Hoppa till huvudinnehåll

Filmregissören Suvi West använder inte samedräkt utanför sameområdet för att slippa nunnuka-skämt

En mörkhårig kvinna.
Suvi Wests nya dokumentär Hiljainen taistelumme samernas kamp för sin existens. En mörkhårig kvinna. Bild: Katriina Haikala Suvi West

Regissören Suvi Wests film Hiljainen taistelumme har Finlandspremiär under den pågående filmfestivalen Docpoint. Det är en dokumentär om den finska statens rentav kolonialistiska samepolitik, om samekulturen som håller på att gå förlorad och om samernas kamp för sin existens.

Jättelika järnbestar har kommit till vårt land för att gräva och spränga.

Så sjunger Mari Boine i Suvi Wests dokumentär Hiljainen taistelumme. Sången syftar på grävmaskinerna som tar över samernas mark.

Filmen Hiljainen taistelumme (på svenska ungefär Vår tysta kamp) har fötts ur rädsla och desperation, och av att vi behöver hjälp, säger Suvi West.

– Filmen är ett nödrop för att vi ska kunna ha en samisk kultur också i framtiden, att det finns samer i framtiden och att den finska staten med sin politik inte bara har raderat oss.

Regeringen ska tillsätta en statlig försoningskommission för att utreda det förtryck som skedde mot samerna i det förflutna.

Men hur är det med det förtryck som sker idag? frågar sig West. Staten koloniserar fortfarande samerna, till exempel via olika avtal säger hon.

– Staten koloniserar fortfarande samerna. Det är undangömt i strukturerna och sker genom avtal och olika handlingar.

Inte ens West själv var medveten om vidden av problemet innan hon började jobba med dokumentären.

– Du kan inte läsa om de här frågorna någonstans. Syftet med min dokumentär var inte att göra en film om samerna, utan en politisk film som synliggör de här strukturerna.

Anssi Kömi
Dokumentären Hiljainen taistelumme är ett nödrop för att EU:s enda ursprungsfolk ska kunna fortsätta existera, säger Suvi West. Anssi Kömi samer

Använder aldrig samedräkt i söder

Vi träffas några dagar före Samernas nationaldag och på frågan om West brukar använda nationaldräkt svarar hon att hon inte har använt den utanför sameområdet på flera år, och absolut inte när hon framträder i medier.

– Väldigt ofta får samer klädda i nationaldräkt i södra Finland rollen som en turistguide eller ett cirkusdjur, jag gillar helt enkelt inte det. Jag har bara en uppgift när det gäller att synas i medier och det är i egenskap av filmregissör.

Suvi West började jobba med filmen för ungefär fem år sedan. Då upplevde hon att samernas situation plötsligt förvärrades som en följd av det allmänt hätskare samhällsklimatet med en alltmer utbredd hatretorik och i och med att samernas rättigheter ströks från avtal och lagar.

– Tidigare stod den bildade delen av befolkningen på samernas sida, men nu har jag insett att det strömmar ut så mycket felaktig information från sociala medier, men också helt traditionella medier, att jag kände mig tvungen att ta tag i saken.

Hon förundrar sig också över att skolorna fortfarande undervisar om till exempel den amerikanska ursprungsbefolkningen men knappt alls om samerna, trots åratal av försök från samernas sida.

En mörkhårig kvinna.
Suvi West använder inte samernas nationaldräkt utanför sameområdet i norr. En mörkhårig kvinna. Bild: Katriina Haikala Suvi West

Hiljainen taistelumme behandlar väldigt många stora politiska frågor som språkpolitik, den planerade ishavsbanan som skulle löpa tvärs igenom samernas renskötselområden, gruvarbeten och markfrågor.

Att behandla så många stora frågor var en risk, och Suvi West fick höra att folket inte kan vara i huvudrollen, att man måste kunna känna igen sig i enskilda personer.

– Som regissör har jag börjat ifrågasätta det här kravet på identifiering. Vi kan nog ruska om de här traditionella sätten att berätta saker. Vi borde sträva efter att lära publiken att se världen på ett annat sätt och att se andra filmer.

Om staten inte korrigerar den här Sametingslagen i år kommer läget att fortsätta och det innebär att samerna blir i minoritet i Sametinget om ett par år

Vem får vara same?

Enligt FN:s internationella avtal har ursprungsfolken själva rätt att bestämma vem som hör till det egna folket. Ändå godkände Högsta förvaltningsdomstolen år 2015 93 personer som samer trots att samernas politiska organ, Sametinget inte samtycker.

Det här kan vara ett sätt att kunna vara med och besluta om de politiskt heta frågorna i sameområdet, menar West.

– Om staten inte korrigerar den här Sametingslagen i år kommer läget att fortsätta och det innebär att samerna blir i minoritet i Sametinget om ett par år. Då kan vi börja se utlåtanden som välkomnar Ishavsbanan, gruvor och vi kan börja tala om moderna samiska levnadssätt och till exempel skogsavverkning.

– Då har samerna inget annat alternativ än att lämna Sametinget. Kvar blir personer som inte är samer och ska besluta om frågor som berör samerna.

West frågar sig om inte beslutsfattarna bryr sig om att FN:s människorättskomittée har prickat Finland för att man inskränker på samernas rättigheter i fråga om vem som får vara same.

En guldgruva.
En guldgruva på samernas mark. En guldgruva. Bild: Anssi Kömi Suvi West

Vågar inte visa att de är samer efter dödshot

I dokumentären får vi också höra om samiska studerande vid Uleåborgs universitet som fick utstå hatretorik, ansikte mot ansikte. Bland annat fick de höra att de borde dödas.

Studerandena tog av sig samedräkten och beslöt kollektivt att inte längre berätta att de studerar samiska språk och kultur eller att de är samer.

Också West känner en ängslan över att tala samiska med sina barn i metron, och gör det därför diskret för att inte behöva utsättas för hån och gamla nunnuka-skämt från 80-talsserien Pulttibois.

– Det är mycket sannolikt någon som gör ett nummer av det och det vill jag inte. Det kan komma reaktioner som wow och tummen upp. Det är infantiliserande och jag behöver inte bli påhejad av någon för att jag talar mitt modersmål med mina barn. Sedan finns det alltid de som drar igång nunnuka-skämt, och den risken vill jag inte ta.

Nunnuka-skämten haglar fortfarande tätt och har haft en enorm inverkan på de stereotypier som förknippas med samerna, säger West.

Kulturell appropriering, det vill säga att majoriteten utan lov använder samernas kollektiva kulturarv inom konst eller kommersiella syften, sker också fortfarande hela tiden.

– Vi ses som en ägodel som man kan använda i till exempel filmmanus eller för att få med lite exotik som säljer bra på den internationella marknaden. Ingen frågar någonsin om det är okej.

Men inom den finländska filmbranschen kommer det snart att införas ett protokoll för icke-samer kring hur ursprungsfolk får utnyttjas. Och West hoppas att det leder till en förändring.

En kvinna i samedräkt.
Sametingets ordförande Tiina Sanila-Aikio. En kvinna i samedräkt. Bild: Anssi Kömi Tiina Sanila,sametingets ordförande

Mest dokumenterade folket

Ursprungsfolken, och i synnerhet samerna, anses vara det mest undersökta och dokumenterade folket, och informationen kan ofta vara helt felaktig, menar West.

– Inom filmindustrin har vi varit objekt för andra i hundra år. Det är svårt att få sin egen röst hörd då vi alltid finns till för andra. Den samiska filmindustrin, som är en del av ursprungsfolkens globala filmindustri, har sagt att det nu är vår tur att få definiera vem vi är och vilka historier vi vill berätta. Det är viktigt för oss och stärker oss.

Hör du mig Sanna Marin?

I dokumentären efterlyser en av de intervjuade någon form av signal från presidenten och statsministern att finska staten behandlat samerna fel. Det gör också West, i synnerhet när det gäller statsminister Sanna Marin som hon säger sig känna tillit till.

– Absolut statsministern men också presidenten. Sanna Marin, om du ser detta, så skulle jag vilja visa en film för dig.

West säger att hon är tacksam för all den positiva respons hon redan hunnit få för sin film och att många har frågat vad de som individer kan göra.

– För det första ska ingen behöva skämmas, ni har inte kunnat veta, och inte ens samerna vet allt. Man kan hjälpa till exempel genom att lyssna eller ställa upp för samer som utsätts för hån, att man inte lämnar någon same ensam att försvara sig själv. Den uppgiften har majoritetsbefolkningen, som inte behöver känna smärta på en personlig nivå.

West hoppas också att filmen kan öka förståelsen för samerna och väcka en vilja att hjälpa samerna i deras kamp för att få existera i Finland.

Filmprocessen var tung för West eftersom hon samtidigt också själv fick bära de känslor av desperation och sorg som de intervjuade bar på.

– Samtidigt kände jag också en enorm kollektiv kärlek. Jag har sammanlagt 80 timmar filmmaterial av stor kärlek gentemot det samiska folket och den samiska kulturen. Det gör en absolut starkare.

Suvi Wests film fick Finlandspremiär under filmfestivalen Docpoint 29.1–7.2. Den planeras få premiär på biograferna den 12 mars, om coronaläget tillåter.

Läs också