Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Merete Mazzarella skriver om ett år präglat av omvälvande och oförutsedda förändringar

Författaren Merete Mazzarella.
Merete Mazzarella är aktuell med boken "Från höst till höst". Författaren Merete Mazzarella. Bild: Christoffer Westerlund Merete Mazzarella

Kommer man överhuvudtaget att orka med sitt gamla liv den dag pandemin mattats av och gått över? I Från höst till höst skriver Merete Mazzarella om åldrande, om tidsångest, om frustration och förnöjsamhet under coronapandemin.

Hon hade tänkt fira sin 75-årsdag på en restaurang i Canterbury, i England, och äta auberginegryta till huvudrätt och äppelpaj till efterrätt. Hon skulle ha varit omringad av barn och barnbarn, sin bror, sin före detta man och sin nuvarande man samt männens barn med familjer.

Alla i den geografiskt utspridda storfamiljen hade skrivit in helgen 20-22 mars 2020 i sina kalendrar - så kom coronapandemin och kalendrarna tömdes över en natt.

I boken Från höst till höst skriver Merete Mazzarella en slags anteckningsbok/dagbok från september 2019 till september 2020.

I mitten av september 2019 har Merete Mazzarella lagt sista handen vid sin kommande bok, Skulle vi alla kunna samsas? Essäer om vår samtid som är tänkt att utkomma ett halvår senare.

Då tar en annan form av skrivande vid – ett mera självrannsakande skrivande som i än högre grad utforskar samhörigheten mellan liv och dikt, mellan jaget och omvärlden:

”(S)krivandet är ett redskap för tänkandet, skrivandet är en upptäcktsfärd. Jag visste sedan länge att det gällde att leva uppmärksamt antecknande, att våga blanda högt och lågt, stort och smått (---).”

Hösten 2019 är Merete Mazzarella och hennes man L fullt upptagna med sina åtaganden. Även om båda sedan ett drygt decennium tillbaka är pensionärer är båda fullt sysselsatta och kalendrarna fylls med författarframträdanden och föreläsningar, konferenser och seminarier, lunchträffar och middagar. L är också skolmorfar i ett lågstadium i Helsingfors.

Pärmen till Merete Mazzarellas bok "Från höst till höst".
Pärmen till Merete Mazzarellas bok "Från höst till höst". Bild: Schildts & Söderstörms förlag Merete Mazzarella,coronavirus,essäer

I november reser Merete Mazzarella och hennes man till Australien för att hälsa på ett antal goda vänner.

Vistelsen i Brisbane blir inte riktigt som man tänkt sig – sedan några månader tillbaka rasar omfattande skogsbränder på olika håll på västkusten. Myndigheterna uppmanar alla som har någon form av lungsjukdom att hålla sig inomhus och friska människor, framför allt äldre, rekommenderas att undvika att motionera utomhus.

Efter en vecka av begränsad utevistelse, hämtmat och dagliga promenader i hotellets korridorer beslutar sig Merete Mazzarella och hennes man för att boka om sin hemresa – väl medvetna om att de har möjlighet att lämna ett land hårt drabbat av de konsekvenser som skogsbränderna får såväl miljömässigt som ekonomiskt och socialt.

Upplevelserna och erfarenheterna från vistelsen i Brisbane känns som ett ödesmättat förebud om hur livet skall komma att te sig bara några månader senare i Finland och i resten av världen.

När Merete Mazzarella och hennes man återvänt till Finland bokar de en ny resa till Australien med avfärd i slutet av september 2020. En resa att se fram emot.

Livets olika skeden tål att tänka på. En gång i tiden väntade jag på telefonsamtal från nån förälskelse, nu väntar jag på telefonsamtal från doktorn.― ur Från höst till höst

Obönhörligheten i att åldras

I början av februari ska Merete Mazzarella fylla 75 år – något som fyller henne med funderingar kring tidens gång och reflektioner kring ålderdom, ett tema som hon skrivit om i flera olika sammanhang.

Hon skriver om en förhöjd medvetenhet inför den egna och andras kroppar, om kroppens tilltagande skörhet, om obönhörligheten – men också om glädjen och tillfredsställdheten i att kunna simma ut i Södra viken i Ekenäs, ta långa promenader runt Tölöviken i Helsingfors eller Ramsholmen och Högholmen i Ekenäs.

Vitsippor i en skog.
Vitsipporna blommar rikligt på Ramsholmen om våren. En stor del av det år som Merete Mazzarella skriver om i ”Från höst till höst” tillbringar Mazzarella och hennes man i Ekenäs, och boken är också tillägnad Ekenäs och Ekenäsborna. Vitsippor i en skog. Bild: Helena Rosenblad \ Yle Ramsholmen,Ekenäs,Raseborg,naturen,vitsippa,vår

Merete Mazzarella skriver också om vikten av att ha förebilder för sitt åldrande – att kunna läsa om och ta del av andra människors livsberättelser där också skildringen av ålderdomen får ta plats.

Det finns ofta en skevhet i hur man uppfattar det egna åldrandet och hur andra ser på vad man uppfattar som en ”gammal människa” – hur definierar man ålder och vem har rätt att kategorisera folk enligt en viss ålder. Dessa frågor blir akut relevanta under våren 2020 när coronapandemin sprider sig över Finland och resten av världen.

Jag tänker inte längre inbilla mig att jag är ung för att jag fortfarande har uppdrag, utan bara tycka att det är roligt att ha uppdrag trots att jag är gammal.― ur Från höst till höst

Sorg och vemod över tidens gång

Under hösten 2019 återkommer Merete Mazzarella gång på gång till frågan om tid, och synen på tiden och tidsanvändningen fyller henne än med lindrig stress, än med lätt ångest:

”(J)ag känner (...) att jag försöker hålla huvudet ovanför ytan medan den strömmar på och att den sträcka jag tillryggalagt – mitt förflutna – bara bli längre och längre samtidigt som resten av färden bara blir kortare och kortare och samtidigt mer och mer osäker.”

Sorgen och vemodet finns ständigt där. Inte minst med tanke på allt man har och inte är beredd att avstå ifrån, som L – mannen som Merete Mazzarella levt tillsammans med under de senaste tio-elva åren: ”Den sena kärleken har varit livsavgörande för mig”, som hon konstaterar.

När coronapandemin slår till sker en förändring i Merete Mazzarellas förhållande till och syn på tiden.

I ett slag är kalendern är tom efter att alla inplanerade författaruppträdanden och föreläsningar blivit avbokade, liksom träffar med släkt och vänner.

Efter att den första uppgivenheten och sorgen över allt som inte blir av lagt sig infinner sig ett lugn och en acceptans, ett slags förhöjd tidsmedvetenhet.

Merete Mazzarella konstaterar att hon sluppit sin tidsångest. När det inte går att planera för framtiden är det lättare att landa i nuet – eller att ströva runt i sina minnen. Eller att tala i telefon utan att känna brådska.

Man får helt enkelt lov att resignera inför ovissheten och det oförutsägbara. Lite så där som Too-ticki i Trollvinter: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

Tröst och skydd i skrivandet

Essäsamlingen Skulle vi alla kunna samsas? Essäer om vår samtid kom ut den 10 mars 2020. Dagen därpå, den 11 mars, deklarerade WHO coronaviruset som en pandemi.

Den 12 mars höll Merete Mazzarella och hennes förlag ett releaseparty för boken på Akademiska bokhandeln i Helsingfors med ett par dussin inbjudna gäster till bords: ”Stämningen är god men vi känner på oss att vi inte kommer att träffas på länge.”

Samma dag rekommenderade regeringen att alla publiktillställningar med fler än 500 personer ställs in och folk uppmanades att börja jobba på distans i mån av möjlighet.

Måndagen den 16 mars träder Finland in i en ny tideräkning med undantagstillstånd som bland annat innebär att alla över 70 år uppmanas stanna hemma och isolera sig.

Lahden kaupungin mainostaulu koronaviruksesta
I mitten av mars 2020 utlystes undantagstillstånd i Finland som ett försök att hejda spridningen av coronaviruset. Lahden kaupungin mainostaulu koronaviruksesta Bild: Petri Niemi / Yle coronavirus,hälsa

Merete Mazzarella och L reser till Ekenäs där de känner att de kan andas lättare och röra sig friare än i centrala Helsingfors.

För Merete Mazzarellas del känns det viktigare än någonsin ”att iaktta, reflektera, dokumentera” den plötsligt förvandlade samtiden, och att söka tröst och skydd i själva skrivandet.

Halvåret som följer är en ständig pendelrörelse mellan förtröstan och hoppfullhet å ena sidan, frustration och hopplöshet å andra sidan.

Frustration över regeringens paternalism, eller snarare maternalism, och vilja att urskiljningslöst begränsa rörelsefriheten för alla som fyllt 70 år.

Frustration över den brist på solidaritet, den nationalism och egoism som olika länder och makthavare visar upp i en tid när alla världens länder borde gå samman för att gemensamt bekämpa virusets framfart.

En önskan om enhet och samsyn vid val av färdriktning: ”olika grupper i samhället får inte börja puckla på varandra. Även om inte alla sitter i samma båt skulle jag vilja hoppas att vi ändå är på väg åt samma håll.”

Och så småningom - en insikt om att viruset inte kommer att försvinna på flera år, och att vi måste lära oss att leva med det.

Lära oss behärskning och självdisciplin, tålamod och förnöjsamhet – och acceptera att pandemitiden kommer att kräva uppoffringar av var och en av oss.

Samtidigt öppnar inskränkningarna och begränsningarna upp för nya upplevelser – som att förundras över vårens första tärna eller att lära sig lyssna på klassisk musik.

Och en fråga som många av oss ställer sig: kommer man överhuvudtaget att orka med sitt gamla liv den dag pandemin mattats av och gått över? Kanske man inte ens vill återgå till sitt gamla liv.

Skiftande men sammangjuten helhet

Under en föreläsning om den essäistiska formens möjligheter som Merete Mazzarella håller för ett antal antropologi-forskare och studerande vid Helsingfors universitet i november 2019 konstaterar Mazzarella att:

”(e)ssäistik handlar om det personliga engagemanget, det personliga tilltalet, om att kunna förmedla varför man själv tycker att något är viktigt och skulle kunna vara viktigt för andra. Det handlar om att kunna förena tanke och känsla, om att inte skygga för anekdoten och detaljen.”

Där den akademiska texten ofta regleras av en strikt struktur med ett tydligt syfte och mål kännetecknas det essäistiska skrivandet mer av ett resonerande och ett sökande som inte nödvändigtvis har något mål – syftet är snarast att skapa en dialog med läsaren, att engagera och sporra läsaren till egna reflektioner.

Författaren Merete Mazzarella.
Merete Mazzarella skriver åldrande, om tidsångest, om frustration och förnöjsamhet under coronapandemin. Författaren Merete Mazzarella. Bild: Christoffer Westerlund Merete Mazzarella

Flera gånger återkommer Merete Mazzarella till frågan om det egna jagets plats och röst i texten: riskerar hon att bli alltför självcentrerad och att framstå som pinsamt självupptagen?

Den dagboksmässiga form som Merete Mazzarella valt för sitt skrivande i Från höst till höst är ett slags självundersökning, och på den följer också en förhöjd och eventuellt besvärande självmedvetenhet.

Som läsare kan man känna igen sig i Mazzarellas texter – i oron över såväl den egna åldrande kroppen som den politiska utvecklingen i världen, i frustrationen över hur coronapandemin (och Donald Trump) lägger beslag på ens tankar och stjäl medieutrymme på bekostnad av andra viktiga nyheter, som den utmanande situationen för flyktingarna som fastnat i ett vakuum mellan Turkiet och Grekland, om de humanitära katastroferna såväl i Jemen som i syriska Idlib.

I insikten om att jaget och världen hänger samman, att Tölö och Turkiet är närmare varandra än man skulle kunna tro.

När Merete Mazzarella sitter uppflugen på sin motionscykel och tar del av nyheter från BBC World eller Al Jazeera tvinnas vardag och värld samman på ett sätt som påminner om hur Claes Andersson skrev om bilderna av samtidens kaos, kriser och krigshandlingar som kom över honom i svampskogen, när han balanserade för att få på sig jeansen, eller när han spelade piano.

Det som förutom oron och ångesten inför samtiden förenar – eller snarare förenade – Merete Mazzarella och Claes Andersson är känslan av skam och skuld som härrör från att vara privilegierad, att befinna sig i en trygg miljö och att betrakta världens smärtpunkter på avstånd.

Den fria formen i Från höst till höst med till synes spridda, men dock noga uttänkta associationer och anekdoter, fragmentariska minnen och fransiga tanketrådar, synintryck och sporadiska möten, kommentarer till sett och hört i olika medier, saxat ur olika böcker, bildar en ständigt skiftande men samtidigt sammangjuten helhet.

I Kulturpodden (27.3.2021) diskuterar vi bl.a. Merete Mazzarellas bok "Från höst till höst":

Läs också