En pandemi, ett omritat kvalschema, flera pressade lägen på stopptid. Finlands fotbollsdamer har testats mer än lovligt under tre långa kvalår. Men de stod kvar, orubbliga. Insatsen i EM-kvalet är ingenting mindre än en bragd.
Det var en kväll som slutade precis som den skulle: med eufori, konfetti och glädjetårar.
Tiden stannade faktiskt för en stund i Tölö, då bollen lämnade Linda Sällströms högerfot (som är värd sin vikt i guld) och seglade in i den borta burgaveln i ultrarapid.
Ett färgglatt, exceptionellt segermål djupt in på stopptid – kunde kvalet ha avslutats mer logiskt? Inte för det här landslaget.
För finländska fotbollsvänner börjar bli oförtjänt bortskämda.
Vi har sett Linda Sällström överkomma tre korsbandsskador, åldras som vin och bli alla tiders finländska landslagsskytt. En anfallare som portugiser kommer att drömma mardrömmar om i många år framöver.
Vi har sett Amanda Rantanen göra den mest oförglömliga debutminuten någonsin inom finländsk landslagsfotboll.
Vi har sett Natalia Kuikka gå från storlöfte till en försvarare i världsklass. Som inte tar ett felsteg i ett helt kval.
Genom regn, snö och en pandemi
Men det är orättvist att tala om individer. Samstämmigheten har betytt allt.
Det har varit ett millimeterprecist kontrollerat kollektiv framför individuell briljans. Ett intensivt presspel i stället för friflödande kreativitet. Misstagsminimering i stället för målmaximering.
Den svenska chefstränaren Anna Signeul ska ha erkännandet hon förtjänar. För det är lätt att leverera klyschor om laget före jaget och kollektivt ansvar.
Det är svårare att hamra in budskapet i 25 individer, som verkligen måste tro på det tränaren säger.
Truppen har mött varje utmaning med jämnmod och bestämdhet och fortsatt den ursinniga ruschen mot slutspelet. Aldrig klagat – bara jobbat
Det är imponerande att Signeul lyckades svetsa ihop samma spelare som underpresterat grovt i kvalet till VM 2019. Den svenska tränaren har stundvis varit ifrågasatt – och nu fått sin stora upprättelse.
Landslaget har presterat på en häpnadsväckande hög nivå genom hela kvalet. På regnsjuka planer i Portugal, i iskalla förhållanden i Helsingfors. Under tre skilda år, genom en pandemi. Framför publik, utan åskådare.
Truppen har mött varje utmaning med jämnmod och bestämdhet och fortsatt den ursinniga ruschen mot slutspelet. Aldrig klagat – bara jobbat.
Hatten av.
Europa växlade upp – vi hängde med
Men egentligen är det viktiga inte det vi sett. Det handlar om vad vi kommer att få se.
Om ett år gör Finlands damer sitt första mästerskap på nio år. Medan Europas största fotbollsnationer – äntligen – fått ett uppvaknande och börjat toksatsa på damfotbollen har vägen till ett slutspel blivit snårigare än någonsin.
Nu går det äntligen att konstatera: Vi har hängt med. Vi har levererat.
I stället för att fokusera på mysiga retrohelger med repriser från stordåd i tidigare mästerskap kan vi fantisera om framtiden: en högklassig europeisk fotbollsfest med slutsålda läktare. Då Vårt land spelas kommer det inte att finnas ett munskydd i sikte. Hoppas jag.
För framtiden är ljus. Det har fotbollslandslaget bevisat.
