Hoppa till huvudinnehåll

Batteriets mörka inre

Koboltkapplöpningen är en öm tå för oss, även om finländska företag försäkrar att de inte använder metall som samlats in av barn.

Din telefon kan innehålla en gnutta malm som grävts fram av afrikanska barn.

Den kan komma från de här sluttningarna i Kongo. Här samlar 13-åriga DieuDonné kobolt.

Kobolten kan ha förädlats till delar i ditt telefonbatteri. Det kan till och med ha skett i Finland.

Vad vet vi om hur det går till? Och vad borde man göra åt saken?

KOLWESI, DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO Om du plockar isär din telefon kommer du att hitta ett batteri innanför skalet. I batteriet finns det några gram kobolt.

Kobolt är en av de mest eftertraktade metallerna i hela världen.

Utan den skulle modern kommunikation och bekämpningen av klimatförändringen i praktiken vara omöjlig: mobiltelefoner skulle inte gå att ladda, bärbara datorer skulle inte fungera och elbilar skulle inte rulla.

Dessutom finns kobolt i bland annat smartklockor, kameror, eltandborstar, elcyklar samt vind- och solkraftverk.

Efterfrågan på kobolt växer explosionsartat, men förhållandena som den värdefulla metallen kommer från är brutala.

Uppskattningsvis 70 procent av all kobolt härstammar från jätterepubliken mitt i Afrika – Demokratiska republiken Kongo.

I den här artikeln använder vi namnet Kongo, även om också grannlandet, republiken Kongo, delar det namnet.

Kongo är det fjärde fattigaste landet i världen, men är fullt av rikedomar: guld, diamanter, uran, koppar – och kobolt.

Vad har det här att göra med oss?

En hel del, men kobolthandeln är en ovanligt ljusskygg business.

Vi letar efter svar både i Kongo och i Karleby. Först ska vi se hur livet ser ut för barnen i Kongo.

13-åriga DieuDonné Nkulu går till jobbet tillsammans med sin vän Nicolas.

Det har han gjort sedan han var sex år gammal.

Flinka händer letar efter den giftiga kobolten.

Pojkarna tvättar stenarna och säljer dem.

Pojkarna sneglar över axeln.

– Vi är hela tiden rädda för att åka fast. Barnen här lider väldigt mycket, berättar DieuDonné medan han fyller sin säck.

De knogar på vid utkanten av gruvan, utan tillstånd. Hundratals barn och unga springer uppför sluttningen.

Barnen väntar en stund, tills vakterna vid den kinesiska gruvan tar paus eller tills det är dags för skiftbyte. Då kan de klättra högre och hitta större koboltstenar.

Vissa vakter ser mellan fingrarna på barnen, andra visar ingen nåd. Barnen misshandlas ofta om de åker fast.

Pojkarnas säckar blir tyngre och tyngre.

Pojkar går längs gruvsluttning. Lägre ner syns tält och fler människor.
Pojkar går längs gruvsluttning. Lägre ner syns tält och fler människor. Bild: Fredrik Lerneryd Kongo-Kinshasa,koboltmalmer

Omgivningen ser ut som ett månlandskap. Vi befinner oss i staden Kolwezi, med ungefär en halv miljon invånare. Kongos kobolthuvudstad.

Världen är beroende av kobolten som kommer härifrån, och en del av den grävs fram av de här fattiga människorna, för en svältlön.

Också de finska företagen inom koboltbranschen får kobolt från gruvorna i det här området.

En kvinna som bär på en bebis ropar trött till oss.

– Det här är som ett fängelse. Jag arbetar här, min man arbetar här och snart arbetar säkert också min bebis här! utropar hon.

Också metallen hon grävt fram reser längs produktionskedjan ut i världen för att förädlas – kanske landar den i just din telefon.

Drönarbild av Karleby industriområde och omkringliggande skog.
I Karleby förädlas kobolt från Kongo. Drönarbild av Karleby industriområde och omkringliggande skog. Bild: Ville Viitamäki koboltmalmer,Kongo-Kinshasa

Finland är en stor spelare inom kobolthandeln – den näst största förädlaren efter Kina.

I Karleby finns en av världens mest betydande anläggningar för koboltförädling. Där tillverkas bland annat koboltkemikalier som används i elbilar och i litium-jonbatterier som finns i telefoner, till exempel i företaget Apples produkter.

De finländska arbetarna jobbar nästan enbart med kongolesisk kobolt.

Produktionsmängderna är enorma: år 2018 producerade Finland 15 procent av världens koboltkemikalier. Den nuvarande marknadsandelen är okänd.

Förädlingsanläggningen är i utländsk ägo och delades för ett par år sedan i två delar: det amerikanska bolaget Freeport Cobalt sålde hälften av verksamheten till belgiska Umicore.

Karlebyföretaget har tidigare också ägt ett smältverk i Kongo och fungerat som systerbolag till en jättegruva. Finland har alltså i åratal varit en del av leveranskedjan som för ut kobolt från Kongo till världen.

Men färdas också kobolt som samlats in av barn genom Finland?

Finland är Europas koboltkung

  • Kina står för största delen av världens koboltköp, -förädling och -batteritillverkning. Hela branschen är väldigt beroende av Kina.
  • Finland vill profilera sig som en hållbar producent i koboltbranschen. Finland har också egna koboltgruvor och -fyndigheter. Hela världen är ändå beroende av kobolten från Kongo.
  • Statsägda Outokumpu började förädla kobolt i Karleby redan på 1960-talet. Fabriken fick en amerikansk ägare på 1990-talet.
  • Numera är det två bolag som tillverkar koboltmaterial i Karleby: Freeport Cobalt och Umicore Finland. Umicore håller på att förstora sin anläggning.
  • Också Norilsk Nickel Harjavalta förser Apple med finländska koboltprodukter. Företagets globala marknadsandel ligger kring en procent. Fabriken använder sig av rysk kobolt.
Umicores koboltförädling ligger i Karleby. På bilden syns industriområdet där fabriken finns.
Karleby har sedan länge haft en koboltfabrik. Umicores koboltförädling ligger i Karleby. På bilden syns industriområdet där fabriken finns. Bild: Ville Viitamäki koboltmalmer,Kongo-Kinshasa,Karleby

Bolagen som verkar i Karleby, Freeport Cobalt och Umicore Finland, berättar inte exakt varifrån deras kongolesiska kobolt härstammar. De försäkrar ändå att de inte köper kobolt som samlats in för hand, utan enbart mineraler som kommer från industriella storgruvor.

Längre än så kommer vi inte.

Företagen vill inte ställa upp på intervjuer. De svarar endast skriftligt på frågorna och vill inte låta oss komma på besök till anläggningen i Karleby. Det motiveras med sekretessavtal.

– Tyvärr kan vi inte öppna upp affärsavtal offentligt, skriver Freeports vd Sami Kallioinen per e-post.

Ännu mindre får vi ut av Umicore Finland.

Bolagets vd Jöran Sopo styr frågorna till koncernens enhet i Belgien, som i sin tur vägrar att ge information om leveranskedjorna med hänvisning till “affärernas ömtålighet”.

Leveranskedjorna är vanligtvis invecklade, globala mönster, men från olika källor får vi reda på följande:

Freeport Cobalt får sin kobolt från Tenke Fungurume, den tidigare systergruvan till Karlebyföretaget. Enligt kongolesiska mått är Tenke en någorlunda ansvarsfull gruva.

Numera har gruvan kinesiska ägare. Vi försökte få tillstånd att besöka gruvan, men förgäves.

Också Umicore köper kobolt från kinesiska Tenke, men även från Trafigura och intressant nog från Glencore.

Glencore är världens största koboltbolag och den av de ovan nämnda gruvbolagen som mest har kopplats till misstankar om barnarbete och korruption.

Vilka andra eventuella koboltkällor de finländska företagen använder sig av är höljt i dunkel.

Satellitbild av gruvområde i Kolwezi i Demokratiska republiken Kongo.
De gruvor som finländarna använder ligger i närheten av Kolwesi, där också DieuDonné bor. Satellitbild av gruvområde i Kolwezi i Demokratiska republiken Kongo. Bild: Kuvat ©2021 Maxar Technologies, ©2021 CNES / Airbus, Maxar Technologies, Karttatiedot ©2021 Kongo-Kinshasa,kobolt,bergsbruk

Satellitbild av Glencores Mutanda-gruva i Kolwezi i Demokratiska republiken Kongo.
Glencores Mutanda-gruva är för tillfället stängd. Satellitbild av Glencores Mutanda-gruva i Kolwezi i Demokratiska republiken Kongo. Bild: Kuvat ©2021 Maxar Technologies, ©2021 CNES / Airbus, Maxar Technologies, Karttatiedot ©2021 Kongo-Kinshasa,kobolt

Kongo är inte ett enkelt land att göra affärer i – varken för finländare eller någon annan. Landets ledare är korrumperade och det politiska läget nyckfullt.

Under historiens gång har Kongo berövats på sina naturresurser såväl av belgiska kolonialherrar som av envåldshärskare – och nu av internationella företag.

Men kärnfrågan i koboltmanin är hur man behandlar de kongolesiska massorna som för hand gräver fram metallen.

Svaret lyder: Uselt.

Vi följer med barnens arbete i utkanten av den industriella gruvan.

De befinner sig i livsfara.

När vakterna upptäcker barnen börjar flykten.

För några dagar sedan dog DieuDonnés kompis i gruvan. Polisen sköt honom när han samlade mineralstenar på en förbjuden plats.

Dieu såg hur kulan genomborrade hans vän.

– Vi sprang, människor sprang som galningar. Sedan släpade polisen kropparna till byn och frågade vems barn det är. Ingen straffades, säger DieuDonné.

DieuDonné och Kongos andra smågrävare arbetar inte i någon officiell gruva, men tillsammans står de för en stor del av kobolten, till och med 30 procent av landets hela framställning.

Det gör smågrävarna till världens näst viktigaste koboltkälla – större än Rysslands, Australiens, Filippinernas och Kubas gruvor tillsammans.

Största delen av all kobolt bryts i maskindrivna gruvor, men de uppskattas sysselsätta bara en femtedel så många kongoleser som handplockningen sysselsätter. Smågrävare dör också på industriområden.

I gruvorna som Karlebyföretagarna använder, Tenke Fungurume och Glencore KKC, har tiotals arbetare dött när tunnlar rasat eller i andra olyckor. De flesta dödsfall hittas inte i någon statistik.

Gruvbolagen klagar på att de inte kan stoppa de tusentals smågrävarna från att tränga sig in i stenbrotten. Armén har kört bort "olagliga grävare", vilket har skapat spänningar mellan jättegruvorna och lokalbefolkningen.

I Kolwezi berättar flera smågrävare att de är rädda varje dag. De klättrar ner i tiotals meter i djupa grottor.

Gaspard Nombi ligger på golvet och får sitt brutna ben omvårdat av en man. Han bröt benet när han föll ner i en tunnel.
Gaspard Nombi bröt benet när han föll ner i en tunnel. “Jag har jobbat med det här sedan jag var 15. Jag ångrar det”. Gaspard Nombi ligger på golvet och får sitt brutna ben omvårdat av en man. Han bröt benet när han föll ner i en tunnel. Bild: Fredrik Lerneryd Kongo-Kinshasa,koboltmalmer
En man klättrar ner i ett gruvhål.
Fabrice Martin har tillbringat natten i grottorna. En man klättrar ner i ett gruvhål. Bild: Fredrik Lerneryd Kongo-Kinshasa,koboltmalmer

Grävaren Fabrice Martin säger att de kinesiska gruvcheferna tillåter att de gräver på området, men att de lurar dem.

– De slår fast hur mycket kobolt min säck innehåller, jag har inget att säga till om. Deras hjärtan är onda.

En vanlig smågrävare tjänar en eller två dollar per dag. Om man har tur kan lönen vara tio dollar. För det mesta har man inte tur.

Kobolt är giftigt, och att röra den utan skyddsutrustning är farligt. Någon sådan utrustning har inte Fabrice, DieuDonné eller någon av de andra.

I kvällens dunkel beger sig DieuDonné och Nicolas ut för att sälja sin säck.

Det är sannolikt att kobolten som DieuDonné och de andra smågrävarna samlar in hamnar i Karleby, säger forskaren och aktivisten Siddharth Kara som är insatt i koboltbusinessen.

Kara säger att han med egna ögon har sett hur kobolt som plockats för hand har transporterats från till exempel Glencores KCC-gruva till raffinaderiet Luilu.

Vid raffinaderiet blandas den handplockade kobolten med den som samlats in maskinellt, säger han.

Enligt Kara har också det andra gruvbolaget som Karlebyföretaget använder, Tenke Fungurume, använt mellanhänder för att skaffa fram handplockad kobolt.

Om det är sant tar också Finland emot kobolt som grävts fram av barn.

– Allt flätas in i de officiella leveranskedjorna, säger Kara i ett videosamtal från USA.

Han är professor vid det brittiska universitetet i Nottingham och har föreläst vid Harvard. Han har besökt tiotals gruvområden i Kongo, senast på hösten 2019. Karas bok om Kongos koboltgruvarbetare publiceras nästa år.

Kara försöker stämma Apple, Google, Tesla, Microsoft och Dell för att ställa dem till svars för barn som dött eller skadats i koboltgruvor som ingår i teknologiföretagens leveranskedjor. Också Glencore, en av gruvorna som förser Umicore Finland med kobolt, sägs vara delansvarig för dödsfallen.

Glencore nekar till delaktighet, liksom också de andra företagen som utpekas.

Kan det vara så att teknologijättarna och de finländska företagen verkligen inte vet vad som händer på fältet?

– De känner kanske inte till hela bilden. Men alla som köper kobolt från Kongo förstår vad som händer och de flesta vänder blicken åt ett annat håll, säger Kara.

Också OECD har uttryckt oro över att gruvbolagen inte effektivt lyckas stoppa barnarbete inom koboltindustrin.

Så här reser den handplockade kobolten genom världen:

Grävaren säljer kobolten till en lokal förmedlare.

Förmedlaren säljer den vidare till närmaste mineralmarknad.
Vissa koboltföretag köper mineralerna från marknaden.

I deras raffinaderier kan den handplockade kobolten blandas samman med industriell kobolt.

Den förädlade kobolten transporteras från Kongo till Afrikas största hamnar.

Kobolten sprids till olika delar av världen, möjligen också till Finland.

Av den förädlade kobolten tillverkar Kina största delen av världens batterier.

De finländska företagen bestrider Karas påståenden. De kommenterar på ett allmänt plan, eftersom de inte avslöjar namnen på gruvorna de använder sig av.

Freeport Cobalt och Umicore skickar en lång lista på åtgärder som ska garantera att kobolten de köper inte innehåller kobolt som samlats in för hand.

Till åtgärderna hör bland annat kemiska test, viktkontroller av säckarna, transportdokumentation och granskningar på fältet.

Också kinesiska CMOC som driver de schweiziska gruvorna Glencore och Tenke förnekar att de skulle använda handplockad kobolt.

Företagen menar att man med hjälp av test kan spåra koboltens ursprung. Testerna grundar sig på att kornstorleken och spårämneshalterna varierar beroende på om kobolten har plockats för hand eller maskinellt.

– I vårt bolag förstår vi bra vilka utmaningar som är kopplade till leveranskedjorna i Kongo, skriver Sami Kallioinen och betonar att Freeport Cobalt är den första certifierade koboltförädlaren.

Också Umicore lyfter fram att bolaget är en föregångare i ansvarsfrågor.

Siddharth Kara menar att kemiska test låter bra, men att de inte fungerar.

– Sett till dagens förhållanden är det omöjligt att hänvisa till en ren leveranskedja från Kongo, säger han.


På den stängda mineralmarknaden i Musompo blandas alla typer av kobolt. Marknaden kontrolleras av kineser. De körde bort oss från platsen.

Dokument kan också förfalskas, påpekar gruvexperten Christian Bwenda från den kongolesiska medborgarorganisationen Premicongo.

Enligt Bwenda ser lokalinvånarna Glencore i första hand som en “rövarfirma”. Den har bland annat släppt ut gift i en flod och fortsatt att utvinna kobolt ur stängda gruvor, säger han. Bolaget utreds just nu för att bidra till korruptionen i Kongo.

– Glencore vet hur man drar nytta av den kongolesiska statens svaghet, säger Bwenda i ett videosamtal från Södra Kongo.

Glencore kallar Karas och Bwendas beskyllningar “ogrundade och lögnaktiga”. Bolaget uppger att man i stängda gruvor enbart har fortsatt med underhållsarbete, inte utvinning. Glencore medger att en utsläppsolycka har skett, men säger att de fixat följderna.

Tenke är ett ansvarsfullare bolag, men också de har tvångsförflyttat människor för att vika plats för gruvan, säger Bwenda.

På grund av allt hemlighetsmakeri vet lokalinvånarna sällan vart deras kobolt tar vägen. Bwenda önskar att åtminstone de europeiska bolagen skulle värna om öppenhet, lagar och mänskliga rättigheter.

DieuDonné och Nicolas sitter bland stenar och letar efter kobolt.
DieuDonné och Nicolas sitter bland stenar och letar efter kobolt. Bild: Fredrik Lerneryd Kongo-Kinshasa,koboltmalmer

Vad borde företagen göra?

Hittills har de främst försökt hålla sig borta från imageförlusten som handplockad kobolt innebär. De intygar att inget sådant förekommer i deras leveranskedjor.

Men är det här rätt lösning?

Nej, säger World Economic Forum och OECD. De kräver att de inofficiella grävarna i Kongo ska erkännas som en officiell del av leveranskedjan.

Ett sådant erkännande skulle innebära bland annat att arbetarna skulle få inhägnade områden, fasta priser och skyddsutrustning. Marken skulle grävas upp för dem och ingen skulle tvingas ner i tunnlar.

En ordentlig lön skulle också spela en stor roll: så länge vuxna har en inkomst behöver inte barnen slita i gruvorna.

– Om föräldrarna tjänar en dollar per dag kommer inte barnen gå till skolan, även om man byggde 50 skolor, säger forskaren Siddharth Kara.

Med andra ord, barnarbetet kommer inte att försvinna om man inte tar tag i de bakomliggande orsakerna.

Gruvbolagen har haft en del utvecklingsprojekt i Kongo: Umicore har till exempel byggt en skola och Glencore har drivit sommarläger. Företagen stöder jordbruksprojekt som ska hjälpa folk att hitta alternativa inkomstkällor.

Än så länge har systemet med officiella smågrävare bara testats på ett par pilotområden. Man har börjat tala om hur viktigt det är, men de konkreta åtgärderna är få.

Att fixa det här skulle inte kräva mycket av de rika teknologiföretagen, säger Kara. De är ju ändå geniala när det kommer till att uppfinna smarttelefoner och göra vinst, påpekar han.

– Samma intelligens kan säkert användas för att lösa det här relativt simpla problemet – för en summa som skulle kunna vara ett avrundningsfel i företagens balansräkning.

DieuDonné, klädd i en blå tröja med Marvel-logga, går längs en grusväg. Flera andra barn går runt honom.
DieuDonné, klädd i en blå tröja med Marvel-logga, går längs en grusväg. Flera andra barn går runt honom. Bild: Fredrik Lerneryd Kongo-Kinshasa,koboltmalmer

En massa barn framför ett anspråkslöst hus.
DieuDonnés familj bor i hörnet av en stor gruva. En massa barn framför ett anspråkslöst hus. Bild: Fredrik Lerneryd Kongo-Kinshasa,koboltmalmer

Mitt i Kolwezi finns ett pompöst köpcenter som ägs av utlänningar. Ett glas färskpressad apelsinjuice kostar fem dollar. För DieuDonné är det nästan en hel veckas lön.

Han vaknar klockan sex på morgonen och tvättar ansiktet. Framför sig har han ännu en dag i stenbrottet.

DieuDonné har ett stort ärr i pannan. Det fick han när han föll från gruvberget ner i floden.

Pappan och mamman är sorgsna över tonårspojkens farliga jobb.

– Vi oroar oss varje morgon när han går iväg. Men även om jag förbjöd honom, skulle han gå. Och vi klarar oss inte heller utan hans inkomster, suckar pappa Nkumba Mahembe.

Från familjens gård ser de gruvan. Den kommer närmare och närmare. Pappan är rädd att den en dag kommer att svepa bort också deras hem.

Rikedomarna som ligger under lerhyddan riskerar att bli en förbannelse också för den här familjen.

Närbild av malmsten.
Närbild av malmsten. Bild: Fredrik Lerneryd Kongo-Kinshasa,koboltmalmer

Ingen vill köpa en telefon som laddas med blodet av afrikanska barn, säger forskaren och aktivisten Siddharth Kara.

Vad kan vi som använder mobiltelefoner göra?

Det finns många sätt att göra skillnad. Utöver att ge smågrävarna en officiell ställning behövs reglering från politikerhåll och protester från konsumenter.

Företagen borde tvingas ta ansvar för de oegentligheter som underleverantörerna gör sig skyldiga till, säger Siddharth Kara och Christian Bwenda.

Finlands regering som leds av Sanna Marin (SDP) bereder för tillfället en ny lag om företagsansvar. EU-parlamentet föreslog nyligen ett stort paket om bolagsansvar. I Frankrike och Holland finns det redan en sådan lag, men i Schweiz föll förslaget som skulle ha lagt band på Glencores verksamhet.

Talan som väckts mot Apple och andra företag som producerar de slutprodukter som kobolten används till har samma mål – det är ett sätt att väcka diskussion om ansvarsrollerna i leveranskedjorna.

Teknologijättarna har motiverat sin ståndpunkt bland annat med att de inte kan spåra koboltens ursprung så exakt att de skulle kunna bära ansvaret för enskilda olyckor.

Apple har ändå i jämförelse med andra företag varit mer villigt att öppna upp sina leveranskedjor och har förhandlat om att köpa kobolt direkt från Kongo.

Konsumenternas beteende är också viktigt. Att ta till vara kobolt är av yttersta vikt: till exempel genom att återvinna gamla apparater och använda dem så länge som möjligt.

Men den krassa verkligheten är att även om all kobolt skulle återvinnas så är vi beroende av Kongo en lång tid framöver.

Kara tycker att vi borde erkänna att de kongolesiska smågrävarna arbetar för vårt allas högteknologiska välbefinnande.

Varför har man inte gjort det? För att det är fråga om “dem” och inte om “oss”, säger Kara.

– Vi skulle inte låta våra egna barn begravas levande. Jag tror inte att företagen är illvilliga. De förhåller sig bara likgiltigt till andras lidande.

6 sätt att påverka

  • Återvinn elektronik: Se till att apparaten återvinns när du inte längre använder den. Köp begagnat. Det är mera miljövänligt än att gräva upp metallen från marken.
  • Använd apparater längre: Vi byter ut våra telefoner ungefär vart tredje år. Det har blivit svårt och dyrt att reparera telefonerna. Om det skulle vara möjligt att reparera telefonen för en billig peng, skulle vi lockas att använda dem längre.
  • Hyr i stället för att köpa: I nuläget bygger intäktsmodellerna på att det säljs massor av produkter. Om man i stället satsade på att hyra, skulle företagen sporras att göra sina produkter så kvalitativa och långlivade som möjligt.
  • Kortare produktionskedjor: Företagen borde bli mindre beroende av underleverantörer eller alternativt kräva mer av dem. Man borde inte köpa råvaror enbart utgående från priset.
  • Bindande lagar: Regeringarna borde tvinga företag att respektera mänskliga rättigheter och göra hållbara produkter. Frivillighet fungerar sällan.
  • Medborgaraktivism: Konsumenternas åsikter intresserar företag. Kräv svar på hur din apparat har producerats. Köp varor av etiska aktörer.

Källor: Eettisen kaupan puolesta, Sitra

Artikeln är en översättning av Yle Uutisets artikel Kännykkäsi ei toimi ilman metallia, jota 13-vuotias DieuDonné kaivaa työkseen – Koboltin metsästys on karua bisnestä, ja Suomi on siinä iso tekijä skriven av Liselott Lindström och Sara Rigatelli. Bild: Fredrik Lerneryd / Kongo, Ville Viitamäki. Grafik: Harri Vähäkangas. Artikeln har översatts och bearbetats av Eva Brunell.