Hoppa till huvudinnehåll

"I min värld är breaking det närmaste man kommer att vara en superhjälte"

Det började med en blyg tonårskille som fastnade för breakdance. Nu hoppas han att det leder till OS-scenen. Däremellan har det hänt en massa. Pontus Linder vågade utforska sitt självkritiska och tuffa jag och släppa kontrollen. Då fann han sin ömma och sårbara sida och blev en bättre tävlingsmänniska.

Det är smällkallt, men det är svårt att inte njuta av det vackra vintriga landskapet i Helsingfors då Sportliv är ute och promenerar med breakdansaren Pontus Linder.

Ursprungligen var planen att köra ett träningspass på utegymmet, men när kvicksilvret sjunkit till kring -20 grader och gymmet drunknat i snömassorna, får vi nöja oss med att svänga förbi och ta en titt.

Linder stampar några gånger i marken på gångvägen. Drar foten fram och tillbaka för att testa halkan. Sedan tittar han på oss och konstaterar glatt:

– Det här är riktigt bra underlag. Hårt och halt. Jag kunde köra lite moves här om ni vill?

– Men sedan får vi nog snabbt ta oss in i värmen, säger han, ler och börjar klä av sig den tjocka vinterjackan.

Pontus Linder med snöig mössa.
Spontan och lekfull, det är Pontus Linders melodi. Pontus Linder med snöig mössa. Bild: Yle/Felicia Grönholm breakdance,Pontus Linder

Att vara lekfull och spontan hör till grenen.

Breaking är kanske känt för sin tuffa och kaxiga stil, men under ytan är åtminstone Linder främst något annat än skrytsam och hård.

Lekfullheten kräver sårbarhet och mod att vara öm och ärlig mot sig själv. Och det är inte alltid lätt – det vet Pontus Linder, som använt sin breaking som terapi.

Se Sportlivs minidokumentär med Finlands landslagsbreakare Pontus Linder:

"Många använder breaking som ett sätt att rymma från verkligheten. Man får vara barn. Man får leka och vara lite fånig. Eller leka att man är en tuff och häftig karaktär."

Blyg blir kaxig showman

Linder är född och uppvuxen i Sverige. Sedan några år tillbaka bor han i Finland. Hans breakkarriär sträcker sig så långt bak som till år 2000.

Än i dag minns han tillfället då han såg några breakare dansa på en föreställning. Energin och attityden fick honom att fastna direkt.

– Det flöt ihop med andra saker som var coolt, som skateboard, rap. Jag visste ingenting om hiphopkultur vid den tiden. Det var nog bara fascination för musiken. Suget som den skapade – det var spännande.

Det var fröet till en lång karriär inom dans.

Som ung dansade Linder inte enbart breaking, utan också jazz, locking, popping, samt modern och nutida dans. De sistnämnda bland annat då han utbildade sig på dans- och cirkushögskolan i Stockholm. Kanske ett oväntat val av karriärbana för den blyga ynglingen.

– Jag minns en improvisationskurs. Musikern krossade plastmuggar och gjorde konstiga ljud. Det skulle vi improvisera till. Jag kom från en liten stad där det inte var okej för killar att dansa och så stod jag där i tajta kläder och skulle röra mig på ett flummigt sätt. Då minns jag att jag tänkte: vad händer, hur hamnade jag här?

"Det är en väldigt lång väg från att vara en blyg trettonåring som testar lite breaking till att stå på scen och få flera hundra människor att skratta eller gråta."

"Det blev bara ett trauma"

Han beskriver vägen till dansare dels som slump, dels fascination för dans och rörelser. Men allra främst nämner han öppenhet och mod att utsätta sig för obekväma situationer och att inte ta sig själv på så stort allvar.

Att han väldigt oförberedd bestämde sig för att ställa upp i svenska mästerskapen 2005 var ett praktexempel på det. Ingen bra idé, kan han konstatera i dag.

– Att visa upp sig för hela Breaksverige då, det blev bara ett trauma.

– Min pappa sa åt mig att han inte riktigt tror att jag är redo. Och jag sa bara att nej, det är okej, jag ska vara med. Och så ställde jag upp, det gick åt skogen och jag skämdes jättemycket, berättar Linder nu med ett skratt.

Pontus Linder visar upp ett pris från en tävling i Ryssland.
Pontus Linder, eller P-Tech, vann en tävling i Ryssland. Det var att nå en ny nivå, enligt honom. Pontus Linder visar upp ett pris från en tävling i Ryssland. Bild: Yle/Felicia Grönholm breakdance

Fem år senare knep han sitt första SM-guld, och nu 15 år senare kan han sikta in sig på att få representera Finland på OS-scenen.

Tävlingsmänniskan Pontus Linder är ändå en annan i dag.

Mer konst än sport

Man kunde kanske tro att en idrottare som siktar på OS hade ett självklart svar på följande fråga: Är breaking sport?

Men Pontus Linder skrattar bara till då han får frågan.

– Haha där kom den … Jag kan inte ge en tydlig definition på om breaking är sport. Jag är ganska kluven. För mig är det främst en konstform och en kultur.

Att jamma med sina kompisar och rymma från verkligheten är en bit, skapandet en annan. Med inlevelse beskriver han hur han älskar att klura ut små detaljer och skapa nya rörelser, att ha en vision och sedan börja fila på vinklar och annat.

"Det bästa med en tävlingssituation är när jag kan släppa helt och vara totalt i stunden. Köra hårt, utmana mig själv och fysiskt bara döda mig – det är underbart. Och så tycker jag om att vara i centrum. Att man hittar det här självsäkra, vågar leka och vara jättefånig. I praktiken skämma ut sig själv, fast med avsikt."

Hela tiden skapas det ett verk, och det sker i stunden. Det absolut charmigaste med grenen tycker han är att man inte känner till vilken musik som kommer spelas på förhand.

– Det är mitt absoluta favoritmoment när du hör en låt som du älskar, speciellt om du inte har hört den innan. För då kan du hamna i en zon där du gör rörelser som du inte ens har gjort tidigare. Det blir en spirituell koppling, den väcker något i dig.

Som ung var själva tävlingsmomentet inspirerande. Det var häftigt att "knäcka" motståndaren.

– Det heter ju battles. Det är krig och man är tuff och bröstar upp sig mot varandra. Jag ser det som ett skådespel där du går in i den här karaktären av någon hyperperson och tävlar mot varandra.

Fascinationen för den biten finns fortfarande kvar men i dag vet han att det är ett sätt för honom att få bekräftelse.

"Det är ganska spännande om man analyserar det. Vad betyder det, varför tycker vi det här är spännande? Är det bara på lek eller finns det lite allvar i det, och då kan man koppla det till strukturer i samhället. Varför håller då oftast män på att brösta upp sig mot varandra. Vad handlar det om egentligen?"

I dag vill han visa att breaking är mycket mer än den tuffa och skrytsamma karaktären som syns på tävlingsscenen.

Han valde att ta breakingen till konstscenen, och den vägen jobba på sig själv.

Han fick börja med att rannsaka sig själv och den vägen bearbeta machomannen.

Våga vara sårbar

Pontus Linder beskriver sig själv som hypersensitiv och han grubblar mycket över saker. Han berättar att han ofta har väldigt starka åsikter i konfliktsituationer.

– Det känns att det är kopplat till machomannen. Att alltid ha svar på tal och låta klok eller tuff, så ingen kan sätta sig på en.

Men det fanns också andra kvalitéer han ville jobba på, som bland annat påverkat hans relationer. Försvarsmekanismer, att inte kunna ta kritik eller vara ödmjuk.

Det var fröet till hans semiautobiografiska soloföreställning Deal With Me.

Där hittade han modet att vara sårbar, och den blev som terapi för honom. Men det krävde att han var både hård och ärlig mot sig själv.


Pontus Linder gör ett hjärta med händerna.




Pontus Linder gör ett hjärta med händerna.
Bild: Yle/Felicia Grönholm
breakdance

I föreställningen jobbar han på olika känslolägen som ilska, stolthet, avundsjuka, sorg och bekräftelsebehov. Det har lett till viktiga insikter. Vissa delar har varit klart lättare än andra.

– Man får syn på detaljer hos sig själv. Som att jag har mycket ilska i mig. Den ska bearbetas men det behövs också ett sätt att få utlopp för den. Det är ganska kul att vara på scen och skrika och vara helt tokig, för dom känslorna finns där.

Att vara lugn och öm var något han fick jobba hårt på. Det gav också resultat i vardagen. Han är ändå långt ifrån klar. Föreställningen fortsätter hjälpa honom hantera sig själv.

– Solot ska absolut inte vara ett kvitto på att nu är jag klar.

Var din egen största beundrare

Sedan i november ingår Linder i Finlands första landslag i breaking. Nu är det full satsning på att bli en än bättre breakare. Han vet att det kräver hårt arbete och en massa träning. Också på det mentala planet.

Han säger att det finns många känslomässiga utmaningar när det kommer till tävling. För han är fortfarande ytterst självkritisk, och prestige står på spel.

– Det blir lite vansinne av att analysera sig själv ibland. Antingen är man hög på sig själv, eller sen jättekritisk. Det finns nog båda bitarna.

Pontus Linder i ilska på scenen.
Den arga delen av föreställningen är Linders favorit, åtminstone dansmässigt. Pontus Linder i ilska på scenen. Bild: Yle/Felicia Grönholm breakdance

Han har ändå inget behov av att bevisa något för andra. Dessutom är han i dag bättre på att vara lyhörd för sina egna behov. Han älskar att dela och inspireras med andra, men behöver han gå in i sitt skal och fokusera på sig själv så gör han det.

I tävlingssituationer säger han att känslan kan skifta stort. Är han nervös och trött kör han på hårt och kan verka lite nonchalant. Men när han blir varm i kläderna är uttrycket ett helt annat.

– Då gör jag splits och hopp, försöker få folk att skratta och retas med motståndaren. Jag blir plötsligt någon form av megadiva.

– Jag kan inte kontrollera det, jag kan bara känna var jag är. Sedan får man se lite vilken sida som kommer ut och konstatera "oj nu är vi på det här tåget" och så kör man på.

"Du måste ha full fokus på att inte ramla, du analyserar musiken, du analyserar vad de andra i rummet gör, du tar inspiration från dem, du ger inspiration, du uttrycker. Jag älskar den biten, att bli helt uppslukad av fokuset. "

Under dansträningen ger Linder Sportliv en lektion i breaking. Då dyker självkritiken upp emellanåt. "Äh, jag kan bättre, vi tar det en gång till."

Men vi får också se prov på den andra sidan av myntet. Då vi sitter och tittar på klipp från olika tävlingar och träningar utbrister han plötslig: "Den gjorde jag bra!".

Skrytaktigheten i breaking älskar han fortfarande och han säger att man alltid borde vara sin egen största beundrare.

Dessutom inspireras han fortfarande av att överraska både sig själv och andra med nya häftiga moves. Att dyka in i ett tillstånd av flow och viktlöshet.

– I min värld är breaking det närmaste man kommer att vara en superhjälte.