Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Vi vet så mycket mer än för 60 år sedan men skräpar ändå ner på samma sätt

ett kollage med en irakisk soptipp i bakgrunden och en inklistrad bild av axel i skjorta och glasögon i förgrunden
Soptippen i bakgrunden finns utanför staden Erbil i Irak. ett kollage med en irakisk soptipp i bakgrunden och en inklistrad bild av axel i skjorta och glasögon i förgrunden Bild: yle kolumner

Det är intressant hur vi skrattar (eller gråter) åt hur miljöförstörande vi var för några tiotals år sedan samtidigt som vi själva fortsätter på i princip samma sätt. Men mattan vi sopar problemen under finns bara lite längre bort.

Nyligen såg jag ett klipp ur SVT-produktionen “Sjövett” från 1964. I den fick tittarna lära sig hur båtfolk enklast gör sig av med skräp så att inte våra älskade stränder blir sophögar. Sätt hål i bottnen av ölburkarna så sjunker de bättre. En låda med skräp kan göras tyngre med stenar så sjunker den till bottnen.

Bäst är det ändå att ta skräpet in till land där du enkelt bränner upp det.

Oj så gott vi skrattar åt hur dumma i huvudet folk var på 60-talet.

Medan vi packar in tre par byxor i fel storlek i en pafflåda som vi skickar iväg gratis och får pengarna tillbaka. I somliga fall är det samma sak som att lägga stenar i den lådan och sänka till havsbottnen.

Vi fortsätter att sänka våra problem till havsbottnen. Vi fortsätter eftersom det är tillåtet nu

Den havsbottnen finns idag någon annanstans. De kläder som inte kan säljas på nytt åker exempelvis iväg till lrak, får jag lära mig i det senaste avsnittet av Spotlight. Där betalar ett importföretag ett kilopris för kläderna som säljs vidare i second hand-butiker.

Det som inte hittar ägare hamnar på en soptipp där de begravs som vitvarorna bakom husknuten på 60-talet. Eller så bränns de upp, som vitvarorna bakom husknuten på 60-talet.

Om klädföretagen har råd att tillåta att de jeans de säljer åt oss för ganska mycket pengar mitt i allt har ett kilopris har något gått fel någonstans. Det är nästan som att kläderna inte är värda pengarna.

När finländare gör tiotals beställningar i månaden för att skicka tillbaka 90 procent av vad de beställt är det nästan som att servicen med gratis frakt saknar värde. Men frakten har ett värde, ett högt koldioxidvärde som bara uppstår i näthandeln. Om man räknar ihop alla returer som görs på ett år i Europa blir koldioxidutsläppen lika stora som utsläppen från en stad i Tammerfors storlek på ett år.

Vi fortsätter att sänka våra problem till havsbottnen. Vi fortsätter eftersom det är tillåtet nu. Dummisarna på 60-talet kan i dag åtminstone säga att "men vi visste inte då", den frasen kommer vi inte att kunna använda.