Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Someknarkande semikändisar och ett mördande mem – två teman jag inte visste att jag ville veta mera om

En vitklädd Bonang Matheba poserar inför vitklädda fans.
Se på mig. Den sydafrianska mediaprofilen Bonang Matheba är en av kändisarna som medverkar i dokumentären Public Figure. En vitklädd Bonang Matheba poserar inför vitklädda fans. Bild: Off The Fence B.V. offentlig person,Bonang Matheba,silja sahlgren-fodstad

En dokumentär om en tecknad groda som växer till en politisk maktfaktor. En annan om att göra karriär på sociala medier. Båda en form av moderna drömmar som lätt kan bli en mardröm.

Låt mig inleda med en snabb introduktion till två av de dokumentärer som i och med Dokumentärsfilmsfestivalen på Arenan flyttat in i mitt huvud. Som vägrar lämna mig ifred.

Först ut är Arthur Jones Sundancevinnare Feels Good Man - en film om serietecknaren Matt Furie. Mannen som år 2005 skapade en groda med nollställd blick som kom att kallas Pepe.

En harmlös figur som säger “feels good man” när han ertappas med byxorna nere på toaletten. Mindre bra känns det för Furie när Pepe 2008 flyttar in på 4chan - ett nätforum öppet för alla former av extrema åsikter.

Närbild av Matt Furies hand när han  tecknar grodan Pepe.
Små grodorna är lustiga att se. Så länge de inte likt Pepe kapas av extrema grupperingar. Närbild av Matt Furies hand när han tecknar grodan Pepe. Bild: Nonstop Entertainment Ab Pepe the Frog: alt-rightrörelsens stulna groda

På 4chan förvandlas Pepe till ett mem som älskas av vilsna unga som kallar sig NEETs (Not in Education, Employment or Training).

Unga som fallit mellan verklighetens stolar och istället bygger upp ett eget möblemang på nätet.

Och här tvingas Matt Furie se sin groda förvandlas till nynazist, högerextremist och incelmaskot innan den slutligen landar i Trumps presidentvalskampanj 2016.

Filmen skildrar inte bara hur lätt det är att tappa greppet om sitt innehåll på nätet utan gläntar också på dörren till ett illamående som i förlängningen får politiska konsekvenser.

Känd för att vara känd - till vilket pris?

Mitt andra exempel är Brian Corsos Public Figure som ställer oss inför ett gäng personer som lyckats hitta en egen nisch på sociala medier.

En fotar naturbilder, en annan recenserar restauranger, en tredje gör fitnessvideor.

Personligen fastnar jag ändå främst för Donterio Hundon och Sebastian Tribbe som gör något helt annat.

Dontario Hundon poserar i svart läderstol.
Säg mig vem du är så skäller jag ut dig. Donterio Hundon "roastar" folk på sociala medier. Dontario Hundon poserar i svart läderstol. Bild: Off The Fence B.V. offentlig person,brian corso

Hundon är känd för att “roasta” människor - det vill säga skälla ut dem - både högljutt och med eftertryck. En förortsgrabb med laddat ego som försöker göra en klassresa med hjälp av elakheter.

Lite i samma anda jobbar Tribbe som blivit känd för sina mem och vars trumfkort verkar bygga på att vara provocerande självfixerad.

Det gäller att festa i rätt kretsar, bli hög och göra galna saker medan kameran klickar.

Tempot är utmattande, men genom den flåsigt hyperaktiva imagen lyser hela tiden bilden av en liten pojke med ett stort behov av att bli sedd.

Sebastian Tribbe och Rose McGowan poserar.
Inte utan min publik. Skådespelaren och aktivisten Rose McGowan har tagit Sebastian Tribbe under sina vingars beskydd. Sebastian Tribbe och Rose McGowan poserar. Bild: Off The Fence B.V. offentlig person,Rose McGowan,brian corso

Steal, beg and borrow

Feels Good Man och Public Figure är underhållande dokumentärer som med lätt hand målar fram en bild av fenomen som både speglar och påverkar vår samtid.

Men det lättsamma greppet till trots bidrar båda till att stärka min känsla av att Strindberg hade full koll på läget när han i ett Drömspel tjatade om att det är synd om människorna.

En  kostymklädd Matt Furie sittande ensam på en säng.
Ensam mot världen. Matt Furie på väg till rätten för att kämpa för rätten till grodan Pepe. En kostymklädd Matt Furie sittande ensam på en säng. Bild: Nonstop Entertainment Ab Pepe the Frog: alt-rightrörelsens stulna groda,Matt Furie

För visst ÄR det synd om människan. Inte bara för att det finns konkreta utmaningar som fattigdom, våld och corona - utan för att hon självmant trängt in sig i ett hörn där allt mer kretsar kring behovet av att bli sedd.

Hela tiden och av så många som möjligt.

När det gäller försöken att tränga igenom det mediala bruset är därmed alla medel tillåtna. Man kan framhäva sig själv hur mycket som helst eller välja att vara helt anonym.

Man kan drivas av allt från hat och cynism till en känsla av tomhet och ensamhet.

Och ingen kan hindra en från att stjäla, ljuga, förvanska och försköna. För om man åker fast är målet sannolikt redan uppnått.

Är det här vår nya religion?

Medan jag funderar på det jag sett går mina tankar till ett citat ur den norska serien EXIT som skildrar några framgångsrika finanskillars extrema liv.

Tobias Santelmann som spelar Henrik i en scen där han poledansar.
Så se på mig. Jag har pengar, makt och noll emapti. Tobias Santelmann i rollen som Henrik i EXIT. Tobias Santelmann som spelar Henrik i en scen där han poledansar. Bild: Fremantle/NRK / FremantleMedia Norge AS Exit,Tobias Santelmann

I ett avsnitt nämns religion som världens bästa varumärke: “Först skapar man ett behov som ingen visste fanns för att sedan sälja något som inte finns”.

Passar inte den repliken ganska väl in på delar av vår relation till den digitala världen? En värld som ständigt skapar nya behov som vi försöker fylla på nya sätt.

Trots att det mesta bottnar i den gamla viljan att bli sedd och bekräftad. Att hitta en mening och ett sammanhang.

Skådespelaren Denzel Washington som är starkt kritisk till att vi låter oss uppslukas av sociala medier sammanfattar sin syn på det hela i Public Figure :

“Förr gjorde vi vad som helst för att bli omtyckt av personen mitt emot oss. I dag gör vi vad som helst för att bli omtyckt av 16 miljoner personer vi inte känner.”

Personligen känner jag ofta att jag fått nog av det digitala bruset och gärna skulle vilja hoppa av sometåget. Men vågar man göra det när hastigheten är så hög?

I väntan på attt någon knuffar ut mig är jag glad över att det finns dokumentärer som gör sig besväret att försöka analysera den digitala världen. Innan den igen skapat ett nytt behov för mig att fylla.