Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Nej, de stora demonstrationerna i Ryssland innebär inte någon revolution

Kerstin Kronvall mot en bakgrund av en kvinnlig, demonstrant som förs bort av polis.
Kerstin Kronvall mot en bakgrund av en kvinnlig, demonstrant som förs bort av polis. Bild: Sergei Bobylev/TASS/All Over Press Aleksej Navalnyj,Moskva,demonstrationer,Ryssland

Som vanligt var det de hårda nyporna som regerade då den ryska ledningen valde väg.

Man kan bemöta fredliga demonstranter på olika sätt. Men i Ryssland verkar det bara finnas ett sätt att reagera. Nämligen med våld.

Det vi såg under lördagen var skamligt och polisens brutalitet stod inte i någon som helst jämlik relation till det demonstranterna gjorde.

Motståndet viftas bort

Av tradition är det en omöjlig tanke för ryska politiker att helt enkelt gå ut och lyssna på vad demonstranterna vill.

Istället låter man polisen misshandla dem och de Kremltrogna journalisterna får förlöjliga och svartmåla dem.

Ett exempel på hur propagandan framställer demonstrationerna är tv-kändisen Dmitrij Kiseljovs definition; han kallade dem ”politisk pedofili”. Med det lät han förstå att barn och unga som deltog var utnyttjade av illasinnade vuxna.

Det kommer också dubbla budskap.

Dels sänder makthavarna ut kravallpolis med uppdrag att utan pardon skingra demonstranterna, dels låter man förstå att demonstrationerna var små och betydelselösa.

President Vladimir Putins presstalesman Dmitrij Peskov talade på sitt typiskt slängiga sätt om små demonstrationer.

– Det sägs att de var många. Nej, de var få. Många är de som röstar på Putin, sa Peskov.

Han hänvisade till den allryska omröstningen om konstitutionen, där det officiella resultatet var ett rungande ja till Putins ändringsförslag.

Omröstningen var riggad, men tydligen tror statsledningen på sina egna lögner.

Flera för Putin än för Navalnyi

En annan sak är att det fortfarande finns flera ryssar som vill se Putin som president än sådana som vill se Aleksej Navalnyj på den posten.

Protesterna till stöd för Navalnyj är nämligen inte uttalat något stöd för honom som politiker. Det handlar om motstånd mot Putin-administrationens hänsynslöshet.

Det spektakulära gripandet av Navalnyj på flygplatsen;standard inför tiotals kameror, förgiftningen av honom och hans film om Putins överdådiga palats har helt enkelt väckt upprörda känslor.

Demonstrationer leder sällan till resultat

Nu frågar sig många om lördagens demonstrationer var en vändpunkt i det ryska politiska livet.

Troligen var det en liten gungning mot mera intresse för samhällsfrågor, men det är knappast någon riktig omvälvning.

Det är klart att demonstrationerna som ett sätt att uttrycka missnöje inte kommer att upphöra. Men intresset för dem varierar.

Under de senaste åren har väldigt många varit ute och demonstrerat bland annat mot pensionsreformen, mot dålig sophantering, mot valfusk och till stöd för politiska fångar.

Gång på gång visar opinionsmätningar att folket önskar att makthavarna ska lyssna på dem. Särskilt hoppas man på förändringar i miljöskyddet och inom socialskyddet. Vardera är i dag mycket svaga.

Då makthavare på olika nivåer noga aktar sig för direktkontakt med folket blir demonstrationer det enda sättet att visa sin åsikt.

Som metod för förändring är demonstrationerna mycket långsamma.

Så småningom kan de få betydelse, men det krävs envishet och långsiktighet om man vill förändra ett land som Ryssland.

Byråkraterna bromsar

Ryssland styrs inte bara av Kreml och president Putin, även om presidenten har ett stort kontrollbehov och gärna bestämmer om både smått och stort.

Det finns 2,3 miljoner offentligt anställda tjänstemän på olika nivåer i samhället.

En väldigt stor del av dem kan på ett eller annat sätt dra nytta av sin position och utöka sina små löneinkomster genom att ta mutor.

Det är otänkbart att alla dessa frivilligt skulle gå med på att förlora sin position. Det är en av orsakerna till att alla val och alla politiska beslut följer den linje Putin har stakat ut.

Putins linje är allt annat än dynamisk, och stabilitet är inte för intet hans honnörsord.

Stagnationen fortsätter

Putin vill, i likhet med de flesta autoritära statsledare, vara populär bland folket.

Nu när hans stjärna redan en längre tid har dalat är han inte nöjd med landets medborgare.

I den tidigare FSB-överstens och långvarige presidentens sinnevärld finns inte alternativet att han själv skulle ha misslyckats.

I den ryska politiken finns heller inte någon insikt om vilken positiv funktion en gedigen oppositionspolitik kan ha.

Om beslutsfattarna gick i diskussion med en sakkunnig opposition skulle bakgrunden till många beslut öppnas för allmänheten.

Då vore det också möjligt att ändra kurs och låta den allmänna opinionen spela in.

Något sådant finns inte i sikte i Ryssland som går mot parlamentsval i höst.

Utan fusk skulle maktbalansen i parlamentet kunna ändras. Men hur många tror på ett ryskt val utan fusk?

Läs också