Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Tankeväckande om att ta plats i ny essäsamling av Åsa Stenwall

Pärmen till Åsa Stenwalls essäsamling "Ta plats".
Åsa Stenwall är aktuell med sin sjunde bok. Pärmen till Åsa Stenwalls essäsamling "Ta plats". Bild: YLE/Marit Lindqvist Åsa Stenwall,finlandssvensk skönlitteratur,essäer

”Vad driver människor att börja skriva? Vad minns vi när vi minns? Vad är det som gör berättelsen om uppväxt och liv intressanta för andra?” frågar sig Åsa Stenwall i förordet till den nyutkomna essäsamlingen Ta plats. Om skrivande, hemhörighet och sökande efter jagets källor.

Litteraturvetaren Åsa Stenwall har en lång och gedigen erfarenhet av att hålla skrivarkurser och därmed har hon också haft anledning att fundera en del över det självbiografiska skrivandet, över hur jaget tar plats och gestaltas i språket, i texten.

I den nu aktuella essäsamlingen återvänder Åsa Stenwall till vissa centrala teman som hon kretsat kring också i sina tidigare böcker - som hur flickors och pojkars uppväxt skildras i nyare finlandssvensk litteratur och Österbotten som plats, minne och längtans mål i ett antal finlandssvenska författares verk.

Ett annat tema som Åsa Stenwall ägnar stort utrymme åt i sin nya bok är den autofiktiva trenden i litteraturen, och hon närläser verk av en handfull författare som i hög grad utgått från den egna släkthistorien eller det egna jaget i sina verk – som Agneta Pleijel, Vladimir Nabokov, Nathalie Sarraute och Birgitta Boucht.

Litteraturvetaren och läraren Åsa Stenwall.
Åsa Stenwall har gett ut ett flertal böcker om finlandssvensk och nordisk litteratur. Litteraturvetaren och läraren Åsa Stenwall. Bild: Asger Albjerg Åsa Stenwall

Inte en dag utan en rad

När Åsa Stenwalls pappa dog år 2012 lämnade han efter sig 135 dagböcker från en tidsperiod på 70 år. I och med faderns död försvann också det som Åsa Stenwall beskriver som sin ”inre läsare”. Intresset för litteraturen och skrivandet förenade far och dotter.

I dagböckerna får dottern syn på fadern Erik som 15-årig grabb mitt i höbärgningen medan kriget rasar på östfronten, och framför sig ser hon ”en pojke (…) långt definierad av sin omgivning” med mycket lite plats för individuellt svängrum: ”Livets mening är arbetet”.

Så småningom vidgas cirklarna: bondpojken börjar studera på seminariet i Nykarleby, blir folkskollärare och bildar familj.

Dagboken följer honom i alla livets faser och bär vittnesmål om hur jaget växer och förändras.

Hans dotter sitter med böckerna framför sig och förundras över varifrån fadern fick behovet av att skriva, ”fånga det ordlösa, dragga in det och forma det till berättelser”.

Och hon rörs över hur ynglingen famlar och provar sig fram i högspråket, härmar och refererar i högre grad än reflekterar, ”(s)akliggör sin värld mera än innerliggör”.

Att skriva dagbok handlar om att synliggöra sig själv i orden, att formulera en jagbild – jag skriver alltså finns jag till.

Med hänvisning till den svenska språk- och samhällsforskaren Ann-Catrine Edlund konstaterar Åsa Stenwall dock att dagboksskrivandet inte enbart är en handling som vänder sig inåt mot det egna jaget, utan också ett sätt att via språket förhålla sig till yttervärlden. Att förmå överskrida de kringskurna ramarna och göra världen större.

Och samtidigt – allt det som fadern inte skrev om: ”Mörkret på det vita papperet. Det som vänder ryggen åt och inte vill fångas, inte låter sig formuleras (---) Ett tomrum. Ett glapp. En stumhet mellan generationerna.”

Alltings föränderlighet och förgänglighet

I sina texter utgår Åsa Stenwall ofta från ett minne, en konkret bild eller en upplevelse när hon ger sig ikast med att ringa in och skriva om ett tema – som att falla handlöst genom tidsrymden när hon ser bleknade fotografier från sin gamla hemby i en grupp på Facebook, hur hon kan känna den stickande och omisskännliga lukten från minkfarmen i hembyn när hon läser Karin Erlandssons debutroman Minkriket, eller hur hon i stunder av hemlängtan och melankoli söker sig till Lars Huldéns munsalamål som fungerar som ett slags hemkomst, inte minst språkligt sett.

Många av texterna i Ta plats handlar om förlust, om alltings förgänglighet och föränderlighet, om tidens flykt, om barndom och uppväxt, om hembygd och rötter.

Om ett dubbelseende på då och nu, där och här. Om längtan och nostalgi. Om rötter som ryckts upp och som ständigt söker ett fäste. Om önskan att höra till utan att kunna/vilja återvända.

Pärmen till Åsa Stenwalls essäsamling "Ta plats".
Pärmen till Åsa Stenwalls essäsamling "Ta plats". Bild: Scriptum förlag essäer,finlandssvensk skönlitteratur,Åsa Stenwall

Nyfikenhet och engagemang

Åsa Stenwall är en lyhörd lyssnare och insiktsfull läsare som närmar sig de texter hon analyserar med stort engagemang och omisskännlig nyfikenhet.

I Peter Sandströms litterära universum fastnar hon för tystnaden och det outsagda som ger en alldeles särskild laddning åt Sandströms litterära gestalter och hans beskrivningar av relationer och vardagsmiljöer.

Hur ser tystnaden ut i Sandströms berättelser, vad rymmer den, vad signalerar den?

Tystnaden i de litterära verken känner Åsa Stenwall igen från sin egen uppväxt:

”Känslorna och orden hölls inombords. Tigandet som maktmedel eller martyrskap, eller bristande förmåga till verbal kommunikation?”

I sin läsning av böckerna utgår Stenwall ofta från en form av igenkänning, en identifikation, som bottnar i delade erfarenheter av en plats, ett språk eller ett sammanhang.

Boken bjuder också på ett intressant resonemang kring traderad manlighet och synen på den dugliga och driftiga, strävsamma och stolta österbottniska mannen så som den kommer till uttryck i böcker av författare som Peter Sandström, Karin Erlandsson och Raoul J. Granqvist.

Själv skulle jag i detta sammanhang också gärna lyfta fram Axel Åhmans novellsamling Klein där författaren synar (den österbottniska) manligheten ur olika vinklar genom att porträttera män i olika åldrar som inte passar in, som känner sig obekväma eller som är rädda för att bli utpekade som svaga och avvikande på något sätt.

I Ta plats. Om skrivande, hemhörighet och sökande efter jagets källor resonerar Åsa Stenwall sig fram i dialog med författare och forskare, filosofer och kritiker. Hon vänder och vrider på olika argument, prövar och tänjer på olika teser, ringar in de argument och aspekter som hon upplever att stämmer in på de egna iakttagelserna – eller som utmanar och gör en mer alert som läsare.

Resultatet är en mycket personligt hållen samling insiktsfulla och infallsrika texter som fördjupar och vidgar samtalet kring den symbiotiska relationen mellan livet och skrivandet/läsandet, texter som diskuterar och begrundar hur vi kan ”uppfinna oss själva och världen” genom att skriva och läsa.

Läs också