Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Stod Jörn Donner i vägen för sig själv? Ny dokumentär väcker många tankar

Kolumnisten och i bakgrunden Jörn Donner i profil på ett svartvitt gammalt foto.
Han var gärna ute på djupt vatten, men lärde sig aldrig simma. Jörn Donner fotograferad av Harriet Andersson 1968.. Kolumnisten och i bakgrunden Jörn Donner i profil på ett svartvitt gammalt foto. Bild: Harriet Andersson / Oy Bufo Ab, Yle/Barbro Ahlstedt kolumner,Jörn Donner

Han skrev mer än sextio böcker och producerade ungefär lika många filmer. Han var omsvärmad, omskriven och omdebatterad. Men är det ändå något vi missat?

Jag är den första att medge att min uppfattning om Jörn Donner är baserad på strödda intryck av honom och hans produktion.

Av enskilda texter, skrikiga rubriker, laddade kommentarer. Och bilden av en uppkäftig uppsyn insvept i tung tobaksrök.

Kort sagt av den image som medierna - med stöd av honom själv - alltid odlat.

Från tonåren minns jag honom främst som producenten som fick ta emot en Oscar för Fanny & Alexander. Och som politiker i olika nyhetsinslag och debatter.

Jörns Oscar står bland kokböckerna
Två tungviktare. Under åren fick Jörn Donner ofta kommentera samarbetet med Ingmar Bergman, den gyllene statyetten och Oscarsgalan 1984. Jörns Oscar står bland kokböckerna Bild: YLE oscar

Det var inte förrän jag började studera litteratur på 1990-talet som jag insåg vidden av hans karriär.

Eftersom han ansågs vara ett potentiellt graduämne skrev jag en uppsats om Sommar av kärlek och sorg - innan jag ganska sorglöst övergav ett författarskap som jag tyckte att kretsade lite väl mycket kring författaren själv.

Av samma orsak gick jag långa lovar runt filmerna som mest verkade vara förknippade med regissörens erigerade könsorgan och därpå följande censurdebatter.

Och faktum är att det under åren varit ganska tunnsått med material som lyckats justera mitt intryck av att allt som har med Jörn Donner att göra handlar om Jörn Donner.

Det är inte förrän jag ser John Websters dokumentär Donner-Privat som jag inser att det finns något nytt att upptäcka. På riktigt.

Den sista intervjun och de första bilderna

Det geniala med Websters dokumentär är att den ofta låter bilderna tala. Bokstavligen.

I långa sjok får vi ta del av fotografier som Donner själv tagit - delar av en tidigare okänd fotoskatt som omfattar tusentals bilder.

Han inte bara skrev sitt liv - han fotade det också.

Jörn Donner och Harriet Andersson på bilder som de tagit av varandra 1963.
Fotografen fotograferad. Jörn Donner och Harriet Andersson förevigade varandra 1963. Jörn Donner och Harriet Andersson på bilder som de tagit av varandra 1963. Bild: Harriet Andersson/Jörn Donner / Oy Bufo Ab Harriet Andersson,Jörn Donner

Det är i mötet med dessa bilder som bilden av Donner får en annan nyans. För att han själv inte står i fokus på dem. För att en bild faktiskt kan säga mer än tusen ord.

För att den ibland till och med kan motsäga det som sägs.

Mest av allt talar bilderna om intresset för det som finns omkring honom – miljöer, människor. Det exotiska och det vardagliga. För allt som rör sig.

Eller som stannat upp.

På sätt och vis betraktar jag mitt liv som ett fenomenalt - men långvarigt - misslyckande.― Jörn Donner, 2020.

Bilden av en ensam Gary Cooper inklämd vid ett bord på en pressklubb i Cannes varvas med foton på de egna barnen. Många på de första barnen - dem han en dag lämnar.

Bild efter bild av deras öppna ansikten, sittande lek, tultande gång. Plågsamt närvarande, men hela tiden på distans.

I intervjun beklagar sig Donner över att han aldrig satsade fullt ut på filmkarriären, på bilderna. Att han splittrade sig – inte satsade till 100% på någonting.

“På sätt och vis betraktar jag mitt liv som ett fenomenalt - men långvarigt - misslyckande”, säger han med eftertryck.

Dokumentärerna

I det skedet är jag fullt fokuserad på att ge mig i kast med de filmer och dokumentärer som samlats till ett snyggt Donnerpaket på Arenan.

Ser den provokativa dokumentärfilmen Perkele! – bilder från Finland som väckte uppmärksamhet 1970.

Ser Brev från Sverige som kom 1987. En dokumentär där han besöker mängder av olika orter, möter alla möjliga människor. Från Bert Karlsson och Jan Myrdal till en fängelseintern och en nybliven mamma.

Hur ser de på sitt land? På framtiden?

Det fina är att Donner inte använder sig av så kallade “talande huvuden” – nej, istället låter han intervjuobjekten sitta tysta och titta rakt in i kameran eller på något utanför bild medan vi hör pratet på ljudspåret.

Blickarna är öppna, rynkorna djupa, varje leende värmande. Eller sorgset.

Plötsligt tycker jag mig faktiskt se en bild av Sverige - så som det såg ut 1987. Efter Palmemordet, före digitaliseringen. En mångfacetterad och vacker bild – full av liv.

Olof och Lisbet Palme under ett rödvitt paraply med blommor i händerna.
Brev från Sverige. Mordet på Olof Palme har en given plats i tidsdokumentet från 1980-talet. Olof och Lisbet Palme under ett rödvitt paraply med blommor i händerna. Bild: Jörn Donner Productions Lisbeth Palme,Olof Palme,brev från sverige

Det som gör mest intryck är känslan för det som skildras, viljan att komma under ytan.

En önskan som i mer poetiska ordalag kommer till uttryck i Nio sätt att närma sig Helsingfors – en dokumentär han gjorde med Pirjo Honkasalo 1982.

En dokumentär full av repliker i stil med: “Det förflutna är ingenting, det förflutna är platt – som en död och meningslös bild”.

Uppriktiga frågor – raka svar

Pirjo Honkasalo återkommer i Donner - Privat. Inte framför kameran, men som arkitekten bakom upplägget till den intervju Webster gör med Donner några veckor innan dennes död i januari 2020.

Jörn Donner sittande i en fåtölj i dokumentären Donner-Privat.
Det sista samtalet. John Websters intervju med Jörn Donner följer samma upplägg som Donners intervju med Ingmar Bergman. Jörn Donner sittande i en fåtölj i dokumentären Donner-Privat. Bild: Hannu-Pekka Vitikainen / Oy Bufo Ab Jörn Donner,dokumentärprogram,Jörn Donner - Privat

Det var Honkasalos idé att bygga upp samtalet på samma sätt som Donner i tiderna byggde upp sin film om idolen Ingmar Bergman.

Det är en fin idé och Webster får det att fungera. Samtalet undviker inte smärtpunkter, men drivs inte av en lust att få loss coola citat eller färgstarka utbrott.

Här finns ett lugn och ett förtroende. Antagligen färgat av insikten om alltings förgänglighet. Ändå blir det inte tårdrypande – bara avklätt på ett klädsamt sätt.

Det handlar inte om att hjälteförklara konstnären eller slipa myten om den kyliga narcissisten, det handlar om att fundera på motiven han valde att rikta kameran mot.

Hur såg han på alla dessa människor? På sig själv i relation till dem? Var han en statist snarare än huvudrollsinnehavaren i det liv han försökte fånga?

Porträtt på Jörn Donner som sitter i profil så att man ser hans skugga i bakgrunden.
Vad tittar han på? Jörn Donner var inte alltid själv i fokus – han kunde också iaktta världen omkring sig. Porträtt på Jörn Donner som sitter i profil så att man ser hans skugga i bakgrunden. Bild: Jörn Donner / Oy Bufo Ab Jörn Donner

Det är först när han själv ställer sig vid sidan av de egna bilderna som man har en chans att få syn på värdet i dem. Det journalistiska greppet, nyfikenheten, ömheten, distansen.

Är det därför det är så lätt att tycka om dokumentärerna - eller filmerna han inte själv medverkar i?

Den bild som slutligen etsar sig fast på min näthinna är ett ganska alldagligt foto som Donner tagit. Ett foto av fru och barn stående på en trottoar i solskenet.

Långsamt flyttar Webster fokus och zoomar in fotografens skugga som tornar upp sig i nedre kanten.

Skuggan framstår dels som en bild av frånvaro, dels som en symbol för hur personen Jörn Donner kommit att överskugga allt det han åstadkommit. Både misslyckandena och framgångarna.

Även det träffsäkra iakttagandet av världen utanför honom själv.

För min del krävdes det ironiskt nog en dokumentär som heter Donner-Privat för att se kvaliteterna bortom privatpersonen.

Läs också