Hoppa till huvudinnehåll

”Människan måste göra sitt liv så vackert och värdefullt som möjligt” — Lars Norén blev 76 år

Lars Norén.
Lars Norén. Bild: Jessica Gow/TT. Lars Norén

Han skrev hela tiden, ända in i det sista. Han var en mästare på att behärska språket, både när det gällde analyser av själen och samhället men också förolämpningar. Kort sagt var han en av de största inom samtidsteatern. Tomas Jansson minns två möten med Lars Norén, och diskuterar hans betydelse för teatern.

Vad betydde Lars Norén för mig?

Ja, vad betyder en gigant? Orden blir för små. Jag älskade hans intensiva allvar och det autentiska språket. Han bjöd på en av mina största teaterupplevelser någonsin, han visade hur en dramatiker kan skapa ett hyperexakt språk med upprepningar och pauser och felsägningar, han kunde vara en oerhört intressant och på ett bra sätt krävande samtalspartner.

Det finns speciellt ett svar som han gav 1998, som jag tänkt allt mer på under de senaste åren.

Vi talade om välfärdssamhället eftersom han då skrev flera pjäser om utslagna såriga bortglömda människor, och jag frågade om han trodde problemen var övergående eller om våra 30 senaste år av välfärd egentligen var en parentes.

- Jag tror det, svarade han. Jag tror det här är den sista lyckliga perioden, att det väntar fruktansvärda saker.

Det är 23 år sedan, och Norén hann se flera tecken på det han talade om: hur den västerländska demokratin utmanas inifrån, hur klimatoron växer, hur nya sjukdomar vänder upp och ner på vår tillvaro. Som Covid-19, som låg bakom hans död.

”Allt för tidigt” är en kliché, men i Noréns fall uppenbarligen sant. ”Före julen jobbade han för fullt, och var på strålande humör”, berättade mångåriga samarbetspartnern Ulrika Josephsson för Dagens Nyheter.

Lars Norén, 2017.
Lars Norén, 2017. Lars Norén, 2017. Bild: Fredrik Sandberg / EPA. Lars Norén

Ändå hann han med mycket. Ett hundratal pjäser, väldiga mängder regier både hemma i Sverige och utomlands.

Därför var det närmast komiskt att höra honom påstå att han jobbar oerhört långsamt.

- Men jag arbetar å andra sidan hela tiden, lade han sedan till.

Norén som adjektiv

Ja, han kunde vara humoristisk också. När jag nu lyssnar igenom gamla bandupptagningar kan jag höra publiken skratta fast pjäserna ofta är så mörka.

Det berodde, igen, på hur han så elegant behärskade språket och situationerna han beskrev. Hans namn har till och med blivit en del av språket, som ett adjektiv och ett prefix. ”Norénjul” är väl den mest kända varianten. En rak motsats till Astrid Lindgren-jul, definierade någon det som. En familjekväll med våldsamma ångestfyllda verbala sammandrabbningar.

Skådespelare jag talat med har också berättat om hans humor och engagemang och speciella sätt att kommunicera. Melinda Kinnaman berättade en gång om en mycket speciell anvisning hon fick: ”dina ögon ska vara som djupa brunnar och man ska se stenarna på bottnen”.

Han kom ofta till repetitioner utan manus. All koncentration gick till att följa skådespelaren, höra när det blev fel, lita på sin intuition.

Intuitionen fick honom också att ofta välja bort möten med journalister. Exemplen är otaliga. Också jag fick uppleva det, som när han skulle följa med en gästspelsensemble till Finland men inte dök upp på flygfältet i Stockholm.

Att han tyckte oerhört illa om flera journalister finns också utförligt beskrivet i hans massiva dagbokspublikationer.

Men ibland hade jag tur.

”Du måste komma inom två timmar”

Vintern 1998 besöker jag Stockholm i en vecka för att se teater, och hade redan i en månads tid försökt få en intervjutid. Oddsen är dåliga. ”Han är inne i en skrivperiod nu, då brukar han inte tala med någon alls”.

I Stockholm ser jag bland annat hans Personkrets 3:1, dryga sex timmar teater som på ett närmast dokumentaristiskt sätt beskriver de allra mest utsatta: mentalsjuka och utslagna och drogberoende människor i alla åldrar. En pjäs utan egentlig handling, samtal och hopplöshet som mal på som ett tungt massivt gitarrmuller som inledningsvis kan kännas enformigt men som snart suger in en i en suggererande total känsla. Den hör ännu 23 år senare fortfarande till mina absolut starkaste teaterupplevelser.

Så, sista dagen i Stockholm, får jag ett samtal.

”Vi gör det hemma hos mig”. Det är Lars Norén. ”Men du måste komma inom två timmar, annars hinner jag inte”.

Han bor i Östermalms diplomatkvarter, hissen går inte ända upp till hans våning och efter några sekunder av förvirring märker jag att hans dörrklocka finns i hissen. Jag ringer på, han kommer ut i strumpfötter och trycker på knappen som för hissen den sista våningen upp.

Hans hem är naket, vita väggar, inga bokhyllor (”böcker skulle distrahera mitt skrivande”), och fast han lät stressad i telefon bjuder han på sina tankar i en timme. Han kokar kaffe, röker ett par cigaretter, drar ur telefonsladden då någon ringer mitt i intervjun.

Jag minns hans engagemang för de utslagna i samhället, hur insatt han var i den samtida populärmusiken (”jag är oerhört intresserad av rap och hiphop, det texterna vill uttrycka”), hur han kunde ha långa pauser mitt i sina resonemang, hur han kunde låta intuitiv och genomtänkt på samma gång, att han var mitt inne i en oerhört produktiv period och ville sluta regissera, ”det tar så mycket tid av mitt skrivande”.

På 00-talet fick döden huvudrollen

Han ville bara skriva, ända sedan tonåren hade det varit så, ända sedan han som 16-åring lämnade sin dysfunktionella familj på hotellet i Skåne där han vuxit upp, flyttade till Stockholm där han skulle bli författare, levde fattigt och ensamt medan han skrev poesi. Debuterade som 19-åring. Dramatiken kom långt senare, ”jag började längta efter att se kroppar och ord”, och allt sedan genombrottet 1982 med självbiografiska Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud var han en gigant som också påverkade det svenska scenspråket.

- De borgerliga tragediernas fördjupade psykologiska realism fick skådespelarna att skrika ut sina känslor på ett sätt som man sällan gjort här, konstaterade kritikern Lars Ring.

Lars Norén 1986.
Lars Norén, 1986. Lars Norén 1986. Bild: ullstein bild - Calle Hesslefors/ All Over Press Lars Norén

Noréns 80-tal handlade om uppgörelser med den borgerliga familjens livslögner och demoner, stora delar av 90-talet innehöll socialrealistiska djupdyk i den grymma verklighet som samhällets utstötta lever i, och på 00-talet fick döden allt mer utrymme. Språket blev minimalistiskt, poetiskt, öppet.

Det var temat när vi träffades en andra gång, under en Ibsen-festival i Oslo som han gästade med en regi 2006. Då påminde jag honom också om det han sagt åtta år tidigare, att han skulle sluta regissera.

- Nej det blev inte så. Jag fick så intressanta internationella anbud.

Men döden, och det minimalistiska språket?

Det var naturligtvis följdriktigt.

”Människan måste göra sitt liv så vackert som möjligt”

”Språket är allt”, sa han redan 1998 om det söndertrasade språk som hans karaktärer i Personkrets 3:1 talade. ”Människorna är det de säger”. Det syntes lika tydligt när han beskrev figurer som befann sig i dödens väntrum och ibland redan var döda.

- Jag är över 60 år, sa han i Oslo.

- Jag ser början på livet men jag ser också slutet, båda sidorna möts nu. Och då faller väldigt mycket bort. Inte av nuet, men det tidlösa får större betydelse. Det ekar fram och tillbaka.

- Jag försöker destillera mer nu. Jag gör det i mitt liv också.

Det fick mig då att tänka på den norska dramatikern Jon Fosse. Men då jag ville jämföra de två, för att de båda behandlade död och båda jobbade med ett allt mer minimalistiskt språk, lät Norén direkt irriterad. Vad jag minns var han rätt fåordig under intervjuns sista minuter.

Men då vi talade om döden kom han ändå igång, och jag minns fortfarande hans slutord.

Lars Norén, 2006.
Lars Norén, 2006. Lars Norén, 2006. Bild: Claudio Bresciani. Lars Norén

- Jag skriver om döden för att jag då kommer närmare livet. Därför älskar jag teatern, för att den upphör i samma stund som man gör den. Döden och intigheten tar allt vi gör, och ändå måste vi göra det så meningsfullt som möjligt. Människan måste skapa mening, varje dag, även om hon vet att det inte finns någon mening.

- Människan måste göra sitt liv så vackert och värdefullt som möjligt, för att orka leva, för att få ett värde och ge andra människor ett värde. Det är vår plikt mot oss själva.

I ett program från 2007 kan man höra utdrag ur intervjuerna med Lars Norén, samt skådespelare och kritiker som kommenterar hans arbetssätt och betydelse.