Hoppa till huvudinnehåll

Kan en medelålders vit man översätta dikter av en ung svart kvinna? Översättningarna av Amanda Gormans dikter väcker debatt

Den amerikanska poeten Amanda Gorman håller tal på Library of Congress i juli 2017.
Den amerikanska poeten Amanda Gorman håller tal på Library of Congress i juli 2017. Den amerikanska poeten Amanda Gorman håller tal på Library of Congress i juli 2017. Bild: Wikimedia commons/Library of Congress Amanda Gorman

Den unga amerikanska poeten och aktivisten Amanda Gorman tog världen med storm när hon framförde sin dikt ”The Hill We Climb” under president Joe Bidens installationsceremoni i Washington i januari.

Tjugotre år gamla Amanda Gorman debuterade med diktverket The one for whom food is not enough år 2015, och den kommande diktsamlingen, som bär titeln The Hill We Climb, är tänkt att utkomma i höst. Samtidigt ger Gorman också ut bilderboken Change Sings med illustrationer av Loren Long.

Som bäst sitter fler än tjugo översättare världen över och jobbar med sina översättningar av Gormans texter så att verken ska kunna komma ut i höst.

Men under de senaste veckorna har det blossat upp en diskusson om vem som har ”rätt profil” för att kunna tolka Amanda Gormans texter till ett annat språk.

Den nederländska författaren Marieke Lucas Rijneveld hade fått i uppdrag av sitt förlag att översätta Amanda Gorman – ett val som Amanda Gorman själv var nöjd med eftersom Marieke Lucas Rijneveld är ung, hen identifierar sig som bigender, det vill säga både som kvinna och man, och i likhet med Gorman själv har hen nått stora litterära framgångar redan tidigt i sin karriär.

Men valet av översättare väckte kritik, bland annat beskrev mångfaldsaktivisten och journalisten Janice Deul valet som ”obegripligt” i dagstidningen de Volkskrant.

Enligt Deul är det inte möjligt för Rijneveld i egenskap av vit och icke-binär att till fullo sätta sig in i Amanda Gormans bakgrund och förstå i hur hög grad Gormans liv och verk, identitet och erfarenheter, påverkas av vad det innebär att vara svart ung kvinna i USA i dag.

Amanda Gorman lausuu runoa Bidenin virkaanastujaisissa.
Amanda Gorman framförde sin dikt "The Hill We Climb" under Joe Bidens installationsceremoni i januari 2021. Amanda Gorman lausuu runoa Bidenin virkaanastujaisissa. Bild: EPA-EFE/All Over Press Amanda Gorman,Joe Biden

Enligt Janice Deul borde nederländska agenter, förläggare, redaktörer och översättare bredda sina horisonter och omfamna människor som knappt är en del av det litterära systemet:

”Svarta spoken word-konstnärer har betydelse. Även om de är hemodlade.”

Debatten tog snabbt fart i sociala medier, och inom kort meddelade Marieke Lucas Rijneveld att hen avsäger sig uppdraget med att översätta Amanda Gorman.

Förlaget Meulenhoff konstaterade att de går vidare med att leta efter någon som kan översätta Amanda Gormans "ord och budskap om hopp och inspiration efter bästa förmåga och i hennes anda."

I en intervju för BBC säger Janice Deul att hon inte menar att en svart person inte kan översätta ett verk författat av en vit person och tvärtom, men att Amanda Gorman som författare och som person lika väl som dikten ”The Hill We Climb” så starkt knyter an till Black Lives Matter-rörelsen och därför är något av ett specialfall.

Översättare med fel profil går inte an

För en vecka sedan lämnade den katalanska översättaren Víctor Obiols in sin färdiga översättning av Amanda Gormans dikt ”The Hill We Climb” till förlaget som anlitat honom, men Obiols fick då veta att han hade ”fel profil” för uppdraget och att hans översättning inte skulle komma att tryckas.

I en intervju för The Guardian säger Víctor Obiols att förlaget i stället har för avsikt att anlita en ung kvinna för uppdraget, gärna också aktivist och svart.

Víctor Obiols, som tidigare översatt verk av bland annat William Shakespeare, Oscar Wilde och Stéphane Mallarmé, förundrade sig över beslutet:

– Om jag inte kan översätta en poet för att hon är kvinna, ung, svart och amerikan på 2000-talet, kan jag inte heller översätta Homeros eftersom jag inte är grek född på 700-talet. Jag skulle inte heller ha kunnat översätta Shakespeare eftersom jag inte är engelsman född på 1500-talet.

I ett uttalande klargör den katalanska förläggaren att översättningen beställdes av Víctor Obiols utan medgivande eller godkännande av Amanda Gormans agent eller av Gorman själv, och att man nu strävar efter att hitta en bättre lämpad översättare för Gormans text.

Lite synd är det att man genast ställer frågan: ”betyder det här nu att ingen vithyad översättare kan översätta verk av mörkhyade författare”. Nej, det är inte det frågan handlar om.― Sampsa Peltonen, översättare

Identitespolitik, representation och kulturell appropriering

Frågan inställer sig: vem har ”rätt profil” att översätta dikter av en ung kvinnlig aktivist som är svart? Kan man förstå och översätta en text även om man inte har en likadan eller liknande bakgrund som författaren?

I en kommentar i Svenska Dagbladet uttrycker kritikern och författaren Josefin de Gregorio förvåning över att ”bara den med visst kön, hudfärg eller ålder är kvalificerad för ett jobb” och anser att detta också är en form av diskriminering.

De Gregorio konstaterar att man på senare år allt oftare fört diskussioner som handlat om huruvida en person överhuvudtaget kan skriva om personer med annan hudfärg:

”En av litteraturens grundförutsättningar är förmågan att sätta sig in i en annan människas tankar och föreställningsvärld. Går det förlorat är litteraturen död”, konstaterar Josefin de Gregorio.

Exempel på detta har vi bland annat i debatter om kulturell appropriering, eller kulturellt beslagtagande, som då och då uppstår till exempel i samband med olika skönlitterära verk.

För att ta några exempel från Finland: Laura Lindstedts Finlandiaprisade roman Oneiron (2015) och Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar (2013).

Hösten 2015 uppstod det en diskussion om huruvida Laura Lindstedt hade rätt att skriva en fiktiv berättelse där hon gestaltar ett antal kvinnor med olika kulturell, etnisk och religiös bakgrund – bland dem senegalesiska Maimuna, brasilianska Rosa Imaculada och judiska Shlomith från New York.

Laura Lindstedt / Kirjailija / Kolumnisti / Pasila 4.12.2017
Laura Lindstedt tilldelades Finlandiapriset för romanen "Oneiron" år 2015, och romanen har översatts till ett dussin språk, bland annat franska och italienska. Laura Lindstedt / Kirjailija / Kolumnisti / Pasila 4.12.2017 Bild: Jouni immonen / Yle författare

Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar handlar om två muslimska systrar som utmanar gränserna och önskar frigörelse från såväl könsstereotypa rollmönster som osunda religiösa regelverk.

I en recension av boken i Aftonbladet skrev kritikern Lidija Praizovic att hon fann romanen icke-trovärdig i sin skildring av mångkultur i Finland, och hon bad också om att slippa få läsa fler böcker om hedersförtryck och mångkultur skrivna av vita skandinaver: ”Sluta parasitera på andra kvinnors berättelser!”

Även om man kan hävda konstnärens frihet att ta sig an vilka teman som helst och rätten att skriva berättelser ur olika perspektiv är frågan om identitespolitik, representation och kulturell appropriering viktig att lyfta.

Frågan om perspektiv och position är central i diskussionen – ofta handlar det om skeva maktförhållanden där någon som tillhör majoritetskulturen eller en privilegierad position anammar element eller skildrar något/någon som tillhör en minoritetskultur på ett sätt som kan uppfattas som ignorant och exploaterande, stötande eller förminskande.

Delade värderingar

Diskussioner om representation, identitet och identifikation som förts såväl kring olika skönlitterära verk som nu i samband med översättningen av Amanda Gormans verk är viktiga att föra - för att vidga och fördjupa perspektivet, för att medvetandegöra och peka på det ansvar som följer med att befinna sig i en majoritetsposition.

Detta innebär givetvis inte per se att en vit kvinna inte kan skriva om en kvinna från Senegal eller Brasilien, eller att en medelålders vit man inte skulle kunna översätta texter av en ung svart kvinna. Eller tvärtom.

I slutändan handlar det om att vara lyhörd och öppen för texten, om att besitta den kunskap och kompetens som krävs för att göra ett bra jobb.

Amanda Gorman själv har uttryckt en önskan om att de som översätter henne - förutom utmärkta kunskaper i engelska – bör ha en levande relation till spoken word som litterär genre och konstform.

I Sverige har uppdraget med att översätta dikten ”The Hill We Climb” gått till artisten Jason ”Timbuktu” Diakité, som bland annat har lång erfarenhet av att skriva rap-texter.

I en intervju för Sveriges Television säger Diakité att utmaningen med att tolka dikten till svenska varit att översätta rim och ordlekar som inte är direkt översättbara:

– Så att behålla mening utan att tappa rytm och rim och försöka att behålla så många ordlekar som möjligt var utmaningen, säger han.

På bilden syns artisten Jason Diakité iklädd en grön keps sittande på en gunga.
Artisten Jason "Timbuktu" Diakité har översatt Amanda Gormans dikt "The Hill We Climb" till svenska. På bilden syns artisten Jason Diakité iklädd en grön keps sittande på en gunga. Bild: Yle/Catariina Salo Timbuktu (musiker),jason diakite

I Finland är det förlaget Tammi som ingått avtal om utgivning av Amanda Gormans verk. I höst är det tänkt att både Gormans diktverk och barnboken Change Sings ska utkomma på finska.

I en intervju för Helsingin Sanomat säger förläggaren Saara Tiuraniemi att förlaget väntar på svar från Amanda Gorman och hennes agent om valet av översättare godkänns.

Enligt Tiuraniemi är det ovanligt att en författare eller dennes agent uttrycker specifika önskemål om vem som ska översätta ett verk. Men Tiuraniemi konstaterar också att översättningen givetvis bör stämma överens med författarens egna värderingar:

– Gormans teman är jämlikhet, mångfald samt etnisk och politisk rättvisa. Författaren vill att alla hennes förläggare delar dessa värderingar och är beredda att främja dem, säger Saara Tiuraniemi.

Viktigt för översättare att tänka på identitet och identifikation

Sampsa Peltonen, översättare på Yle och frilansöversättare av fack- och skönlitteratur från bland annat arabiska och franska, tycker för sin del att frågor kring representation, identitet och kulturell appropriering är viktiga att tänka på också för översättarna:

– Det är en del av vårt yrke. När en uppdragsgivare sjösätter ett översättningsuppdrag måste man försöka hitta den bästa översättaren för jobbet. Då väger givetvis de språkliga kunskaperna in, men också erfarenheter och intresseområden som översättaren har som kan vara viktiga i sammanhanget. Det här med identitetsproblematiken är ytterligare en aspekt i diskussionen, men en central och viktig aspekt att tänka på.

När Sampsa Peltonen översätter från arabiska funderar han extra mycket på om han kan förstå och tolka texterna rätt - texter som är skrivna av författare som befinner sig i en helt annan situation än han själv:

– Jag är inte arab, men översätter från arabiska. Jag är inte kvinna, men jag har översatt texter av kvinnliga författare. Jag anser dock att jag som professionell översättare åtminstone måste kunna förklara vilka metoder jag använder mig av i mitt arbete så att jag kan ta hänsyn till dessa frågor. Det händer också att jag samarbetar med och konsulterar andra som har större närhet till den värld som texten handlar om än vad jag har.

Kääntäjä Sampsa Peltonen suomentaa Oscar-gaalaa 2017
Sampsa Peltonen jobbar som översättare på Yle, men frilansar också som översättare av fack- och skönlitteratur från bland annat arabiska och franska. Kääntäjä Sampsa Peltonen suomentaa Oscar-gaalaa 2017 Bild: Yle/Sampsa Peltonen Oscarsgalan 2017

Sampsa Peltonen har följt diskussionen kring översättningarna av Amanda Gormans verk med stort intresse:

– Lite synd är det att man genast ställer frågan: ”betyder det här nu att ingen vithyad översättare kan översätta verk av mörkhyade författare”. Nej, det är inte det frågan handlar om. Men eftersom identitets- och minoritetsfrågorna är så centrala teman i boken måste man också ta hänsyn till dem i översättningarna av hennes verk. Inte ens aktivisterna har sagt att det borde vara förbjudet för en vit översättare att översätta böcker av icke-vita författare, bara att det är en viktig fråga man bör tänka på vid valet av översättare.

Beträffande den kommande översättningen av Amanda Gormans dikter till finska hoppas Sampsa Peltonen att förlaget hittar en översättare med goda kunskaper i såväl engelska som i att översätta poesi samt en bra insyn i den tematik som Gorman skriver om:

– Om man inte lyckas hitta en översättare med bakgrund och erfarenhet av minoritetskap kan man anlita en översättare med erfarenhet av att översätta poesi och sedan till exempel utse ett antal sparringpartners som kan ge sina synpunkter på översättningen ur ett icke-vitt minoritetsperspektiv.

Marit Lindqvist redogör för diskussionerna kring tolkningarna av Amanda Gormans texter i Vega Dag 18.3.2021:

Artikeln uppdaterades 21.3.2021. Rijnevelds pronomen ändrades i ett stycke.

Läs också