Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Social, självsäker och med kräftor i bagaget – så ser finlandssvensken ut i den aktuella film- & serievärlden

Personer på kräftskiva.
Helan går. (Aino) Anna Paavilainen, (Lasse) Mats Långbacka och (Petski) Kari Ketonen har jättekiva i serien Jättekiva. Personer på kräftskiva. Bild: Barbro Ahlstedt / Yle / Laura Mainiemi kräftskivor

Komiska bifigurer eller osympatisk överklass - så såg klichébilden länge ut. Frågan är om den bilden befästs eller nyanseras i våra nya serier och filmer?

“Alla finska män drömmer om finlandssvenska kvinnor - de representerar exotik” säger Jasmin till väninnan Anna i färska komediserien Kullannuput / Sådan mamma, sådan dotter (2021).

Det här med anledning av att Anna (Jessica Grabowsky) försökt höja sina poäng under en date genom att påstå att hon är finlandssvensk.

Och nu gäller det att leva upp till lögnen.

Vilket får henne att snabbt fräscha upp garderoben, öva in repliker som involverar Jörn Donner och arrangera en kräftskiva.

Anna står och håller en kräfta ovanför en kastrull med kokande vatten.
Vill man vara fin... får man lov att koka kräftor. Jessica Grabowsky i rollen som Anna i Kullannuput / Sådan mamma, sådan dotter. Anna står och håller en kräfta ovanför en kastrull med kokande vatten. Bild: Peter Salovaara Jessica Grabowsky,Kullannuput

En kräftskiva på hemmaplan innebär att Anna känner sig manad att piffa upp interiören med ett lånat adligt släktporträtt och diverse bibbaböcker som läggs fram i hopp om att annonsera bildning.

Eftersom själva lägenheten är av modell större, och dessutom belägen i en anrik stadsdel, krävs tack och lov inga ingrepp på den fronten.

Låter attributen bekanta?

En jättekiva förskjutning av betydelser - ehkä

Upplägget i det andra avsnittet av Kullannuput har en utpräglat komisk laddning - men poängen är att det inte är finlandssvenskheten i sig som framstår som komisk.

Istället är det just försöket att på konstgjord väg klämma in en kulturell tillhörighet i yttre attribut som ger upphov till komiken.

Och då kan man förstås undra vad det är som gör dessa attraktiva även för en rollgestalt som själv är förmögen och världsvan?

Väninnorna Anna och Jasmine på stadspromenad vid stranden.
Sex and the City in Finland.? Jasmin (Emilia Vuorisalmi) påminner om Samantha medan Anna (Jessica Grabowsky) är en blandning av Carrie och Charlotte. Väninnorna Anna och Jasmine på stadspromenad vid stranden. Bild: Peter Salovaara / Moskito Television Oy Jessica Grabowsky,Emilia Vuorisalmi

Anna bor i Kronohagen, jobbar som flygvärdinna och verkar hur socialt kompetent som helst. Utom då i relationen till det finlandssvenska som tydligen ger upphov till mindervärdeskomplex.

Lite motsvarande grepp går igen i serien Jättekiva som streamingtjänsten Elisa Viihde Viaplay levererat i två framgångsrika säsonger (2018-2019)

Här spelar Elmer Bäck finlandssvenska Micke vars pappa Lasse (Mats Långbacka) har en framgångsrik arkitektfirma och många rika vänner.

Aino och Micke vid frukostbordet med Ainos bror och potentiella flickvän i bakgrunden.
En jättekiva familj. Aino (Anni Paavilainen) och Micke (Elmer Bäck) har Ainos bror Jussi (Mikko Penttilä) som inneboende. Aino och Micke vid frukostbordet med Ainos bror och potentiella flickvän i bakgrunden. Bild: Laura Mainiemi Anna Paavilainen,Elmer Bäck,Mikko Penttilä,Jättekiva

Mamma Gunilla (Ylva Ekblad) är i sin tur rik på small talk och anstränger sig verkligen när det gäller att konversera med svärdottern Aino - på en finska som bärs upp av en hurtig “friskt vågat, helt åt skogen”-attityd.

I viss mån kan man se Gunilla som en kusin till den rikssvenska discodansaren Folke Rundqvist (Dennis Nylund) i Putous - en hjärtlig typ som frejdigt skuttar omkring i en språkdräkt som levererats i fel storlek.

Men om Gunillas finska är lite sinnepäin så har Aino minst lika svårt att hitta rätt bland de finlandssvenska koordinaterna.

Kräftskivorna har inte direkt duggat tätt i barndomshemmet i norra Finland och bästa broder-arrangemangen i Ulrikasborg gör henne bara stressad.

Poängen är att varken Aino eller Lasse och Gunilla utgör några komiska gestalter i sig - de drivs bara in i komiska situationer till följd av språkförbistring och feltolkade koder.

Micke och svågern Jussi sitter i soffan i Mickes och Ainos trendiga lägenhet.
Svågrar över språkgränsen. Micke (Elmer Bäck) och Jussi (Mikko Penttilä) kommer inte alltid överens. Micke och svågern Jussi sitter i soffan i Mickes och Ainos trendiga lägenhet. Bild: Laura Mainiemi Elmer Bäck,Mikko Penttilä,Jättekiva

Den mest uttalat komiska rollen i Jättekiva axlas istället av Mickes kompis Petski (Kari Ketonen). En trendhungrig finsk man som sliter häcken - och golfbyxorna - av sig för att försöka bli finlandssvensk.

Genom att byta namn till Peter och plugga snapsvisor utantill.

Precis som i Kullannuput framstår alltså finlandssvenskheten som något eftersträvansvärt - och även här bygger den komiska tonen på att denna reduceras till en ytlig fernissa.

De snygga och de rika

Även när det gäller finsk film är det intressant att märka att det börjat dyka upp svenskspråkiga porträtt målade i något nyare nyanser - både finlandssvenska och rikssvenska sådana.

I den Jussiaktuella Seurapeli (2020) kretsar en stor del av komiken kring en rikssvensk som framstår som en personifiering av den finska mannens skräck.

Mikael (Christian Hillborg) är nämligen snygg, framgångsrik, social OCH trevlig.

Ett gäng trettioplussare sitter samlade vid ett bord och skrattar tillsammans.
Alla älskar Mikael( Christian Hillborg, andra från höger). Utom de finska männen. Ett gäng trettioplussare sitter samlade vid ett bord och skrattar tillsammans. Bild: Vilja Harala Eero Milonoff,Laura Birn,Paavo Kinnunen,Seurapeli

Här ger den slitna klichén om den svenska mannen som en homosexuell vekling slutligen vika för en metrosexuell viking.

Det fina är att man förmår driva med egna fördomar utan att det sker på bekostnad av någon annan.

Ett exempel på ett oväntat positivt finlandssvenskt filmporträtt är den kvinnliga huvudrollen i filmatiseringen av Miika Nousiainens Metsäjätti (2020).

Här är det Pasi från den lilla bruksorten som gift sig med storstadsflickan Linda (Sara Soulié). En ung dam med famnen full av finlandssvenska klichéer.

Från ett elegant yttre till en examen från Hanken - och en rik pappa bakom sig.

pasi och linda står vid fönstret i sin lyxlägenhet högst upp i ett höghus.
On top of the world. Linda (Sara Soulié) på lägenhetsuppköp med maken Pasi (Jussi Vatanen) i Metsäjätti. pasi och linda står vid fönstret i sin lyxlägenhet högst upp i ett höghus. Bild: Marek Sabogal Forest Giant,Jussi Vatanen,Sara Soulié

Men även om Linda ringer pappa när det kör ihop sig så framstår hon ändå inte som någon världsfrånvänd överklassharpa.

Istället verkar hon vara uppriktigt intresserad av - och lojal i förhållande till - sin mans bakgrund.

Utan att framstå som vare sig inställsam eller nedlåtande.

Omvända roller

Det må vara ett billigt trick att ställa den fattiga finnen från landet mot den fondsparande finlandssvensken från stan - men det nya är att sistnämnda i dessa exempel inte per automatik framställs som “the bad guy”.

Privilegierade när det gäller socialt och ekonomiskt kapital - javisst. Men inte självskrivna som osympatiska översittare.

Frågan är om bilden av en viss sorts snobbigt dryga finlandssvenskar de facto i hög grad upprätthålls av finlandssvenskarna själva?

Tänker till exempel på upplägget i ungdomsserien Vakuum (2019) där österbottniska Linnéa (Siri Fagerudd) träffar överklasskillen Vicke (Wilhelm Enckell) från Westend.

Linnéa och Vicke ute på seglats.
En finlandssvensk älskar havets våg. Siri Fagerudd och Wilhelm Enckell i serien Vakuum. Linnéa och Vicke ute på seglats. Bild: Marika Hill / PARAD MEDIA OY / CITYPORTAL AB Vakuum (tv-serie),Siri Fagerudd,wilhelm enckell

Vickes föräldrar framstår ganska långt som en osympatisk variant av Gunilla och Lasse i Jättekiva. Socialt artiga, men emotionellt kyliga.

I det här skedet ligger det nära till hands att fråga var alla de andra finlandssvenskarna finns inom fiktionen? De som inte bor i Helsingfors, ordnar kräftskivor och studerar på Hanken?

Tja, åtminstone Klaus Härö har jobbat på att lyfta fram dem - i både Dagmamman (2013) och Livet efter döden (2020). I dem möter man “vanliga” människor som bor i “vanliga” mijöer och har “vanliga” jobb.

Nisse (Peik Stenberg) och Stefan (Martin Paul) står i dörren till ett lider som är fullt med fågelholkar..
Livet på landet. Peik Stenberg och Martin Paul i Klaus Härös "Livet efter döden". Nisse (Peik Stenberg) och Stefan (Martin Paul) står i dörren till ett lider som är fullt med fågelholkar.. Bild: Citizen Jane Productions Peik Stenberg,Livet efter döden,martin paul

Det som däremot inte ingår i dessa skildringar är dynamiken mellan det svenska och det finska. Vilket även är fallet i Vakuum.

Och det leder fram till frågan om varför vi fortfarande sitter fast i en uppdelning där man automatiskt väljer den klassiska överklassfinlandssvensken när man vill spela på mötet mellan språkgrupperna?

Vare sig man gör det med ett charmigt, ironiskt eller elakt tonfall.

En annan fråga är om vi någonsin kommer att slippa kräftskivorna som symbol för det finlandssvenska?

För oberoende av vem som håller liv i vilka klichéer så löper kräftorna som en illröd tråd genom skildringarna av finlandssvenskt liv och leverne.

Från köket i Jörn Donners Kvinnobilder (1970) till festerna hos de moderna kvinnorna i Kullannuput (2021).

Serierna Kullannuput (Sådan mamma, sådan dotter) och Vakuum finns på Arenan. Detsamma gäller Jörn Donners Kvinnobilder.

Kräftskiva på en terrass.
I hatten med hattarna på sned. Serien Vakuum är ett exempel på hur kräftskivan används som symbol för det finlandssvenska. Kräftskiva på en terrass. Bild: PARAD MEDIA OY / CITYPORTAL AB Vakuum (tv-serie),Siri Fagerudd,Robert Enckell,Nina Hukkinen,wilhelm enckell

Läs också