Hoppa till huvudinnehåll

Frida Hyvönen: "Konstnärligt är jag aldrig nöjd"

Kvinna tittar rakt in i kameran, bakom finns arbetsrummet med hylla.
Kvinna tittar rakt in i kameran, bakom finns arbetsrummet med hylla. Bild: Daniel Ivarsson Frida Hyvönen

Med sitt femte album Dream of Independence återvänder Frida Hyvönen till engelskan som skrivspråk, men fortsätter skapa låtar som är realistiska berättelser om livet. Den här gången kretsar mycket av tankarna kring konstnärskapet och kvinnans självständighet.

– Jag är mer etablerad nu, mitt utrymme har expanderat, jag har fler möjligheter, mer makt skulle man kanske säga.

Mitt utrymme har expanderat, jag har fler möjligheter, mer makt skulle man kanske säga

Femton år efter första skivan är artistlivet i dag ett annat för Frida Hyvönen. Album efter album har blivit väl mottagna, inkomsterna har ökat, arbetsmetoderna vuxit fram. Livet och familjelivet beskriver hon överlag som bra.

– Min setup är väldigt härlig, jag har det gott. Men konstnärligt är jag aldrig nöjd. Men jag har i alla fall möjlighet att kämpa på.

Är det inte tungt, att aldrig vara nöjd?

– Jag tror det kanske är en förutsättning för att man ska vilja göra det här, det behöver inte vara så negativt som det låter. Det kan också vara en drivkraft att vilja förbättras konstnärligt.

Piano i källarvalv med spegelkonstverk på väggen ovanför.
Konstverket ovanför Frida Hyvönens piano är beställt av Shala K. Friberg. Piano i källarvalv med spegelkonstverk på väggen ovanför. Bild: Daniel Ivarsson Frida Hyvönen

Vi träffas på Södermalm i hennes arbetslokal. Under källarvalven står två pianon, på väggen hänger ett konstverk i speglar och klara färger, av Shala K. Friberg.

Frida Hyvönen håller upp sitt senaste album bredvid det för att visa hur det råkat bli samma färgvärld i konstverken. Dream of Independence pryds av ett porträtt på Hyvönen, målat av Sara-Vide Ericson.

Närbild på händer som bläddrar i konstbok.
Albumet pryds av en porträtt på Frida Hyvönen, av Sara-Vide Ericson. Närbild på händer som bläddrar i konstbok. Bild: Daniel Ivarsson Frida Hyvönen

– Jag är ett stort fan av hennes konst helt enkelt. Förra våren när jag satt och skrev började vi bolla fram och tillbaka, jag skickade demos till henne som hon målade till, hon höll på med några utställningar och min musik började leta sig in i hennes måleri. Vårt konstnärliga uttryck påminner om varandra, det har nån slags liknande lyster och
jordighet, en blandning mellan vackert och tufft.

Det förra albumet pryds av ett fotografi av Hyvönen i en roddbåt, taget av Elin Berge som hon samarbetat med kring musik och bild. För Hyvönen är det naturligt att olika konstformer matar varandra. En hel del av låttexterna på också det här albumet handlar om konsten och konstnärskapet.

Grammisar och fotoböcker på en hylla.
Grammisar och konstnärsvänner pryder arbetshyllan. Grammisar och fotoböcker på en hylla. Bild: Daniel Ivarsson Frida Hyvönen

På hyllan i arbetsrummet står böcker med nämnda konstnärers bilder bland Hyvönens två grammisarna från 2017 för Kvinnor och barn (årets kompositör och årets textförfattare).

Men att den skivan, hennes första på svenska, blev så hyllad av både kritiker och fans i Sverige förvånade henne själv.

– Jag skämdes lite över de svenska låtarna, jag tyckte de kanske var lite styltigare än det jag brukar skriva på engelska.

Nya albumet är på engelska igen, för att det kändes så och för att Hyvönen verkligen längtar efter utlandsturnerandet igen. Men annars fortsätter skrivandet i samma anda som tidigare.

Jag är nog mera att jämföra med en författare som skriver berättelser

– Det utgörs ju av berättelser från livet, inte nödvändigtvis alltid mitt eget liv, men realistiska berättelser om ämnen som intresserar mig: om att uppgå i en flock, eller känslan av att gå in i det okända, att följa ett barns hunger när man ammar och får en ny utsikt över en vy där döden och tiden öppnar sig. Om att sitta och fundera på huruvida förklimakteriet är på intågande utan att man vet om det och vad som ska hända då, om att vara familjens överhuvud och inte klara av att hantera sitt känsloliv.

Särskilt med förra albumet fanns det en tolkning om att texterna handlar om ditt eget liv, hur ser du på det?

– Jag tycker det är väldigt upprörande att ens sänka sig till att prata om konst på det sättet. Det är kanske singersongwriterns ok att bära, att det läses in som om man sjunger från hjärtat eller bara berättar om nåt som hände i går. Men jag jobbar inte alls så, jag är nog mera att jämföra med en författare som skriver berättelser.

Kvinna i arbetsrum.
Kvinna i arbetsrum. Bild: Daniel Ivarsson Frida Hyvönen

– Huruvida de handlar om mig eller inte tycker jag är irrelevant. Det vore en lögn om jag sa att detta är sant, detta har hänt mig, men det vore också en total lögn att säga att jag hade absolut inte varit med om nånting liknande, det är ju en blandning.

Första skivan blev till liksom av en slump, för andra och tredje styrde upp metoder och var väldigt ambitiös, nu jobbar fortfarande på att förfina arbetsmetoder men också har mer erfarenhet och är lite coolare med allt.

Favoritlåten är Painter, den sista låten på albumet.

– Det är också den första som blev till, den som satte tonen för albumet känslomässigt för mig. Den handlar väldigt mycket om skapelseprocessen och identitet i konstnärskap, och var man ska lägga nivån.

Det är den låten där berättaren ringer till kundtjänsten och frågar om han verkligen fått allt som ingår.

– Vad ska jag ställa för krav eller inte på mitt skapande, är det bra nog eller ska det vara några steg till innan jag är klar? Den låten ligger mig varmt om hjärtat.

Kvinna vid piano.
Nu hoppas Frida Hyvönen läget så småningom ska tillåta livespelningar. Kvinna vid piano. Bild: Daniel Ivarsson Frida Hyvönen

Men turnerandet som sagt. Särskilt efter året som gått är det inget Hyvönen längtar efter mer än att få åka ut och spela för live publik.

– Jag hoppas det kommer en lång räcka av spelningar där man verkligen får gå in i det och förbättras som band. I livemusiken finns en väldigt stor njutning, en konsert är en mycket bra sak. De som spelar behöver publiken och publiken behöver de som spelar, det är en fysisk sak, en personkemisak som uppstår, och det saknas.