Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Visselblåsaren Chelsea Mannings historia är stark distansteater

En ung man sitter bakom ett skrivbord, omkring honom hänger elledningar ner från taket.
Scenografin och ljussättningen i "Manning är fri" skapar en känsla av instängdhet och av att vara utsatt, isolerad och övervakad samtidigt. En ung man sitter bakom ett skrivbord, omkring honom hänger elledningar ner från taket. Bild: Roee Cohen Viirus

Manning är fri är en fängslande scenkonstupplevelse som även lyckas förmedla teaterns känsla av närvaro över videolänk. Den amerikanska visselblåsaren Chelsea Mannings historia berättad av Ole Øwre tar upp akuta frågeställningar kring sekretess, öppenhet och individens hudlösa sårbarhet i världens hänsynslösa maktordning.

I april 2010 chockades världen då Wikileaks publicerade videon Collateral Murder, som visade hur soldater i en amerikansk stridshelikopter angrep civila på en gata i Bagdad. I attacken dödades mellan 12 och 18 människor, inklusive två journalister från Reuters.

Spåren för läckan ledde till underrättelseanalytikern Bradley Manning, stationerad i Irak. Manning läckte stora mängder hemligstämplat material för att avslöja verkligheten bakom de brutala amerikanska ockupationerna av Irak och Afghanistan, och dömdes för detta till 35 års fängelse.

Dagen efter att domen föll bad Manning i ett uttalande om att bli omnämnd med pronomenet hon och förnamnet Chelsea och ansökte om hormonbehandling.

Övervakning, utsatthet, isolering

Skådespelaren Ole Øwre har översatt och satt upp Anders Budde Christensens monologpjäs Manning är fri. Föreställningen visas över videolänk från Teater Viirus studioscen.

Bilden klipper mellan flera kameror som filmar Øwre som gör en ”ilässättning” av verket, det vill säga ett mellanting mellan en läsning och en iscensättning. Øwre har manuset med sig på scenen men föreställningen är ändå noggrant planerad och utförd med planerade rörelser och bildvinklar.

Skådespelaren rör sig i en avskalad och trång scenografi som byggts mellan studioscenens svarta väggar.

En upplyst ruta på golvet och ett skrivbord med mörka datorskärmar används effektivt för att gestalta de platser Manning passerar genom i sitt liv: hemmen i barndomen, militärstationeringen, de krypterade chattrummen. Och cellerna, där hon tillbringar ändlösa år i isolering.

Scenografin och den suggestiva ljussättningen skapar en känsla av instängdhet och av att vara utsatt, isolerad och övervakad samtidigt.

Sällsynt bra distansteater

Teater på distans är en ytterst vansklig form av scenkonst och faktiskt något av en självmotsägelse. Men Manning är fri på Teater Viirus klarar utmaningen sällsynt väl.

Någonting – jag kan nämligen inte med säkerhet lägga fingret på vad – låter just denna föreställning skapa en känsla av närvaro. Skådespelarens rörelser på den begränsade ytan, den lästa texten, får verket att kännas som just scenkonst, inte ett videokonstverk.

Utöver den eleganta formen tematiserar Manning är fri flera centrala och oroande utvecklingar i världen som aktualiserades under USA:s ockupation av Irak och som fortsätter att vara relevanta i dag.

En ung skådespelare står mellan elledningar som hänger ner från taket.
Den strömmade föreställningen "Manning är fri" lyckas skapa en stark känsla av närvaro. En ung skådespelare står mellan elledningar som hänger ner från taket. Bild: Roee Cohen Viirus,Manning är fri

Dels gestaltar föreställningen hur sårbar en enskild människa är i en militariserad världsordning. Manning straffas för att hennes rättskänsla tvingar henne att agera. Hennes identitet som transperson används mot henne i rätten och gör henne sårbar för fångvaktarnas trakasserier.

Hon överlevde två självmordsförsök innan hon, efter sju år i militärfängelse, benådades av president Barack Obama.

År 2019 dömdes hon igen till ett års fängelse för att hon vägrade vittna mot Wikileaks-grundaren Julian Assange. Nu är hon fri.

På det viset slutar historien lyckligt. Men på ett annat sätt slutar den illa. Mängden tillgänglig information i världen har exploderat, men det betyder inte att världen blivit mer transparent. Istället har vi blivit mycket mer övervakade, av både myndigheter och storföretag.

De visselblåsare som varnar allmänheten för myndigheternas övertramp tar fortfarande fruktansvärda risker och betalar ett högt pris för sitt samvete.

Ole Øwre & co: Manning är fri. Dramatiker: Anders Budde Christensen. Dramaturg: Åste Marie Bjerke. Scenograf och filmfotograf: Rosa Woldhek. Översättning och på scen: Ole Øwre.

Läs också