involvera eleverna via datorn, så lyfter även läraren Giuseppina Tobaldi det faktum att skolan spelar en stor roll vad gäller sociala relationer.

– Inte minst för dem som har en svår eller kanske rentav farlig hemmiljö, säger hon.

Liksom gymnasieeleven Stroppa längtar Giuseppina Tobaldi efter en normal skoldag.

Läs också