Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Handen upp alla som hänger med i alla restriktioner och rekommendationer – det kan faktiskt också finnas för mycket information

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Ännu en allvarlig minister med en powerpoint-presentation bringar inte nödvändigtvis någon mer reda i det hela, skriver Jonas Jungar. Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Svenska Yle,jonas jungar

Först ett personligt medgivande: jag är själv privilegierad som under hela epidemins gång i princip kunnat sköta mitt jobb på distans. Jag har egentligen inte behövt bekymra mig för vad som begränsas och varför.

Jag är alldeles för bekant med mitt köksbord och min närbutik, men i övrigt har det än så länge gått rätt smärtfritt.

Men i ett sådant läge - och jag lär nog inte vara ensam om den känslan - börjar den femtioelfte presskonferensen kännas mer och mer som ett bakgrundsbrus. Då orkar man inte längre vara särskilt uppmärksam.

För det borde vi ju faktiskt vara nu, hur oändligt trötta vi än är på allt.

Vi har nu snart ett år bakom oss av restriktioner, resebegränsningar, förkortade öppethållningstider, smittskyddslagar, beredskapslagar, risknivåer, regionala specialvillkor, gränskontroller, smittspårning, munskyddsrekommendationer och så vidare och så vidare.

Och en oändlig rad av samhälleliga aktörer som vill ha sitt ord med i besluten: THL, Fimea, social- och hälsovårdsministeriet, riksdagens grundlagsutskott, riksdagens social- och hälsovårdsutskott, sjukvårdsdistrikten, regionförvaltningsverken, kommunerna, företagshälsovården, Traficom och så vidare.

Vem som har rätt att besluta om vad tror jag är ganska dunkelt för de flesta av oss.

I början var informationssuget enormt. I fjol våras fanns ett omättligt behov av att veta vad som egentligen pågick. På Svenska Yle mobiliserades allt för att tillgodose det behovet.

Regeringen, särskilt statsministern, fick beröm för en föredömligt klar och tydlig kommunikation.

Vi muttrade kanske på i tysthet, men alla insåg allvaret. Och Finland klarade sig i internationell jämförelse helt otroligt bra. Och gör det fortfarande.

Vem som har rätt att besluta om vad tror jag är ganska dunkelt för de flesta av oss

Men om kommunikation är a och o i en krissituation, så måste det vara det också då krisens mest akuta fas är över. Och här skulle det nu krävas skärpning.

Till exempel måndagens presskonferens med statsminister Marin och omsorgsminister Kiuru bidrog knappast till någon större krismedvetenhet.

Istället för att till äventyrs berömma (!) det finländska folket för hur väl vi klarat oss (sånt har faktiskt också betydelse, det här handlar ju väldigt mycket om psykologi), blev vi serverade ännu några begrepp att hålla reda på.

Knappt hade vi lärt oss skillnaden mellan accelerationsfas och samhällsspridning, så introducerades plötsligt något slags ny hybridstrategi man kallar för fas 1, fas 2, respektive fas 3.

Och följande dag ordnades igen en presskonferens där allvarsamma experter stod bakom sina munskydd och redde ut detaljerna i det som föregående dag redan hade sagts.

Istället för att till äventyrs ge beröm för hur väl vi klarat oss serverade man ännu några nya begrepp att hålla reda på

Handen på hjärtat - vem av oss blev så väldigt mycket klokare? I princip handlade det ju om att - än en gång - varna för att det blir hårdare begränsningar om vi inte sköter oss.

Tack, vi har förstått det redan. Ännu en minister med en powerpoint-presentation bringar inte nödvändigtvis någon mer reda i det hela.

I något skede blir nämligen ambitionen att informera så mycket som möjligt - i sig säkert välmenande - kontraproduktiv. Regeringen måste börja fundera efter när och hur man berättar och varför man berättar.

Mer information är inte per definition bättre information.

Jag tror nog vi alla är beredda att hålla ut bara de beslut som görs är a) tydliga och lätta förstå och b) känns berättigade.

Skribenten är Svenska Yle innehållschef med ansvar för journalistik och etik

Läs också