Hoppa till huvudinnehåll

Kulturbranschen hotar krympa – Pietu sadlar om efter 35 år och nyutexaminerade Camilla har svårt att få branschjobb

Fyra personer i en färgrann bakgrund.
Sofia Simelius, Pietu Pietiäinen, Camilla Linko och Emma Klingenberg är alla en del av kulturfältets ekosystem. Fyra personer i en färgrann bakgrund. Bild: Camilla Linko, privata bilder, Anders Lönnfeldt, Yle kulturbranschen,Emma Klingenberg

Kulturbranschen är som ett ekosystem av olika aktörer där också de statsfinansierade institutionerna som fått mest stöd under coronapandemin är beroende av frilansare och företagare av vilka många nu överväger branschbyte. Och hur ska studerandena kunna få fotfäste i arbetslivet i ett läge då stora delar av kulturbranschen fått stänga ned? Så ser läget ut för den nyutexaminerade, frilansaren och företagaren.

– Jag är definitivt oroad för hur det ska gå att få arbete inom den egna branschen i och med att branschen krymper för tillfället, säger säger Sofia Simelius som är inne på målrakan med sina magisterstudier i konstvetenskap vid Åbo Akademi.

Hon tror inte att kulturbranschen slutar att existera men att den krymper, vilket gör att det finns färre arbetsmöjligheter.

– Situationen är särskilt utmanande för de nyutexaminerade som behöver arbetslivserfarenhet för att kunna ta sig vidare inom branschen.

Det kan också vara svårare för de som tillfälligt söker jobb utanför den egna branschen att hitta tillbaka när läget blivit bättre, menar hon.

En leende ung kvinna i röd regnrock.
Sofia Simelius har ett stipendium till årets slut men oroar sig för hur hon ska hitta branschjobb då hon utexamineras från Åbo Akademi eftersom kulturfältets kris kan pågå länge. En leende ung kvinna i röd regnrock. Bild: Privat Åbo Akademi

Camilla Linko utexaminerades som folklorist från ÅA för ett drygt år sedan och fick genast ett projektjobb inom den egna branschen, men under coronapandemin har hon fått söka sig till andra jobb i väntan på att få jobba med det hon utbildat sig till.

– Jag skulle gärna jobba med kulturarv i olika former, men eftersom man inte vet hur ser ut med finansieringar och jag annars också är ny ser det väldigt osäkert ut.

Hon hoppas att arbetsgivarna har överseende med att många av de unga som vill återvända till sin egen bransch i framtiden kommer att behöva extra stöd. Hon efterlyser också någon form av handledning för dem som nu är i samma situation som hon.

En kvinna som dj:ar.
Nyutexamninerade Camilla Linko har sökt sig till andra jobb i väntan på att hitta något inom den egna branschen. En kvinna som dj:ar. Bild: Camilla Linko kulturbranschen
Det är som att jag har en pacman-figur som äter upp vecka efter vecka i min kalender där jag har alla mina jobb inskrivna.― Emma Klingenberg

Marie-Sofie Lundström är biträdande professor i konstvetenskap vid Åbo Akademi och undervisar bland annat blivande museiintendenter. Hon hoppas att beslutsfattarna och arbetsgivarna satsar också på de blivande kulturarbetarna.

– Det är ju väldigt viktigt att kommunerna och staten faktiskt satsar på att ge dem som just ska börja sitt arbetsliv den här möjligheten för det är ju frågan om våra framtida kulturmedarbetare som behöver erfarenheten.

Hon har också noterat att motivationen är lägre hos många studeranden.

– Det kanske lockar dem att stanna kvar vid universitetet lite längre än nödvändigt i och med att de inte har något som väntar på dem där ute just nu. Det är en knepig situation för utbildaren. En examen gör det ändå lättare för dem att komma in på fältet.

– Just nu måste man kanske vara redo att ta också andra jobb än man tänkt sig.

Ska kulturen tystas igen vid spartider?

Också frilansskådespelaren och sångaren Emma Klingenberg oroar sig för dem som ska ut i arbetslivet.

– Jag tror att vi tyvärr kommer att se att det är många som inte orkar kämpa för att få den här arbetserfarenheten som är så otroligt viktig i början och där tror jag att man absolut borde fokusera resurser.

Hon poängterar att det inte bara handlar om nuläget utan krisen är en lång process.

– Vi är bara i början av kulturbranschens kris. Det kommer spartider efteråt och var klämmer vi åt då? Är det då kulturen som får tystas än en gång för att rädda läget?

Vad innebär det om många i branschen ger upp, både nyutexaminerade och verksamma konstnärer?

– Det innebär att vi blir fattigare och kulturfältet blir mer färglöst. Det är ett ekosystem där varenda en är helt avgörande, från den som kör turnébussen till artisten. Det är unik kunskap på så många olika plan och det tar länge att återställa hela det här ekosystemet.

Också för Klingenberg själv har mer eller mindre alla inplanerade jobb försvunnit.

– Det är som att jag har en pacman-figur som äter upp vecka efter vecka i min kalender där jag har alla mina jobb inskrivna. Jobben ryker ett efter ett och jag får ingen ersättning för det.

En kvinna vid en grammofonspelare.
Frilansskådespelaren och sångaren Emma Klingenberg i Tove Jansson-visdiktaren på Svenska Teatern i fjol. En kvinna vid en grammofonspelare. Bild: Karl Vilhjálmsson Emma Klingenberg

Tvungen att skriva sig som arbetslös

Många teatrar har tränat i full beredskap i hopp om att få äntra scenen så fort det går för att sedan åter i sista minuten se föreställningarna ryka. Klingenberg som är företagare fick rådet att skriva sig som arbetslös, vilket hon inte är, för att kunna få arbetslöshetsunderstöd.

– Från arbetslöshetskassan får jag ett meddelande att jag då inte kan få full a-kassa eftersom jag jobbar deltid med min firma som är i underhållningsbranshcen. Jag gör konserter och måste kunna fakturera för att kunna göra mitt jobb. Det gör att jag inte får ut någon betydlig a-kassa eftersom det där betraktas som att jag har ett arbete. Jag känner mig ganska maktlös i hela den här situationen.

Kultur- och undervisningsministeriet planerar ett stöd som denna gång riktar sig till frilansare och företagare inom kulturbranschen, men frågan är om det räcker till att lappa alla hål som redan uppstått och för att kunna hålla dem vid liv också i framtiden.

Klingenberg upplever att beslutsfattarna inte förstår hur kulturbranschen fungerar.

– De verkar tro att man bara kan sätta processen på paus och vänta i några år för att sedan trycka på play igen och få oss att smila upp oss igen. Det fungerar inte så.

– Det här är ett dagligt arbete där det är otroligt viktigt att kunna upprätthålla yrkeskunskapen, få möta publiken, få jobba med olika typer av material och kunna vara verksam mot ett mål. Det här med att vi bara får vänta en vecka till åt gången gör att vi helt tappar riktningen. Hur många år till ska jag hålla på såhär utan att få ersättning för det?

Det känns lite som att min utbildning på Teaterhögskolan och 35 år långa karriär har gått till spillo, att det var helt onödigt att utbilda mig― Pietu Pietiäinen
En leende man.
Pietu Pietiäinen som har jobbat som ljus- och videodesigner i 35 år har branschbyte på gång på grund av det kärva läget. En leende man. Bild: Ville Hyvönen kulturbranschen

Efter 35 år i branschen sadlar Pietiäinen om

Ja, många i branschen har redan gett upp, en fjärdedel av dem som jobbar inom scenkonst planerar branschbyte, var tionde om man beaktar hela kulturbranschen, visar en undersökning av det kulturpolitiska forskningscentret Cupore.

En av dem är företagaren Pietu Pietiäinen som har jobbat i 35 år som ljus- och videodesigner inom kulturbranschen.

– Jag ligger på minus 20 000 euro i skulder efter det gångna året. Min omsättning har gått ner med 80 procent jämfört med 2019.

I december kontaktade Pietiäinen omkring 50 regissörer, koreografer, och teaterchefer på olika kulturinstitutioner och frågade om de kunde tänka sig att anställa honom för något som helst projekt under de närmaste tre åren. Av dem svarade 30 att de inte har råd, medan två av dem återkom och sade att de inte kan lova något men bad åtminstone om hans cv.

– Allas budget är jättemycket på minus. De har inte råd att anställa frilansare och projektkalendrarna är ett enda kaos för flera år framåt. Jag kan lätt förstå att det är jättesvårt att lova någonting till någon, säger Pietiäinen och fortsätter:

– Det känns lite som att min utbildning på Teaterhögskolan och långa karriär har gått till spillo, att det var helt onödigt att utbilda mig.

Pietiäinen har ändå fått ett stipendium från Suomen Kulttuurirahasto för att kunna ägna sig åt egna konstarbeten men i praktiken går det till att betala skulderna. För att kunna försörja sig har han då i praktiken två jobb under det här året.

– Men jag var ju den som valde att försörja mig som konstnär och det är inte lätt, säger han med ett snett leende.

Intresseorganisationernas uppskattning över inkomstförlusten inom olika konstområden

  • Bildkonstnärer: 24 miljoner euro
  • Skådespelare: 30–40 miljoner euro
  • Musikbranschen över 100 miljoner euro
  • Scenkonst: över 30 miljoner euro

Siffrorna beaktar inte de stöd som frilansarna kan ha fått under coronaåret.
Källa: Intresseorganisationerna/Yle

Läs också