Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Emotionell berg-och-dal-bana till VM-silver – Mäki och Hakola visade att finländsk längdåkning inte bara handlar om Iivo Niskanen

Joni Mäki åker i mål.
Joni Mäki skrev in sig i historieböckerna tillsammans med Ristomatti Hakola. Joni Mäki åker i mål. Bild: Lehtikuva Joni Mäki

Det är bara att damma av den slitna klyschan: Ristomatti Hakolas och Joni Mäkis VM-silver smakar guld. Finland fick maximal utdelning, skriver Yle Sportens Chriso Vuojärvi.

Den arabiske filosofen Kahlil Gibran myntade begreppet om att ju större motgångar man upplevt, desto större glädje kan man uppnå.

Ordspråket sammanfattar väl den emotionella berg-och-dal-bana som Hakola och Mäki levererade åt de finländska skidvännerna.

Allt hopp verkade vara ute då Mäki tappade balansen och föll omkull under den sista stigningen i kvalet. Att Mäki hade sinnesnärvaro att resa sig och inte ge slaget förlorat förde tankarna osökt till en viss Lasse Virén och OS-finalen på 10 000 meter i München 1972.

Utan Mäkis ursinniga forcering efter vurpan hade det varit tack och adjö.

Turbulent säsong för Joni Mäki

Dagens bragdinsats känns som en logisk följd på den dramatiska resa som framför allt Joni Mäki och delvis också Ristomatti Hakola upplevt på vägen till VM i Oberstdorf.

Mäki har ofta varit pilsnabb i sprintkval i världscupen för att sen vika ner sig i heatåkningen. Frågor har höjts om han är tillräckligt tuff i man-mot-man-dueller. Han gav svar på tal i dag. Med besked.

Och så har vi förstås skandalscenerna efter världscupstafetten i Lahtis. Mäki höll huvudet kallt och blickade hela tiden framåt trots att svallvågorna var höga och påhoppen i sociala medier från ryskt håll grova.

Ristomatti Hakola har i sin tur varit tvungen att gräva djupt de senaste åren. Förra säsongen hämmades han av en fotskada och ända sen 2018 har han kämpat med en trilskande rygg.

Det finländska landslagets stora spjuver har på grund av ryggbesvären haft svårt att hävda sig i fristilslopp, men alla frågetecken som fanns före dagens start rätades ut till utropstecken. Joni Mäki levererade dramat och slutklämmen medan Hakola murade grunden.

Välkommet kvitto för blåvit längdskidåkning

VM-silvret är naturligtvis oerhört välkommet för finländsk längdskidåkning. På så många plan.

Iivo Niskanen har ensamt axlat de stora medaljförväntningarna i de senaste stortävlingarna. Nu har man kvitto på att allt inte står och faller på det stora blåvita affischnamnet.

Att medaljen dessutom kom i en tävling med fristil ger framtidstro. Klassisk skidteknik har varit Finlands levebröd. Gamla vanor och traditioner har varit svårrubbade, men Hakola och Mäki bevisade att Finland också kan hävda sig i skate.

I den bästa av världar ger dagens framgång en skjuts framåt åt finländsk sprintskidåkning. Individuell sprint och lagsprint kräver förvisso delvis olika egenskaper, men alla ljusglimtar på sprintfronten ska tas emot med öppna armar.

För det heter ju att framgång föder framgång. Finland har nu med två medaljer på fyra dagar redan överträffat eller åtminstone tangerat de realistiska medaljförväntningarna för årets VM.

Det kan mycket väl bli fler under den andra VM-veckan. Förväntningarna på exempelvis herrstafetten blev definitivt inte mindre i och med dagens bragdartade silver.

Läs också