Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Svek och svärta i Kjell Lindblads nya novellsamling

Författaren Kjell Lindblad.
Kjell Lindblad är aktuell med novellsamlingen "Bågskytten". Författaren Kjell Lindblad. Bild: Christoffer Westerlund Kjell Lindblad

I Kjell Lindblads förra bok, den självbiografiska romanen 8.2. (2013) sitter berättarjaget/författaren framför sin skrivmaskin och väntar på att skrivmaskinen ska göra jobbet för honom:

”Jag blandar fakta med fiktion. Det händer att jag inte kan skilja mellan verklighet och fantasi, att jag blir osäker på vad som är sant och vad som är lögn, vad som kunde ha hänt och vad som verkligen hände. Jag tror inte på någon objektiv sanning.”

Ända sedan debuten för trettiosju år sedan med novellsamlingen Före sömnen (1984) har Kjell Lindblad skrivit om minnets tillförlitlighet och bedräglighet, om minnesförlust och jagets upplösning, om synvillor och illusioner, om veck och vridningar i verkligheten, om förvirring och förvrängning av den så kallade sanningen.

Utsatthet och utanförskap centrala teman

I den nu aktuella novellsamlingen Bågskytten fortsätter Kjell Lindblad att utforska glipor och förskjutningar mellan drömvärlden och verkligheten, mellan fantasier och sinnevärlden.

Texterna präglas av en osäkerhet och en gnagande oro som ibland kan kännas olidlig.

Huvudpersonerna i berättelserna är ofta en ung pojke eller en man som upplever någon form av främlingskap, utanförskap, utsatthet, eller brist på kontakt med sin omvärld - ibland flyter gestalterna samman till ett jag som minns händelser och episoder ur sitt liv.

I novellen ”Kartan” drömmer/minns berättelsens jag en kille som gick i samma skola som han och som en dag var spårlöst försvunnen.

Jag-berättaren reser tillbaka till sin gamla hemstad för att återse tvåvåningsvillan där han bodde en tid med sin mamma och sin styvfar, skolan som ”både drog mig till sig och stötte bort mig, sög kraften ur armar och ben, fyllde magen med tunga, svarta stenar och mitt huvud med viskande röster som talade om för mig hur värdelös jag var”, och den stora skogen som var en trygg tillflyktsort för två killar som inte delade någon närmare vänskap utan förenades av ett smärtsamt utanförskap.

Vad hände egentligen med hans skolkompis, killen som han smygrökte tillsammans med ute i skogen och som en dag bara försvann – finns svaret att läsa i gulnade tidningar från årtionden tillbaka eller kan skolans städerska möjligen minnas vad som hände?

Historien växer till en gastkramande berättelse om hur förträngda traumatiska erfarenheter, sorg och smärta, utsatthet och sårbarhet kan göda ett mörker som föder ondska och våld.

I Kjell Lindblads roman Drömd (2006) finns en scen som på många sätt påminner om novellen ”Kartan”.

I Drömd tvingar några äldre killar jag-berättaren och hans kompis Måns att gå långt in i skogen där killarna knuffar ner Måns i en grop och skyfflar sand och jord över honom. Jag-berättaren lyckas frigöra sig och rusar hem utan att vända sig om, utan att kalla på hjälp. Det onda samvetet rister och river och ger ingen ro.

Ekon från tidigare verk

Bågskytten är en tätt sammanhållen samling texter som förenas av en genomgående tematik (dröm/fantasi vs verklighet) samt av vissa återkommande bilder/scener – som tunneln/korridoren/porten/spårvagnen som blir ett slags förbindelse mellan olika verkligheter, olika medvetanden, olika åldrar, eller spegeln/fönstret där jaget kan spegla sig själv, få syn på sig själv eller skymta ett annat jag, en skuggestalt, en dubbelgångare.

Det verklighetsfrämmande och illusionistiska understryks av att jag-personen ofta säger sig se en viss händelse framför sig som på film.

Pärmen till Kjell Lindblads novellsamling "Bågskytten".
Pärmen till Kjell Lindblads novellsamling "Bågskytten". Bild: Schildts & Söderstörms förlag Kjell Lindblad

Samtidigt som texterna i Bågskytten mödolöst hakar fast i varandra och kommunicerar sinsemellan kan man också höra ekon från Kjell Lindblads tidigare verk i många av novellerna – vissa händelser eller personer återkommer i lätt modifierad form, får andra nyanser och utfall.

En scen som Kjell Lindblad till exempel använt sig av tidigare är det oväntade mötet mellan två främmande män på en krog – ett möte som kan få överraskande och oanade konsekvenser.

I novellen ”Frågesport” följer jagberättaren hem till en man han lärt känna på krogen. Kvällen slutar i minnesförlust, onda aningar och fruktansvärda samvetskval.

Minnesluckor och minnesförlust är ett tema som Kjell Lindblad ofta återkommer till.

I den science fictionaktiga novellen ”Det andra språket” handlar det om minnesförlust och språkförlust som följd av en hjärnoperation.

För jag-berättaren, en översättare, är det givetvis livsomvälvande att drabbas av språkförbistring, att inse att man inte kan göra sig förstådd på sitt språk och att man inte förstår det språk som talas omkring en.

Samtidigt är allt omkring honom obekant – kvinnan som kramar och kysser honom så ömt och pojken som skrattar så glatt, hörnlägenheten med bokhyllor fyllda av oläsliga böcker och djuret som visar tänder och morrar.

En allt starkare känsla av tvivel och misstro växer fram: är allt en ond dröm, har jag-berättaren drabbats av psykos eller delirium, är han utsatt för ett medicinskt experiment, har han vaknat upp i en skön ny dystopisk värld som styrs av osynliga makthavare och obegripliga regelverk?

Novellen är en klaustrofobisk studie i missmod och maktlöshet, uppgivenhet och resignation.

Fördjupning och förädling av urberättelsen

Det mest slående fallet av intertextualitet, anspelning på och återanvändning av tidigare material/motiv, är novellen ”De dödas esplanad” som handlar om en man som blir anklagad för sin frus försvinnande.

Mannen har levt i tron att hustrun Sorja åkt till södern på semester med sin väninna Outi, men när hustrun inte återvänder från sin resa visar det sig att hon aldrig ens gått ombord på planet. Mannen misstänker att hustrun har ett utomäktenskapligt förhållande och har lämnat det gemensamma hemmet utan att ta farväl – en papperslapp i Sorjas handväska skvallrar om att så kan vara fallet. Trots att det gått trettio år sedan Sorja försvann ger mannen inte upp hoppet om att en dag få återse sin hustru.

I novellsamlingen Oktober-mars (1997) ingår en novell (”Den försvunna”) som i det stora hela berättar samma historia om mannen som saknar sin hustru Sorja som för tretton år sedan försvann på okända vägar. Hon hade sagt sig åka på semester med sin väninna Outi, men aldrig lämnat landet. En lapp i Sorjas väska antyder att hon haft en relation utom äktenskapet. Men för mannen är tanken på att Sorja lever jobbigare att bära än hennes eventuella död.

Som läsare kan man känna sig lite förbryllad och rentutav smått snopen när man stöter på texter där författaren så tydligt utnyttjar sig av/anspelar på tidigare verk – å andra sidan kan man tycka att det är spännande och intressant att se hur författaren lyckas blåsa nytt liv i ett tema/en scen som han använt sig av förut: vilka skillnader kan man se mellan texterna, varför har författaren inte kunnat släppa just denna historia utan känt sig tvungen att skriva en omarbetad version?

Vissa historier är alldeles uppenbart ett slags urberättelser som kräver omtagning och omformning, fördjupning och förädling.

Med detta sagt vill jag inte på något sätt förminska betydelsen av novellsamlingen Bågskytten – det är en samling som bjuder på många starka och oförglömliga läsupplevelser.

Kjell Lindblad har verkligen en förmåga att spänna bågen till bristningsgränsen och ladda sina texter med komplexa och motstridiga känslor - av skam och skuld, svek och svärta, sorg och smärta.

Få kan som Kjell Lindblad beskriva känslan av främlingskap, instängdhet och utestängdhet, alltings flyktighet och förgänglighet.

Läs också