Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Joakim Groths roman Familjealbum tar itu med familjetraumat – och gör levande epokskildringar av freds- och krigsårens vardag

joakim groth
Joakim Groths roman Familjealbum skildrar den egna uppväxten i sextio- och sjuttiotalets Munksnäs och föräldrarnas ungdom under krigsåren. joakim groth Bild: Förlaget Joakim Groth

I romanen Familjealbum skildrar regissören, dramatikern och författaren Joakim Groth den dramatiska släkthistoria som redan tidigare tjänat som material för skådespel och litteratur. Familjealbum myllrar av reflektioner och anekdoter och bjuder på stämningsfulla epokskildringar av Helsingfors.

En eftermiddag i december 1971 sätter sig en man på en parkbänk i närheten av golfbanan i Tali och gör slut på sitt liv. Joakim Groth inleder sin roman Familjealbum (Förlaget, 2021) med en enkel men kraftfull skildring av fadern Gunnars självmord.

Fadern tar sitt liv ett par år efter att mamman dör i cancer. Hon berättar aldrig för sina barn om sin sjukdom och sönerna får aldrig någon chans att ta farväl av henne. Plötsligt är hon bara borta.

Joakim Groth har behandlat detta familjetrauma i sitt konstnärliga skapande bland annat i generationseposet <em>Vi är bara mänskor</em> som hade premiär på Svenska Teatern i fjol.

Familjealbum tar sig an samma uppdrag som Vi är bara mänskor, att försöka komma underfund med vem föräldrarna egentligen var och varför de handlade som de gjorde.

Romanen förfaller inte i några bittra uppgörelser utan är en känslig och nyanserad reflektion över minnets nyckfullhet, den egna identiteten, och landets historia och självbild.

Men i grunden kan det anas en besvikelse eller kanske bara en fråga: hur de kunde handla så oansvarigt mot sina barn?

Samtidigt försöker Groth få syn på sig själv i allt det här, och förstå vem den unga människan är som växer upp på sjuttiotalet och dras till teatern och skrivandet.

En ung man i tysk soldatuniform lyfter smidigt på hatten för en ung kvinna i klänning.
Den charmiga men i grunden opålitliga Gunnar Groth gestaltades av Simon Häger i Svenska Teaterns storproduktion "Vi är bara mänskor". En ung man i tysk soldatuniform lyfter smidigt på hatten för en ung kvinna i klänning. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Joakim Groth,Vi är bara mänskor

Ett digert arkivarbete

Familjealbum bygger på ett enormt arkivarbete. Groth har plöjt igenom en uppsjö av bevarade brev och kalendrar, till och med sina egna dagböcker från tonåren. Utgående från dem pusslar han så gott det går ihop en bild av sina föräldrars ungdom.

De framträder i färgstarka och livliga porträtt. Inga-Maria (eller ”Pippe” som hon kallas) är en riktig festprisse som raggar och slår runt i krigsårens Kotka.

Gunnar, den ”vackra Grothen” är en företagsam man vars charm bygger på hans förmåga att skapa ett ljus och äventyr i livet. Men hans sorglöshet rymmer också en oansvarighet som kunde ses som hans tragiska karaktärsfel.

Det uppstår intressanta kollisioner mellan dessa personporträtt och Joakim Groths minnen av sina egna föräldrar i deras alldagliga familjeliv.

Ett bokomslag med ett foto av två blonda pojkar som spelar krocket på en gulnad gräsmatta.
Romanen Familjealbum bygger upp till levande epokskildringar av krigs- och fredsårens Finland. Ett bokomslag med ett foto av två blonda pojkar som spelar krocket på en gulnad gräsmatta. Bild: Anders Carpelan / Förlaget M Joakim Groth,Familjealbum

Levande epokskildringar

Med sina 400 sidor är Familjealbum en rätt omfattande roman. Stundtals fastnar berättandet på en något repetitiv detaljnivå som känns mer dokumenterande än skönlitterär.

Men å andra sidan bygger myllret av anekdoter ur det vanliga livet också upp till levande epokskildringar – av sextio- och sjuttiotalens Munksnäs där tonåriga Joakim dräller på caféer och hemmafester, av krigsårens Kotka där tjugoåriga ”Pippe” råhånglar med en tysk soldat i en olåst bil på väg hem från en våt fest ...

I en av romanens otaliga fotnoter drar sig Groth till minnes ljudlandskapet i Helsingfors under sin uppväxt och reflekterar över de vardagsljud som försvunnit (kolleveranser, mattpiskande) medan spårvagnen finns kvar, lika kännspak som alltid.

I dessa skildringar närmar sig Groth den sorts ”mikrohistoria” som exempelvis historikern Peter Englund utforskar i sin lilla självbiografiska bok Jag kommer ihåg (Natur & Kultur, 2016), som på ett närmast aforistiskt vis listar små minnesfragment från barn- och ungdomen, för att på det viset komma åt en mer autentisk upplevelse av det förflutna.

Läs också