Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Europeiska chefstränare skulle behövas i världens bästa hockeyliga – det blir knappast verklighet innan vi överger den stora rinken

NHL:kolumnen: Jukka Jalonen
Jalonen har en NHL-klausul i sitt kontrakt. NHL:kolumnen: Jukka Jalonen Jukka Jalonen

Några av världens bästa hockeycoacher jobbar för tillfället som chefstränare i NHL. Å andra sidan tränas ett antal lag i världens bästa hockeyliga av gubbar som är ordentligt ute och cyklar. NHL skulle få en vitamininjektion av coacher som Jukka Jalonen och Roger Rönnberg. För det krävs det ändå antagligen att man i Europa slutar med stora rinkens sömnpillerhockey.

I Yle Sportens NHL-podd tar redaktionens NHL-nördar Mattias Simonsen och Anders Nordenswan tempen på världens bästa ishockeyliga och bjuder på drivet snack om de finländska spelarna. Ett nytt avsnitt publiceras varje tisdag fram till att säsongen är slut på Yle Arenan.

NHL-coacher som Jon Cooper, Bruce Cassidy, Mike Sullivan och Rod Brind’Amour har alla sin egen tydliga – och moderna – vision av hur ishockey ska spelas. Med och utan puck. Dessutom är de nämnda herrarna bra på att kommunicera och förankra sin vision på vinnande ishockey.

Man behöver inte ha suttit i Tampas, Bostons, Pittsburghs eller Carolinas omklädningsrum för att inse att den nämnda tränarkvartetten hör till absoluta eliten inom sin yrkesgrupp. Det räcker med att se på hur deras lag rör sig och samarbetar både när man anfaller och försvarar.

Tydliga strukturer som upprepar sig gång på gång, föds via samarbete och skapar kontroll över spelet – fast bara i ett ögonblick åt gången. Det är ofelbara indikatorer på att tränarens koncept för spelet ishockey inte begränsas till att predika fysisk kamp, intensitet och skridskoåkning.

Den som följt med ”miniserien” mellan Carolina och Tampa under veckan har kunnat njuta av modern NHL-hockey som bäst. Jon Coopers Tampa och Rod Brind’Amours Carolina strävar båda till att kontrollera pucken för att få igång sitt anfallsspel och det är fascinerande att följa med.

Lagen har många likheter i sitt sätt att involvera hela femman över hela isen, men samtidigt finns det också tydliga skillnader.

Tampa är något rätlinjigare, fysiskt snäppet tyngre och förlitar sig mer på att vinna närkamper. Carolina i sin tur är som bäst när det blixtsnabba klapp-klapp-passningsspelet fungerar. Båda lagen har ett starkt spelsystem att luta sig emot i alla lägen och coachens signatur är tydlig.

Ishockeyn utvecklas och vinner på coacher som Cooper och Brind’Amour.

Till vad behövs den ”gamla skolans” NHL-tränare?

Som motvikt till coacher som hämtar in nya personliga och vinnande nyanser till ishockeyn finns det tyvärr också en hel del tränare, som gärna i varje sammanhang poängterar att de hör ”till den gamla skolan” (vad det nu än kan betyda).

De här gubbarna koncentrerar sig närmast på att matcha kedjor mot kedjor, tekare mot tekare och är petnoga gällande att koordinera backarnas klubbfattning. I övrigt gäller de tre hockeyackorden från Original Six-tiden: ge allt i varje situation, spela hårt och åk skridsko som jagad av djävulen.

Det är såklart absolut centralt för en som vill nå framgång i NHL att inte lyfta på foten gällande arbetsmoralen i varje enskild situation. Men att det fortfarande finns NHL-coacher som egentligen baserar hela sitt spelsystem på ”treackordshockey” är ganska deprimerande.

Ännu värre är det att upptäcka hur det finns efterfrågan på coacher som inget annat har att ge. Till exempel ryktas det nu om att den före detta Washington-, Anaheim- och Minnesota-coachen Bruce Boudreau kan vara Seattle Kraken-coach när ligans 32:a lag gör premiär nästa höst.

Boudreau har aldrig kommit någon vart i NHL-slutspelet trots att han förfogat över många på pappret mycket starka lag och är urtypen på en coach som inte tror på att man kan uppfinna ishockey på nytt. Det som har gällt gäller också i fortsättningen.

Boudreaus (och hans gelikars) koncept är att lita på att de bästa spelarna avgör matcherna. Försvarsspelet är organiserat men annars gäller det att få pucken till andra änden utan icing och sen vinna närkamper och använda sina chanser med hög procent.

Så finns det även en annan typ av dinosauriecoacher, som i den här texten får representeras av Columbus Blue Jackets John Tortorella. ”Torts” är en tränare som vill poängtera att han är boss och att hockey bara handlar om hårt jobb i båda riktningarna.

John Tortorella är en tränare som väcker känslor.
Enligt John Tortorella handlar hockey om hårt jobb i båda riktingarna. John Tortorella är en tränare som väcker känslor. Bild: Andy Lewis/Icon Sportswire/AOP John Tortorella

Tortorella får mycket beröm för hur han behandlar alla spelare lika, men samtidigt så blir det mer och mer uppenbart att moderna stjärnspelare (till exempel Artemi Panarin och Pierre-Luc Dubois) inte vill spela för Tortorella. Killar som Patrik Laine blir inte långvariga i Columbus om de bänkas.

Och varför är Tortorellas koncept föråldrat? Därför att i en liga där alla spelare är riktigt bra, behövs det extraordinära talanger för att vinna i längden. Och tränarens spelsystem måste vara byggt för att utnyttja talang – inte för att krympa den till att bara vara en i ledet av grovjobbare.

Grenen i sin helhet och NHL, som serien där alla hockeyvärldens stortalanger vill spela, skulle må otroligt gott av att också de bästa tränarna skulle finnas i ligan som i princip allt handlar om.

Precis som nivån på fotbollens Premier League skenade iväg när tränare från andra fotbollskulturer hämtade in sina tankar, så skulle också NHL bli ännu bättre om coacher som Jukka Jalonen, Kari Jalonen, Roger Rönnberg, Rikard Grönborg och Jussi Ahokas utmanade de lokala coacherna.

”Skillnader i kultur” brukar det heta

För ett par dagar sen kom nyheten om att Montreal Canadiens coach Claude Julien fick sparken. Det vill säga att ett ytterst attraktivt jobb inom hockeyn blev ledigt för en toppcoach. Att en coach från den här sidan av Atlanten skulle komma i fråga finns ändå inte ens på kartan.

Varför är det så? Det kan man fråga sig, då NHL-beslutfattarna varje år vallfärdar till hockey-VM och JVM och har med egna ögon bevittnat hur till exempel Finland och Sverige tagit hem VM-guld, som ett resultat av högklassigt tränararbete.

Alpo Suhonen ler
Alpo Suhpnen blev chefstränare för Chicago Blackhawks år 2000 Alpo Suhonen ler Bild: @Petteri Paalasmaa/All Over Press Alpo Suhonen

En orsak – som inte ska underskattas – är att ishockey är en liten sport i Nordamerika. Alla känner i princip alla och även de som styr och ställer inom USA:s ishockey har oftast på något sätt starka band till hockeyns hemland, Kanada.

Det är lätt att lita på och anställa familjära ansikten med samma bakgrund – något som är bekant också från andra sammanhang. Ishockeyn är på grund av sin starka kanadensiska prägel närmast en ytterlighet i den här meningen.

Det finns också exempel som förstärker det rådande tankesättet.

Två européer, Alpo Suhonen och Ivan Hlinka var chefstränare i NHL i början av 2000-talet. Suhonen fick kasta in handduken som coach för Chicago på grund av hjärtproblem efter en säsong och Ivan Hlinka fick sparken från Pittsburgh fyra matcher in i sin andra säsong som chefstränare.

Trots att tjecklegendaren Hlinka lotsade Penguins till konferensfinal under sin första säsong, så har både han och Suhonen ansetts som bevis på att det är en för lång väg från Europa till att coacha ett NHL-lag. Varken Suhonen eller Hlinka passade in i NHL:s kultur.

Problem med att kommunicera och att smälta in i den lokala kulturen är en stämpel som sitter djupt när det gäller europeiska coacher och deras möjligheter till chefstränarposter i NHL.

Är det rinkens storlek som symboliserar kulturskillnaderna?

Frågan som undertecknad vill ställa är om kulturskillnaderna egentligen handlar om att NHL-hockey spelas i smal rink, medan Europa tillhör den stora rinken.

Vi får höra det så gott som av varje finländsk NHL-spelare och varje gång det spelas ett JVM, OS eller World Cup i Nordamerika: den mindre rinken är en annan värld.

Senast under JVM vid årsskiftet berättade Unglejonens lots och den regerande FM-guldcoachen, Antti Pennanen, att han innan VM inte var en vän av liten rink, men att VM förändrade hans uppfattning. Han blev ett fan av den intensivare hockeyn som mindre utrymme tvingade fram.

Jukka Jalonen var heller inte alls förberedd på hockey i NHL-rink under OS 2010. Trots att turneringen slutade med blåvitt brons, så fanns det nog en och annan nuvarande GM som främst minns hur USA krossade Finlands spel i OS-semifinalen och avgjorde matchen på några minuter.

Ur NHL:s perspektiv är den stora rinken en främmande, ganska ointressant, värld. Dessutom förorsakar den stora rinken stora problem för NHL-scouterna. Jesse Puljujärvi är inte precis den enda europeiska talangen som haft grymma problem med att bli bekväm när utrymmet minskar.

NHL är ligan som samlar alla världens bästa spelare. NHL spelas och kommer att spelas i smal rink och att man i Europa envisas med att spela i en rink som är annorlunda än NHL-rinken kan kännas ganska ofattbart för många i Nordamerika. I så fall förstår jag dem.

Varför skulle man lita på en tränare som är uppvuxen med och skolad för en ishockey där många helt centrala delar av spelet är ordentligt annorlunda på grund av att det finns mera utrymme?

Tycker det är en befogad fråga, som behöver få ett svar ifall NHL ska bli internationell också då det gäller coacherna. Lösningen på svaret kan komma att kosta mycket pengar – men det är en annan diskussion.

Tack för att du läste.

Läs också