Hoppa till huvudinnehåll

Tusentals människor flydde i mars 1921 bolsjevikernas grymheter och tog sig över de blöta vårisarna från Kronstadt till Finlands kust

Svartvitt foto från 1921. Svarta skepnader på havsisen nära stranden. De första flyktingarna kommer.
De första flyktingarna från Kronstadt kommer. Svartvitt foto från 1921. Svarta skepnader på havsisen nära stranden. De första flyktingarna kommer. Bild: Museiverket flyktingar,Ryssland,Sovjetunionen,Kronstadtupproret,bolsjevik

Då den fyrtioårige Pjotr Sjapovalov torsdagen den 17 mars 1921 steg i land i Terijokitrakten i Finland hade han lämnat sitt hemland bakom sig för gott.

Samtidigt lämnade han sin gravida fru Klaudia och deras tre döttrar för att aldrig återse dem.

Familjen fick aldrig veta varför Pjotr, som var ledare för kyrkokören i Kronstadt, hade gett sig iväg.

Fästningen Kronstadt på ön Kotlin i Finska viken hade fallit efter tio dagar av hårda strider mellan upproriska marinsoldater och bolsjevikernas röda armé.

Alla som kunde lämnade ön och flydde mot Finland. De flesta som kunde göra det var män och kvar på ön blev tusentals övergivna kvinnor och barn.

Svartvit bild från mars 1921. Människor i vinterkläder går i snön. Flyktingar kommer till Björkö
Flyktingar kommer till Björkö. Svartvit bild från mars 1921. Människor i vinterkläder går i snön. Flyktingar kommer till Björkö Bild: Museiverket Kronstadtupproret,bolsjevik,flyktingar,Ryssland,Sovjetunionen

Döden på isvidderna

Mot slutet av mars 1921 var isen mellan Kronstadt i Rådsryssland (landet fick 1922 namnet Sovjetunionen) och Terijoki i Finland en fruktansvärd syn. Där låg nämligen kvarlevor av otaliga människor som hade omkommit under striden om Kronstadt och flykten därifrån.

Soldater på båda sidor om gränsen hade i uppdrag att städa bort liken, men de hann inte slutföra arbetet förrän isarna blev för svaga.

Följande sommar flöt kroppar i land och begrovs oidentifierade.

Matroserna gjorde uppror

Upproret på Kronstadt var en blodig historia som dessutom ansågs vara så skamlig för bolsjevikregimen att händelsen i praktiken ströks ur den sovjetiska historieskrivningen.

För Finland innebar upproret en aldrig tidigare skådad flyktingström då närmare åttatusen människor under två dagar tog sig över isen till den finska kusten för att söka skydd och asyl i Finland.

Livet i Sovjetunionen var vid den här tiden kaotiskt.

Landet led av sviterna efter bolsjevikrevolutionen, inbördeskriget och svår torka. Människor svalt och arbetare runt om i landet strejkade och krävde bättre villkor.

Många var besvikna på att bolsjevikerna inte hade uppfyllt sina löften om ett bättre liv för folket.

Finland var en ung och fattig stat

Också Finland hade det knepigt. Landet var ungt, självständigheten hade kommit bara drygt tre år tidigare och inbördeskriget hade lämnat djupa spår.

De spåren märktes bland annat som upprepade regeringskriser.

Då flyktingarna från Kronstadt strömmade till den 17 mars hade landets sjätte regering under statsminister Rafael Erich bara några dagar tidigare lämnat in sin avskedsansökan.

Flyktingar från Rådsryssland var emellertid inget nytt fenomen. Sådana hade sökt sig till Finland över östgränsen ända sedan revolutionen 1917. Därför fanns det också en viss beredskap att ta emot flyktingar.

Hårda strider

Upproret på Kronstadt var väntat. Matroserna hade under vintern blivit allt mer kritiska mot bolsjevikerna.

För statsledningen med Vladimir Iljitj Lenin i spetsen var det särskilt pinsamt eftersom just matroser från Kronstadt hade varit den centrala styrkan under bolsjevikrevolutionen.

Och nu reste de sig mot bolsjevikerna. Det uppstod en kamp där kommunister stod mot kommunister.

Bolsjevikerna under ledning av Michail Tuchatjevskij inledde storanfallet mot Kronstadt på morgonen den 7 mars.

Enligt ryska uppgifter dödades 3 500 av dem som gjort uppror och nästan 2 000 av bolsjeviksoldaterna i striderna. Många av dem dog på isen utanför fästningen på Kronstadt och blev liggande där.

Finland var förberett

Också i Finland gick det rykten om uppror och om en kommande flyktingström. Rykten som gav gränskommendanten Erik Heinrichs anledning att vända sig till tidningspressen.

Den 15 mars skrev Wiborgs nyheter: "Tidningsnotiser om flyktingar överdrivna". Då hade det, enligt överstelöjtnant Heinrichs, kommit bara 13 personer från Kronstadt och det var inte många till att vänta.

Två dagar senare kom åttahundra Kronstadtssoldater till Finland.

De gav sig till den finländska gränspolisen, överlämnade sina vapen och berättade att fästingen hade fallit i bolsjevikernas händer.

De uppgav att strider fortfarande pågick men att de närmast var avsedda att hålla bolsjevikerna upptagna så människor skulle kunna fly.

De följande dagarna blev intensiva. På två dygn kom 7 600 människor till Finland för att söka sig ett nytt liv i trygghet.

Bland de första som kom fanns kommendören för styrkorna på Kronstadt, generalmajor Aleksandr Kozlovskij. Han hade lett kampen på upprorsmakarnas sida.

Generalmajor Kozlovskij bad Finlands regering om hjälp.
Generalmajor Kozlovskij bad Finlands regering om hjälp. Generalmajor Kozlovskij bad Finlands regering om hjälp. Bild: Karstin Kronvall / Yle Kronstadtupproret,Ryssland,flyktingar

I ett brev till Finlands regering bad Kozlovski "godhetsfullt om att Finlands regering ska ta emot oss och ge oss de rättigheter som internerade enligt finländsk lag har".

Familjer splittrades

Färden över isen var en hård eskapad. Det var dimmigt och snön var blöt. Vissa kom åkande i häst och släde medan andra gick över isen, en del lätt klädda och med inneskor på fötterna. Ingen vet hur många som dog under färden.

Flertalet av dem som kom var män. Bara ett fåtal kvinnor och barn var med. Männen som övergav sina familjer i Kronstadt visste inte då att familjerna skulle förvisas från Kronstadt.

Många förlorade kontakten till sina familjemedlemmar och fick aldrig veta vad som hade hänt dem som blivit kvar. Så var det också för körledaren Pjotr Sjapovalov och hans familj.

Det här fotot är det enda minne familjen i Ryssland har av Pjotr Sjapovalov.
Det här fotot är det enda minne familjen i Ryssland har av Pjotr Sjapovalov. Det här fotot är det enda minne familjen i Ryssland har av Pjotr Sjapovalov. Bild: Leonid Varebrus Kronstadtupproret,bolsjevik,flyktingar,Ryssland,Sovjetunionen

Ett tungt liv

Klaudia Sjapovalova födde familjens fjärde barn, en son som snart dog. Efter det tog hon de små döttrarna med sig och sökte hjälp hos familjemedlemmar i Tver väster om Moskva.

Där var de inte välkomna. Hungersnöden härjade fortfarande och ingen hade mat för några extra munnar.

Efter många vedermödor hamnade familjen i södra Ryssland. Det enda minnet av pappa Pjotr var ett fotografi.

Först under 1950-talet fick familjen veta att Pjotr levde och var i Finland. Beskedet kom då en familjemedlem hade fått jobb på ett sovjetiskt bygge i Egypten och ansökte om utresetillstånd. Det beviljades inte med hänvisning till att det fanns en familjemedlem i Finland. I Sovjetunionen ansågs släktingar utomlands vara en säkerhetsrisk.

Flyktingarna internerades

I Terijoki, dit också Pjotr Sjapovalov hade kommit, ordnade de finländska myndigheterna med uppsamling av flyktingar.

Svartvit bild från 1921. Människor i vinterkläder står i snön intill ett tåg. Flyktingar lastas på tåg i Terijoki.
Flyktingar lastas på tåg i Terijoki. Svartvit bild från 1921. Människor i vinterkläder står i snön intill ett tåg. Flyktingar lastas på tåg i Terijoki. Bild: Museiverket Kronstadtupproret,bolsjevik,flyktingar,Ryssland,Sovjetunionen

Deras egendom, allt från vapen till hästar, beslagtogs och sedan sändes de vidare till läger på öarna Turkinsaari och Ino där det fanns tomma militärkaserner att använda för inkvartering.

Egendomen auktionerades senare ut och pengarna användes till kostnaderna för lägren.

Lägren gick under namnet koncentrationsläger och var strängt avskilda från omgivningen. Det var absolut förbjudet för lokalbefolkningen att ha något att göra med flyktingarna.

Cheferna för lägren rapporterade dagligen till sina överordnade hur många människor som fanns på lägret.

Det amerikanska Röda Korset ordnade med mat. Organisationen fanns från tidigare på plats i Finland för att hjälpa fattiga och hungrande.

I Viborgs län kändes belastningen av tusentals nya invånare hård. Den rätt nytillträdde landshövdingen Lauri Kristian Relander, som senare skulle bli president, krävde att också andra delar av landet skulle dela på bördan och ta emot flyktingar.

En rätt stor del av flyktingarna återvände under våren frivilligt till hemlandet.

Fick jobb på olika håll i landet

Ganska snabbt sändes Kronstadsflyktingarna till andra delar av Finland där de bland annat fick arbete på lantbruk och sattes i skogsarbete.

Många av flyktingarna sysselsattes också av stat och kommuner med att gräva diken, rensa farleder och bygga vägar. Det här ledde till ilska bland arbetare i Finland. Det fanns många arbetslösa och de ansåg att flyktingarna tog deras jobb.

Samtidigt var inte heller arbetsgivarna nöjda. Flyktingarna blev dyrare i drift än inhemska arbetare eftersom de skulle ha mat och uppehälle. Det tog också tid innan de vande sig vid jobbet och kunde sköta det effektivt.

På många orter såg männen med arga ögon på flyktingarna därför att ortens flickor gillade dem. I tidningspressen rapporterades det om slagsmål mellan ortsbefolkningen och Kronstadtsflyktingar.

Det gick bra för körledaren

Pjotr Sjapovalov hade tur. Han fick jobb som körledare också i Finland. Först i Viborg och senare i Raivola och Terijoki. Han höll kvar sitt gamla medborgarskap och hade något som kallades "vistelsebiljett för utlänning".

Enligt ett domstolsbeslut i Moskva upphörde Pjotrs och Klaudias äktenskap den 2 april 1933.

I maj 1936 gifte Pjotr Sjapovalov om sig med Katarina Kämäräinen, som trots sitt finska efternamn också hon kom från Ryssland och ursprungligen bar efternamnet Dmitrieva. Paret fick inga barn.

Under vinterkriget evakuerades Sjapovalov, liksom den övriga finska befolkningen, från Karelen och kom då till Helsingfors.

Pjotr Sjapovalov blev 1942 körledare vid Uspenskij-katedralen och ansågs vara en mycket skicklig och driftig sådan.

I en minnesruna skriver församlingen: "Sjapovalov underströk alltid att körens uppgift var att prisa Gud och bära de bedjandes böner".

Gravsten med kyrillisk skrift. Snö på marken. Pjotr Sjapovalovs grav i Helsingfors
Pjotr Sjapovalovs grav i Helsingfors. Gravsten med kyrillisk skrift. Snö på marken. Pjotr Sjapovalovs grav i Helsingfors Bild: Kerstin Kronvall / Yle Kronstadtupproret,Ryssland,flyktingar

Han dog den 18 juli 1963 och ligger begravd strax intill kapellet på den ortodoxa begravningsplatsen i Helsingfors.

Vissa återvände hem

Hösten 1921, då bolsjevikerna firade fyraårsjubileum av oktoberrevolutionen, utlystes amnesti för återvändande flyktingar och många lockades då att återvända.

En stor del av dem som återvände fängslades och avrättades. Vissa utbildades till spioner och sändes senare på uppdrag till Finland.

Flera tusen av dem som flytt från Kronstadt till Finland stannade kvar. De byggde upp nya liv i Finland och smälte så gott de kunde in i samhället.

Efter vinterkriget och fortsättningskriget blev de i praktiken närmast osynliga i massan av evakuerade från Karelen och Kronstadtsflyktingarna är därför en ganska okänd grupp i Finland.

Källor: Privata arkiv, Det historiska tidningsbiblioteket, Riksarkivet, ortodoksi.net
Erik Wessman, Petri Huusaari och Veikko Lintunen: Kronstadtin kapina 1921 ja sen perilliset Suomessa, Pilot Kustannus Oy 2004