Hoppa till huvudinnehåll

Ett år med corona: "Det känns absurt att vi har gått igenom det här"

Tre österbottningar berättar om hur senaste året har varit. Annika i Israel är vaccinerad och kan börja leva mer som vanligt. Michaela i Zimbabwe uthärdar ännu en nedstängning. Andrea i USA väntar på vaccinet för att få sitt företag att rulla.

I Herzliya, Israel har Jakobstadsbördiga Annika Wilms och hennes familj levt med hårda restriktioner. Allt förutom matbutiker och apotek har varit stängt i perioder och i våras fick de knappt lämna sin gård.

Både Annika och hennes man jobbar hemifrån och barnen har till stor del haft distansundervisning. Förra veckan öppnade skolorna igen.

I Israel börjar man nu se ljuset i tunneln tack vare vaccineringen. Alla som velat ta vaccinet har fått det och nu försöker man övertyga de tveksamma. Annika har fått båda doserna.

Det känns bra, jag är lättad. Snart öppnar köpcenter, caféer och restauranger igen. Småningom ska vaccinerade också få gå på sport- och kulturevenemang. Det känns konstigt att allt ska bli som förr, man är så van vid det här nu.

Det Annika helst vill är att resa till Finland. Hon besökte Österbotten för ett år sedan, strax före coronaviruset slog till.

Hon satt i flygplanet på väg hem när israeliska regeringen beslöt att stänga gränserna för utlänningar.

När jag landade var det oklart vad som gällde. Utlänningar skulle lämna landet inom två dygn och israeler skulle sitta i karantän. Med mig, som hade utländskt pass men bodde i Israel, visste de inte vad de skulle göra. Till slut fick jag åka hem utan karantän.
Det här är typiskt Israel. Nya beslut träder i kraft genast, utan någon tid för förberedelse. Så har det varit hela året. Därför vågade jag inte åka hem till Finland i somras trots att läget var lugnare. Kanske det lyckas i sommar.― Annika Wilms

I Harare, Zimbabwe konstaterar Michaela Södergård, ursprungligen från Korsholm, att hon har tillbringat en fjärdedel av fjolåret hemma. Antingen på grund av karantän eller utegångsförbud.

Det har varit ett ganska ensamt år med mycket tid inom hemmets fyra väggar.

Redan före första fallet av coronasmitta konstaterades stängde Zimbabwe ner. Under två månader fick endast en person per hushåll besöka matbutiken och max fem kilometer från hemmet.

När parkerna öppnade igen efter två månader var det helt fantastiskt att få fara ut och springa. Det saknar jag nu. Allt går nog bara man får röra på sig.

Michaela, som är delegat för Röda Korset, ser tydliga spår av pandemin i sitt jobb.

Zimbabwe har varit drabbat av torka sedan 2017, så matbristen har varit stor i flera år men pandemin förvärrar läget.

I Zimbabwe har endast 15 procent av arbetskraften en stadig inkomst. En nedstängning slår hårt mot de som jobbar på marknader eller som säljer saker längs gatorna. De har inte haft möjlighet att vara ute och förtjäna sitt levebröd.

Zimbabwe har också problem med sjukvården. I början fanns endast två ventilatorer i hela landet, sedan dess har man lyckats förbättra kapaciteten lite.

Men den offentliga sjukvården är väldigt överbelastad och det finns få platser på sjukhus. För privat vård kan man bli tvungen att betala mellan 3 000 och 5 000 USD.― Michaela Södergård

Medan man i Israel får övertala folk att ta vaccinet, finns det knappt något vaccin att ta i Zimbabwe. I veckan anlände de första lådorna till landet. Kina har donerat 200 000 doser.

I New York, USA följer Andrea Thurlow, hemma från Petalax, med coronasiffrorna. Hon hoppas att de går neråt så att Kalifornien tar bort sitt krav på karantän. Hon är kläddesigner och egenföretagare med kunder i bland annat Los Angeles.

Allt bara stannade upp förra våren och det står fortfarande stilla. Jag har halvfärdiga beställningar som bara väntar eftersom jag inte kan träffa kunderna.

New York drabbades hårt av pandemin våren 2020. Bilder på kylvagnar utanför sjukhus och massgravar på Hart Island kablades ut.

Det var absurt. Och det känner jag ännu, att det är absurt att vi har gått igenom något sådant här. Att man var rädd för att lämna tryggheten i lägenheten. Den känslan satt i länge och skapade ångest.― Andrea Thurlow

Det var konstigt att gå på de tomma gatorna på Manhattan. Det kändes väldigt overkligt, som från en film. Det här är en stad med oljud, människor och trafik dygnet runt. Helt plötsligt var det helt tyst.

Nu ett år senare är oljudet, bilarna och människorna tillbaka.

Jag tänker på det hela tiden när jag går till tunnelbanan på morgonen. Det känns precis som förr, kanske färre människor på tunnelbanan och folk trängs inte. Det enda stället som är folktomt är Times Square. Det är konstigt att se.

Vaccineringen går framåt också i New York, men att få en vaccinationstid i sitt område verkar vara en utmaning.

En bekant har en tid bokad i New Jersey, det tar 4 timmar att köra dit. En annan fick tid i södra Brooklyn, så långt bort i Brooklyn man kan komma. Det kostar 200 dollar att åka Uber dit. Hon kan inte åka tunnelbana på grund av sin hälsa. Hoppas det löser sig med tiderna småningom.― Andrea Thurlow

Bilder: Reuters, Getty Images / iStockphoto, Rex Features / AOP, EPA, EPA/ABIR SULTAN, privata foton
Videomaterial: Reuters, EBU