Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: ”samlar alla minnen / knyter varsamt runt en sten / sänker ner i ögat” – Martina Moliis-Mellbergs nya diktsamling skildrar hudlös sorg

Författaren Martina Moliis-Mellberg.
Martina Moliis-Mellberg är aktuell med sin tredje bok, diktsamlingen "falk". Författaren Martina Moliis-Mellberg. Bild: Helen Korpak Martina Moliis-Mellberg

I Martina Moliis-Mellbergs författarskap är havet, och vattnet rent allmänt, av central betydelse.

I debutboken A (2015) möter vi bland annat den franske oceanografen och undervattensfotografen Jaques-Yves Cousteau som i Moliis-Mellbergs diktsvit längtar efter att bli en tigerhaj och leva i havet för evigt.

I den prosalyriska sviten 7 (2017) färdas vi över, under och på de sju haven tillsammans med passionerade vetenskapsmän, undervattensforskare och mytologiska varelser.

Både A och 7 kretsar kring frågor om vilsenhet, ensamhet och utanförskap. Om att slitas mellan dröm och verklighet, om att bemästra krafter som hotar att sätta hela ens existens ur spel, om att våga gå in i det obegränsade, om att bejaka det okända och ge sig hän, om att försöka få bukt på en krackelerande självbild.

Och vattnet som ger och tar liv – som föder och omdanar, som skrämmer och suger.

Liten volym med stor smärta

I den nya diktsamlingen falk sköljs diktjaget upp på en strand med ”otyglat vatten i lungorna / skrapmärken på halsen där gälarna satt // fjäll skingras som kristaller under ytan / huden genomskinlig runt / ömsat skinn i vinden”.

Vi förstår att jaget varit nära att drunkna, att luftvägarna täppts till och att hen med nöd och näppe undgått döden.

Hen är hårt åtgången men reser sig ur allt bråte, ”vrakdelar sönderfall”, ömsar skinn och lappar ihop ”resterna av ett varande” i omformning och tillblivelse – i en värld som präglas av mörker, regn och dvala, sorg och saknad, raserade drömmar och en värkande längtan som ”finns inuti / ett smycke att bära under tungan”.

Pärmen till Martina Moliis-Mellbergs diktsamling "falk".
Pärmen till Martina Moliis-Mellbergs diktsamling "falk". Bild: Schildts & Söderströms förlag Martina Moliis-Mellberg,lyrik

I horisonten ser jaget en ryttlande falk, och fågeln blir ett slags följeslagare genom diktverket – en allseende och allvetande beskyddare, en tröst- och kraftfågel som övervakar och lyfter diktjaget när ”skelettet tunnas ut // hjärtat fylls av feber / tygen för nära huden”.

Jaget speglar sig i falkens blick, känner en lockelse eller en gemenskap i det otämjda och det vilda – men vem har kontroll över vem, vem tämjer vem?

falk är en liten volym med stor smärta som handlar om att befinna sig bortom all ära och redlighet vid ”en otillgänglighetspol / ett undervattensmassiv / tillstånd som inte kan omfamnas”, om att tvinga sig själv att överleva när allt kollapsar.

Martina Moliis-Mellberg skriver hudlöst om sårbarhet och sorg, om att tvingas ta farväl och att förvalta minnen – om att bli mindre människa och mer falk:

”samlar alla minnen / knyter varsamt runt en sten / sänker ner i ögat”

Läs också