Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Tanken slår mig ibland – kanske många inte ens vill ha neutrala och objektiva nyheter?

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Om ena parten säger att det regnar, och den andra att det är soligt, så är det journalistikens uppgift att titta ut genom fönstret och berätta om vad som stämmer. Någon kommer ändå beskylla oss för att ljuga om vädret, skriver Jonas Jungar. Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Bild: Yle Svenska Yle,jonas jungar

Det var en kolumn som inte nådde särskilt många eftersom den bara ingick i vår branschtidning. Men i ett nummer av Journalisten nyligen kastade Janne Zareff in en brandfackla som hette duga.

Tänk om det är så att folk aldrig ens velat ha opartisk journalistik, undrade han. Tänk om nätet och de sociala medierna har blottat något annat: att vi, när allt kommer omkring, ändå helst tyr oss till information som stöder vår egen världsbild och våra egna värderingar?

Tänk om de sociala medierna äntligen gett oss det vi vill ha? Som stryker oss medhårs?

Fast vem skulle ens medge att man helst läser bara sådana nyheter som motsvarar ens egna åsikter?

Sådant “ska” man ju inte tycka om man ger sig ut för att vara en ansvarsfull och vidsynt medborgare.

Det är en mestadels bara frågor han ställer, kanske en del av dem retoriska, många i mer provokativt syfte. Men de rör vid en öm punkt, och de dröjde kvar länge kvar i mitt bakhuvud.

Vem skulle ens medge att man helst läser bara sådana nyheter som motsvarar ens egna åsikter?

Det är nämligen frågor som stör hela den självbild som den seriösa journalistiken genom årtionden har byggt upp kring sig själv.

Det vill säga att vi, genom vårt hantverk med dess etiska regelverk och krav på objektivitet och sanningsenlighet, företräder en mer ansvarsfull och därmed bättre form av informationsförmedling i motsats till den övriga kakofonin därute.

Det är det som vi har sett som vårt existensberättigande och som vi förhoppningsfullt byggt vår framtidstro på – att folk när det kommer till kritan nog söker sig till så kallad “gammaldags” journalistik byggd på en viss yrkesetik eftersom den behövs.

Och att folk också är villiga att betala för den.

Det är frågor som stör hela den självbild som den seriösa journalistiken genom årtionden har byggt upp kring sig själv

Är det, åtminstone till vissa delar, bara ett önsketänkande, en chimär?

Jag kan känna igen det som Zareff resonerar kring i i en del av den respons vi får till redaktionen.

De mest ilskna och högljudda kraven på “opartisk rapportering” följs nämligen samtidigt alltid åt av väldigt klara krav på vad vi istället borde berätta om, och framförallt hur vi borde berätta om det.

Listan på ämnen är lång: invandring, klimatfrågan, varg- och skarvjakt, jordbruksstöd, pälsfarmning, könsneutrala äktenskap, Trump, feminism, jämställdhet, sexuella trakasserier.

För att inte tala om coronarapporteringen.

Skriv inte si utan så! Berätta inte om A utan om B!

Kraven på “opartiskhet” innebär i det sammanhanget något som är i allra högsta grad vinklat – det ska med andra ord nog vara “opartiskt”, men i den meningen att det stöder min syn på saken.

Visst, det kan handla om i sig fullständigt legitima och välgrundade åsikter, men att det här skulle handla om att ömma för opartisk journalistik?

Nej, verkligen inte.

Men det kan finnas en farlig lockelse för medierna att hörsamma de kraven. Bjud publiken på den vinkling den vill ha, så leder det till ett “förtroende”. Märkväl citationstecknen.

Det kan handla om i sig legitima och välgrundade åsikter, men att det skulle handla om att ömma för opartisk journalistik? Nej, verkligen inte.

USA kan, också på den här punkten, stå som avskräckande exempel. Där har medierna inordnat sig i två skilda universum – det republikanskt (och fortfarande till stora delar Trump-trogna), och det liberala, demokratiskt sinnade.

Där kan du välja din egen verklighet. Bara att byta kanal.

Att mäta “förtroende” är därför en ganska dålig kvalitetsindikator. De amerikaner som till exempel tittar på Fox News har garanterat ett högt “förtroende” för kanalen, men det säger absolut ingenting om huruvida kanalen därmed är trovärdig.

Ska man mäta kvalitet är i så fall sanningsenlighet ett bättre kriterium. Kan jag som läsare/lyssnare/tittare lita på att det som rapporteras faktiskt stämmer?

Seriösa nyhetsmedier står alltså inför ett ganska svårt dilemma – ska de hålla fast vid att det viktigaste är sann och verifierad information även om det strider mot de verklighetsuppfattningar som vissa grupper har och som (obs!) därmed sannolikt leder till sjunkande förtroende bland dessa grupper?

Ska man mäta kvalitet är i så fall sanningsenlighet ett bättre kriterium

Svaret är uppenbart. Det journalistiska målet måste alltid vara att – genom att verifiera uppgifter – försöka komma så nära sanningen som möjligt, inte att vara neutral eller förment objektiv när det kastas ut diverse påståenden.

Om ena parten säger att det ösregnar, och den andra att det är solsken, så är det journalistikens uppgift att titta ut genom fönstret och rapportera om vad som stämmer.

Om ena parten säger att det regnar, och den andra att det är soligt, så är det journalistikens uppgift att titta ut genom fönstret och rapportera om vad som stämmer

Det kommer med nödvändighet att leda till att någon alltid beskyller oss för att ljuga om vädret.

Och ja, det kommer sannolikt att påverka förtroendet för det vi gör - bland en del av publiken.

Men det är kanske ett pris som är värt att betala.

Utanför BBC:s huvudingång i London står följande citat av George Orwell inmejslat i stenväggen: “If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear”.

Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik

Läs också