Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: ”Det är bara att bygga och dö” – om politiskt och personligt haveri i Robert Åsbackas roman Kistmakarna

Författaren Robert Åsbacka
Robert Åsbacka är aktuell med romanen "Kistmakarna". Författaren Robert Åsbacka Bild: KARL VILHJALMSSON Robert Åsbacka,författare,finlandssvensk skönlitteratur,romaner,Hagar Olsson,Nykarleby,R. R. Eklund

Hösten 2018 är det riksdagsval i Sverige – ett val som leder till politisk turbulens, utdragna och sega regeringsförhandlingar.

För Erik, berättarjaget i Robert Åsbackas nya roman Kistmakarna, är den politiska dragkampen ytterligare ett tecken på att den svenska socialdemokratin befinner sig i en allt djupare kris och att Stefan Löfven är en partiledare som inte drar sig för att sälja partiets själ och hjärta för en plats på parnassen och vid maktens grytor.

Erik är förtroendevald och sitter i Socialnämnden och Vård- och omsorgsnämnden i Eskilstuna – dock i allt högre grad på grund av arvodet än av politisk övertygelse.

Ja, eller snarare är det så att den politiska övertygelsen finns där – djup och okuvlig, men att missnöjet och misstron mot den socialdemokrati som utövas av dagens politiker växer sig allt starkare.

Efter mordet på Olof Palme i februari 1986 har socialdemokratin likt de trosvissa äventyrarna i Per Olof Sundmans roman Ingenjör Andrées luftfärd släppt sin barlast och påbörjat sin resa mot undergången, så som Erik konstaterar.

En förening för bortglömda existenser

Erik är medlem i Föreningen Arbetarkultur och Historia, eller Farkh – en förkortning som för tankarna till den marxist-leninistiska FARC-gerillan i Colombia.

Men till skillnad från FARC-gerillan för Farkh ingen beväpnad kamp mot regeringen - än så länge i alla fall.

Föreningshuset är beläget på ett industriområde som är utrymningshotat – området ska pålas, rustas upp och ge plats åt fyrahundra nya bostäder i ånära läge.

En nog så träffande bild av hur marknadskrafter och profithunger kör över småindustri och småföretagare, om hur man i ett svep med rivningskulan kan utradera den historiska förankringen till en plats och till människorna som bott och arbetat där.

Av hur socialdemokratin styrt alltmer högerut och tappat kontakten till sin historia.

Pärmen till Robert Åsbackas roman "Kistmakarna".
Den kongeniala omslagsbilden är signerad Otto Donner. Pärmen till Robert Åsbackas roman "Kistmakarna". Bild: Schildts & Söderstörms förlag Robert Åsbacka

På Farkh har personer som haft svårt att hitta jobb fått ägna sig åt arkivstudier och olika projektarbeten, folk som var ”mer eller mindre halta, lytta, blinda och glömda som inte ansågs anställningsbara nog för marknaden och inte sjuka nog för försäkringskassan” har hittat en fristad och ett sammanhang på Farkh.

Farkh inhyser också redaktionen för eBladet, en tidning som drivs ”av ideella krafter som bestämt sig för att skapa den vänstertidning den etablerade arbetarrörelsen inte tyckte sig ha råd att driva. Eller det kanske inte handlade om att ha råd. Man kanske helt enkelt inte hade något att säga.”

För Erik har Farkh rent konkret blivit ett hem – som en följd av en separation har han blivit tvungen att hitta en boendelösning som inte tär alltför mycket på hans redan ansträngda ekonomi.

På Farkh hyr Erik ett arbetsrum som nattetid förvandlas till ett sovrum.

Erik är fri författare, vilket för det mesta betyder att han är ”befriad från såväl inkomst som uppdrag”.

Författandet går på tomgång – den senast utgivna romanen utkom för flera år sedan och sålde inte särdeles bra. Efter det har förlaget refuserat hans manus.

Men nu har Erik planer på att skriva en roman med utgångspunkt i mordet på Olof Palme – i sin bekantskapskrets har han en kvinna som vid tiden för mordet umgicks med en man med kända kopplingar till högerextremism och nynazism, en man som kan ha haft något med mordet att göra.

Problemet är bara att kvinnan inte vill att han skriver hennes historia. Vilket är synd, för det skulle ha kunnat bli en riktigt spännande privatspanarhistoria med kopplingar till Svenskfinland.

Ensamhet som förenar

På Farkh samlas en handfull udda existenser som förutom ett engagemang för vänstern förenas av dystra framtidsutsikter, ensamhet och en tafatt omsorg om varandra.

Ett gäng skamfilade och kantstötta varelser som går samman i en studiecirkel för att bygga varsin kista i källaren.

Ett tilltag som kan te sig makabert och morbitt – men symboliken går det inte att ta fel på: socialdemokratin gräver sin egen grav och de sanna socialdemokraterna är ett utdöende släkte.

Känslan av instängdhet är också påtaglig – alla verkar vara mer eller mindre inneslutna i sig själva och ha svårt att skapa eller upprätthålla betydelsefulla relationer till andra.

Förutom att "Kistmakarna" är en politisk roman är den en relationsroman som skildrar ensamhetens olidliga sorgsenhet och sårbarhet.

Svek och sammanbrott

Det centrala temat i boken är svek och sammanbrott, både på ett personligt och på ett politiskt plan.

Erik har blivit sviken av sin fru som varit otrogen med den påföljden att äktenskapet gått i kras. Samtidigt upplever han att den socialdemokratiska folkrörelsen glömt folket för att klamra sig fast vi makten.

Och det egna författarskapet känns dessutom alltmer som ett enda stort haveri.

I Kistmakarna finns anspelningar på och tillbakablickar på Åsbackas eget författarskap: större teman går igen, så som kärlekens bräcklighet och konstens roll i samhället och i våra liv, och mindre blinkningar kan man också notera, som hur författarens dokumenterade intresse för kampsport finns med på ett hörn och hur jagberättaren Erik - i likhet med figurer i Åsbackas tidigare verk - jobbat såväl som hamnarbetare som rivningsarbetare i Stockholm.

Och i slutet av berättelsen skänker Erik bort ett exemplar av en lättläst bearbetning av en roman som hållit honom vid liv i flera år, en roman som ”handlar om kärlek och saknad, och döden förstås”. Läsaren kommer oundvikligen att tänka på den prisade och hyllade romanen Orgelbyggaren som utkom år 2009.

Laddad politisk roman

Kistmakarna är en starkt laddad politisk roman som inte väjer för de svåra samhällsfrågorna.

Via människorna på Farhk skildrar Robert Åsbacka ett svenskt samhälle utan styrfart och tydlig färdriktning, ett samhälle där de sociala klyftorna växer och ungdomarna lever vilda västern i de så kallade problemområdena.

Åsbacka riktar svidande kritik mot en socialdemokrati som går nyliberalismens ärenden, och som genom att sakna mod och styrka att stå upp för traditionella socialdemokratiska värderingar bidrar till ett allt bredare och djupare politikerförakt.

Ibland kan det dock kännas som om den politiska agendan tar alltför mycket plats, och delvis blir alltför löst förankrad eller inarbetad i historien.

Förutom att Kistmakarna är en politisk roman är den en relationsroman som skildrar ensamhetens olidliga sorgsenhet och sårbarhet. Men också vänskap som är tålmodig och god, vänskap som uthärdar allt.

Robert Åsbacka har en fin förmåga att skildra komplexiteten, motstridigheten och utsattheten i våra mellanmänskliga relationer liksom det som skaver och skorrar i olika sociala sammanhang.