Hoppa till huvudinnehåll

Livskrisen ledde till insikt för Fabian Silén: “Jag har haft turen att få två pappor – en social och en biologisk”

Fabian Silén i Efter Nios soffa.
Fabian Silén i Efter Nios studio. Fabian Silén i Efter Nios soffa. Efter nio,skådespelare,fabian silén

Dramatikern och skådespelaren Fabian Silén har länge brottats med frågor om identitet. I vuxen ålder fick Fabian veta att den pappa han vuxit upp med inte var hans biologiska far. Händelsen ledde till en livskris, som handlade om hans identitet som man. Han berättar sin historia i Efter Nio.

Manlighet är det bärande temat i alla Fabian Siléns pjäser, och i romanen som ännu ligger i skrivbordslådan. Att just detta har blivit den största brännpunkten i hans liv har flera skäl.

– Min egen familj är ganska ovanlig. Jag vill inte använda ordet dysfunktionell, för jag har alltid fått mycket kärlek, men icke-normativ.

I begynnelsen var mamma

Fabian har inga syskon och hans föräldrar skilde sig tidigt. Under hela sin uppväxt bodde han hos sin mor.

– Mamma är statsvetare, kvinnoforskare och feminist. Och jag var den enda mannen i hushållet.

Fabian Silén som barn.
Fabian Silén i barndomshemmet. Fabian Silén som barn. Bild: Privat. skådespelare,fabian silén

Som barn var Fabian en känslig pojke med nerverna utanpå. Han längtade ofta efter pappa, som av olika orsaker tillbringade mycket av sin tid utomlands.

Väggarna fylldes av män

Fabian fyllde tomrummet efter pappan med fantasier. Han skaffade sig fler manliga förebilder. Pojkrummet var tapetserat med affischer som föreställde olika slags män – det var tuffa män med stora muskler, som Bruce Springsteen, det var destruktiva och dekadenta rockare som Axl Rose, men också den androgyna Michael Jackson, som är omöjlig att placera i ett fack.

– Artister, popstjärnor och filmskådespelare fick en stor roll i min uppväxt. Jag såg också upp till de äldre killarna i skolan och kämpade för att vara dem till lags.

Fotbollskillen

Fabian Silén fick tillgång till pojkarnas värld via sporten. Som liten spelade han juniorfotboll i Helsingforsklubbarna Pallo-Pojat och HIFK. När han var tonåring delades hans lag upp i en hobbygrupp och en elitgrupp. Själv hamnade Fabian i hobbylaget och det tog han så hårt att han slutade spela.

– De förebilder mina vänner och jag hade inom idrotten var prototypen av den finska grottmannen. Det var Seppo Räty som kastade spjut och svor, det var Mika Myllylä som skidade ensam i ett träsk, det var Okänd soldat och Sven Dufva.

I det gänget blev Fabians drivkraft inte lusten att vinna, utan rädslan för att förlora.

Fabian Silén spelar fotboll.
Idag spelar Fabian Silén fotboll igen, i klubben FC FC i Helsingfors. Fabian Silén spelar fotboll. Bild: Privat. fotboll,fabian silén

Fyllan som förenande kraft

Fabian lämnade fotbollen. Men han längtade fortsättningsvis efter andra unga pojkar att identifiera sig med, efter ett killgäng att höra hemma i. En faktor som gav samhörighet med andra var alkohol.

– Det var Freddo och Jocke och Ville och jag. Vi såg alltid fram emot fredagsfyllan som veckans höjdpunkt. Ju mindre man på lördag kunde komma ihåg av vad som hade hänt under fredagskvällen, desto bättre fest hade det varit.

På 90-talet, då Fabian Silén var tonåring, var hans mansideal de grabbiga “alfahannarna”. Det var dem han sökte sig till – i skolan, inom sporten och på MTV, som var den tidens vattenhål för de flesta ungdomar.

Hatten av för mamma

I allt det här var Fabians mamma en motvikt. Med henne var det lätt att tala om känslor.

– I vuxen ålder har jag börjat respektera mamma väldigt mycket, fast jag inte alltid gjorde det som ung. Nu kan jag se att hon som kvinnoforskare i en mansdominerad akademisk värld fick jobba hårt för att få ihop karriären och livet som ensamstående mor.

Men tidsandan har förändrats till det bättre, tror Fabian.

– Jag tror att mamma med glädje ser att det har blivit lite lättare att kombinera familj och karriär. Hon hör till en generation av kvinnor som drev på avgörande framsteg inom till exempel barnomsorgen, som har lett fram till dagens mer familjevänliga situation.

Chockbeskedet om den biologiska fadern

Efter gymnasiet började Fabian Silén studera till skådespelare. I Teaterhögskolan kunde han äntligen – åtminstone stundvis – känna samhörighet, med sina kurskamrater. Men sista året före examen kom en skräll som förändrade allt i ett slag.

Fabian Silén på scen.
Under teaterhögskoletiden. Skärgårdsteaterns uppsättning av Moliéres Don Juan år 2001. Fabian Silén på scen. Bild: Privat. teater,skärgårdsteatern

Av sin mamma fick Fabian plötsligt veta att den person han i hela sitt liv kallat för pappa inte alls var hans biologiska far.

– Jag var 25 när det hände. Det kom som en total chock, det föll liksom ner från himlen på mig. Den händelsen försatte mig i en djup kris, och länge var jag väldigt vilsen.

Arv och miljö

Fabian kommer aldrig att glömma den gången han träffade sin biologiska far för första gången.

– Vi sågs på en restaurang och han gav mig en kram. Då var det som om en istapp skulle ha gått genom ryggmärgen. Jag kände direkt att här är det, det biologiska.

Men det fanns också mycket som Fabian inte kände igen sig i.

– Det hade ju gått så mycket tid, jag var 26 och han var 55, och vi hade inga gemensamma erfarenheter. När det gäller värderingar, temperament, humor och hur man ser på världen, så har jag formats mycket mer av min uppväxt än av mina gener.

Samuel Karlsson i Komedin om Felix liv av Fabian Silén.
I Komedin om Felix liv behandlar Fabian Silén sina egna upplevelser. Samuel Karlsson spelade huvudrollen på Svenska Teatern 2015. Samuel Karlsson i Komedin om Felix liv av Fabian Silén. Bild: Joan Da Silva. teater,komedin om felix liv

Frågan om gener och uppväxtmiljö, och hur dessa faktorer samverkar i människors liv, är ett ständigt ämne för forskning och debatt.

– Jag kan bara tala för mig själv, men min erfarenhet säger mig att det är både och. Det är fifty-fifty.

Två fäder är en gåva

Till en början grubblade Fabian över vem eller vilka som kände till hans bakgrund, som kändes som en stor familjehemlighet. Det tog en tid innan han kom till slutsatsen att det inte spelar någon roll. Att han alltid har fått både kärlek och omtanke är det viktiga.

– Jag har haft turen att i vuxen ålder få ha två pappor. Men det är klart att den pappan som har betytt mest för mig är den som jag har vuxit upp med.

Kuvert fyllda med insekter

Sin uppväxtpappa beskriver Fabian som en global bohem, en äventyrare och en upptäcktsresande, som älskar att göra vad han vill.

– Vår relation har alltid varit lekfull och rolig och jag skulle inte vilja ändra på någonting i den. Pappa seglade jorden runt och kunde vara borta halva året, men han skrev brev till mig.

Fabian fick till exempel tjocka kuvert från Karibien som innehöll torkade skalbaggar och spindlar, för att han skulle få se hur stora insekterna var där borta.

– Och varje sommar kom pappa hem och tillbringade andra hälften av året tillsammans med mig.

Funderingar kring eget faderskap

Idag har Fabian kommit till en punkt där han vill klippa av navelsträngen och frigöra sig från sina föräldrar.

– Den här intervjun är kanske ett steg för mig att göra det.

Nuförtiden vill Fabian egentligen inte tala så mycket om föräldrarna längre, och går därför inte in på fler detaljer än så här.

– Jag har istället börjat tänka mer på hurdan förälder jag själv vill vara, om jag någon gång får barn. Att jag har funderat så mycket på de här sakerna tror jag kommer att göra mig till en bra pappa. Men ingen är felfri.

Toxisk manlighet och “vanlig”

Fabian välkomnar alla diskussioner om toxisk maskulinitet, arga unga män och farliga fenomen som till exempel incel-rörelsen. Ibland tycker han ändå att debatten blir ensidig.

– Jag kan jag tycka att vi idag fokuserar väldigt mycket på vad som är fel i manligheten. De “vanliga”, heterosexuella männen ska inte bli åsidosatta. De utgör den största delen av männen i Finland, och vårt samhälle bärs upp av män precis lika mycket som av kvinnor.

Scen ur pjäsen Paradisdoktrinen av Fabian Silén.
Fabian Silén diskuterar manligt och kvinnligt i Paradisdoktrinen. Pjäsen sattes upp på Teater Viirus 2017. Scen ur pjäsen Paradisdoktrinen av Fabian Silén. Bild: Fredrik Lundqvist. teater,fabian silén

Fabian understryker att han inte försvarar toxisk maskulinitet. Men enligt honom är det viktigt att människor får vara som de är.

– Själv kan jag vara empatisk och lyhörd på samma gång som jag är manlig. Men det finns en gräns för hur mjuk jag kan vara. Jag gör våld på min personlighet om jag försöker vara något jag inte är.

I det här skedet av intervjun lägger Fabian märke till att han sitter bredbent, med knäna brett isär. Då skrattar han stort och lägger benen i kors.

Den romantiska Marlboromannen

Av alla de olika mansbilder som Fabian Silén bär inom sig finns det en som är romantisk: Den frihetstörstande mannen. Det är Marlboromannen eller Lucky Luke, en som kör motorcykel eller rider mot solnedgången.

– Jag tycker inte man ska dissa den mannen. Det är klart att man inte ska vara ansvarslös – man får inte vara en barnrumpa. Däremot måste man få vara barnslig, eller åtminstone lekfull.

Ny pjäs ser dagens ljus

Fabian använder sig ofta av lekfullheten i sitt arbete, när han skådespelar eller skriver. Hans senaste verk Det svarta fåret kan förhoppningsvis få sin urpremiär den 27 mars på Universum-teatern i Helsingfors. Pjäsen handlar om olika generationers olika sätt att vara man.

– Alla har vi en livsberättelse, som vi ofta bearbetar och alltid återkommer till. Det här är min.

Se intervjun med Fabian Silén i Efter Nio den 15.2 klockan 21, i Yle Fem samt på Arenan.

Läs också