Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: ”Jag vill ha klart och hårt, jag vill ha brinnande stormar och gränslösa nätter” – Elsa Kemppainen skriver om en ung kvinna som längtar efter bekräftelse

Elsa Kemppainen.
Elsa Kemppainen debuterar med romanen "Riesling och mjölk". Elsa Kemppainen. Bild: Niklas Sandström författare,elsa kemppainen

Det börjar med ett våldsamt sexuellt övergrepp på den sjaskiga toaletten på baren – en okänd man drar in berättarjaget i toalettbåset, bjuder henne på en lina och tvingar ner henne över handfatet:

”Min panna smäller mot tvålhållaren. Han drar ner mina strumpbyxor och tränger utan förvarning in i mig bakifrån. Underlivet svider: någon annans underliv, någon annanstans. Det rinner surt från näsan till munnen. Luften har vänt sig ut och in. Mitt huvud bankar mot betongväggen ovanför handfatet och handfatets kant skär mot min mage. Efter en stund känner jag ingenting. Jag vet inte om jag vill, men han vill ha mig. Han vill ha mig.”

Jag-berättaren i Elsa Kemppainens debutroman Riesling och mjölk befinner sig i Berlin för att studera litteraturvetenskap. Studierna blir det inte så mycket av – däremot en hel del häng på olika barer och hemmafester.

Häng i jakt på någon som kan komma att vända upp och ner på hennes värld.

Berättarjaget dras till djupet, vill känna suget från det oväntade, det hotfulla – här finns en omättlig hunger på hets och sex.

Resultatet är tillfälligt sex som ofta har något våldsamt och förnedrande över sig.

Våldsamt sex – en trend i den samtida litteraturen

I en artikel i Aftonbladet (10.2.2021) frågar sig den svenska litteraturforskaren Sven Anders Johansson varför det är så mycket våldsamt sex i den svenska samtidslitterauren. Det som förenar dessa skildringar är att de är skrivna av yngre kvinnor.

Våldsamt sex-trenden kan, enligt Johansson, eventuellt kopplas till metoo-rörelsen och till en vilja att ta makten över en begärsstruktur, en önskan om att vända upp och ner på en rådande sexuell maktordning.

Enligt Johansson följer många skildringar samma mönster: ”yngre kvinna träffar äldre gift man som hon, oftast frivilligt, blir slagen och knullad av”.

De sexuella handlingarna gränsar till övergrepp, våld och utnyttjande. Och i grund och botten handlar dessa berättelser om maktspel och psykisk ohälsa.

I de flesta fall är dessa våldsamma sexuella relationer ett övergående stadium i ett slags utvecklingshistoria som handlar om en ung kvinnas väg till mognad och vuxenhet, till självständighet.

På många sätt är Riesling och mjölk en roman som knyter an till denna litterära trend, om man vill kalla den så.

Pärmen till Elsa Kemppainens roman "Riesling och mjölk".
Pärmen till Elsa Kemppainens roman "Riesling och mjölk". Bild: Förlaget M romaner,elsa kemppainen

Väninneskap som väger ojämt i vågskålen

Romanen försiggår på tre olika tidsplan och vi får följa jagberättaren som högstadieelev i Helsingfors, som ung studerande i Berlin och, ett antal år senare, som nybliven mamma tillbaka i hemstaden Helsingfors.

Fram växer bilden av en kvinna med dålig självkänsla som alltid upplevt sig stå i skuggan av andra – en kvinna som inte blivit sedd och bekräftad och därmed känt sig värdelös.

Som tonåring söker hon bekräftelse och godkännande hos den tuffa och vilda Vanessa – som dock inte drar sig för att trycka ner och nonchalera henne när hon skulle behöva hennes stöd och sympati.

Vännen Jenny är förvisso den enda som jagberättaren kan lita på i skolan, men hon beskrivs som tråkig och töntig – ingen som berättarjaget vill förknippas med och ses tillsammans med på skolan, enbart i smyg på helgerna.

Som ung kvinna i Berlin söker sig jagberättaren till Louise, ”ett skimrande ljusfenomen som höjer sig högt på himlavalvet och får allting där nere att framstå som vardagligt på gränsen till löjligt”.

Här finns en beundran och en avundsjuka som kommer att definiera relationen dem emellan – Louise är allt det som jagberättaren längtar efter att vara: frigjord, lössläppt, impulsiv - och ekonomiskt oberoende.

En augustinatt slår väninnorna ner sig vid åkanten och Louise ritar ett hjärta med initialerna ”L + I” på jagberättarens arm. I det ögonblicket uttalas också berättarjagets namn (den enda gången i romanen): Iris, och hon blir sedd – åtminstone för en kort stund.

Här finns ett löfte om evig vänskap, om vänskap som övervinner alla motgångar - men vänskapen visar sig vara byggd på nyckfullhet och ensidiga behov. Inte heller Louise finns där när Iris behöver henne, men Iris finns alltid där när Louise kallar på henne.

Som ung blivande mamma drabbas jagberättaren av ångest och depression, hon har svårt att förhålla sig till att hennes kropp befinner sig i upplösningstillstånd – såväl kropp som liv håller på att rämna.

Den tunna livstråden spänns verkligen ut till bristningsgränsen.

Journalisten och författaren Elsa Kemppainen.
Elsa Kemppainen skriver om Iris, en ung kvinna som letar efter sina egna konturer och en möjlighet att ta plats i tillvaron. Journalisten och författaren Elsa Kemppainen. Bild: Niklas Sandström författare,elsa kemppainen

Gränslöshet som hotar bli självdestruktiv

När Iris som ung, ”medelmåttig litteraturstuderande” reser till Berlin söker hon äventyret och något/någon som ska kunna vända upp och ner på hennes tillvaro, göra henne till en annan.

Någon som kan skaka av henne allt damm (det finns mycket damm och dimma i romanen) och se henne klart och tydligt, och få henne att i sin tur se klart och tydligt. Någon som kan ge henne konturer och ramar där hon kan ta plats och ta form.

Berlin beskrivs som ”staden som definierar sin människa” – men på vilket sätt sätter den sina spår i Iris?

Iris är svältfödd på uppmärksamhet och bekräftelse – men varken Louise eller de tillfälliga sexuella mötena kan ge henne den trygghet eller den tillfredsställelse hon söker.

Kanske vissa bara är konstruerade som trasmattor: monotont hopknopade utan egen idé, med enda syfte att göra golvet mjukare under andra människors fötter.― ur Riesling och mjölk

Det är som om Iris medvetet utsätter sig och sin kropp för en form av motståndslös självutplåning i sin längtan efter att få känna sig levande, behövd, attraktiv.

Hon vill skubba av sig sin medelmåttighet, sin medelklassighet, den mysighet som definierat hennes uppväxt:

”De kan behålla sitt mys, jag vill ha klart och hårt, jag vill ha brinnande stormar och gränslösa nätter.”

Men rastlösheten och gränslösheten hotar bli avtrubbande och självdestruktiv. Ett känslokallt mörker som flödar genom kroppen och som hotar att sluka allt.

Råhet och rakhet i berättandet

Riesling och mjölk är en stark skildring av en ung kvinnas längtan efter att bli bekräftad och hennes väg mot trevande tillförsikt, tilltro och tålamod.

De tre tidsplanen flyter in och ut ur varandra, och de olika berättelserna belyser på ett fint men smärtsamt sätt olika sidor av huvudpersonens bräckliga jag.

Samtidigt känns det nästan som om de olika tidsskildring hade kunnat byggas ut till tre längre självständiga helheter – så pass starka är de i sitt tilltal, sitt driv och i sin berättelse.

Elsa Kemppainen skriver med en råhet och rakhet som verkligen river och rispar upp sårigheter i själen.

En eloge också till Linn Henrichson som i pärmbilden fångar upp många olika aspekter av romanen – timglaset som mäter tiden i ett före och efter, kuporna fulla av en trög, flytande, vit oformlig massa (tarmar? hjärnsubstans? moderkaka? mjölk?) – kupor som också kan vara bröst och symbolisera moderskap.

Två världar som möts genom ett smalt rör där tiden blandas samman – som en rund kupa Riesling på den stimmiga baren i Berlin och mjölkflaskan om natten i den tysta lägenheten i Helsingfors.

Läs också