Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Läsandet som revolt och skapande gärning

tatjana brandt
Tatjana Brandt är litteraturvetare, kritiker och en av initiativtagarna till projektet Kritikbyrån. tatjana brandt Bild: Copyright Hakan Lindgren uvanga@gmail.com Tatjana Brandt

Tatjana Brandts roman Läsa tankar är en vildvuxen och fascinerande essäsamling som i personligt hållna essäer om fyra olika författarskap gestaltar, mer än något annat, läsningen som en skapande handling och nyckel till omvärlden.

Läsa tankar. Essäer om geniala böcker och osannolika liv av Tatjana Brandt består av fyra essäer om författarna Ann Radcliffe, Fjodor Dostojevskij, George Eliot och Ursula Le Guin, verksamma från 1700- till 1900-talet.

Brandt gör ingående analyser av författarnas verk och läser dem mot fonden av författarnas liv – men använder inte biografierna som ett verklighetens facit för förståelsen av det lästa.

Istället tecknar hon fram levande porträtt av författarna som människor kluvna av de motsägelsefulla omständigheter deras samtid lägger på dem.

I sina noggranna och fantasifulla läsningar av deras verk spanar hon efter de brytpunkter där världens kluvenheter kommer till uttryck.

Sprickorna i eskapismen

Ann Radcliffe (1764–1823) skriver i ett Storbritannien som följer med den franska revolutionen med stigande förfäran då giljotinen hugger allt tätare.

I denna råa och omvälvande samtid skriver Radcliffe ”gotiska” romaner om skinande bergstoppar och ruiner i månsken, med stråtrövare, sköna jungfrur och ädla hjältar.

Den gotiska eran inföll enligt 1700-talets historiesyn efter antiken och utgör ett slags vagt ”förut i världen” som tjänar som skådeplats för Radcliffes njutningsfullt eskapistiska romaner.

Romanerna blir omåttligt populära. Men Brandt lyfter fram hur Radcliffe också i dessa expansiva dagdrömmerier når punkter där den symboliska ordningen verkar halta.

Som vålnader stiger frågor fram om dödens oundviklighet, om huruvida det finns någon rättvisa i världen. Dessa partier frågar med en missklingande klarsyn om världens ordning är så orubblig som den påstås vara.

På bilden pärmbilden av Tatjana Brandts essäsamling "Läsa tankar".
I sin senaste essäsamling "Läsa tankar" behandlar Tatjana Brandt fyra stora författarskap. På bilden pärmbilden av Tatjana Brandts essäsamling "Läsa tankar". Bild: Förlaget/Sanna Mander Tatjana Brandt

Stora romaner om små människor

I Fjodor Dostojevskijs (1821–1881) barndomshem läser man Radcliffe med stort nöje. Även han verkar i en revolutionär tidsålder då tsarens Ryssland kryllar av nihilister och omstörtande element.

Han själv döms i ungdomen till skenavrättning och straffkoloni i Sibirien för (ganska oskyldig) revolutionär verksamhet. De traumatiska upplevelserna får honom att hugga fast vid en religiöst nationalistisk idé om ryssarna och Ryssland som den väsentliga livsformen i världen.

Som människa framstår Dostojevskij som ett vandrande knippe av motsägelser och spänningar.

Ekonomiskt befinner han sig evigt på ruinens brant, han utvecklar ett spelberoende som är nära att fördärva honom, han upplever extatiska tillstånd innan han drabbas av förintande epileptiska anfall.

Han skriver stora romaner om löjeväckande, utblottade och småsinta karaktärer som sjuder av förakt och ressentiment. Men in i det sista håller de på trasorna av sin värdighet för att de inte mäktar ge upp sina illusioner.

Vad är mening utan uppåtsträvan?

Författaren George Eliot skrev så saktmodiga romaner om engelskt landsortsliv att många läsare antog att författaren var en präst på landsorten.

I själva verket hette författaren Marian Evans, en trefaldigt skandalös profil då hon var kvinnlig intellektuell, ateist och levde i ett utomäktenskapligt förhållande.

Under sitt liv överger hon först sin präktiga religiösa övertygelse för att bli brinnande ateist, men genomskådar också ateismen som något performativt.

I George Eliots verk läser Brandt istället en fråga som även i dag framstår som obekväm och förbryllande.

Nämligen, vad blir kvar av meningsfullhet i människors liv om man tänker bort den rastlösa karriärism som ständigt driver oss att sträva uppåt mot någon inbillad ”topp” av samhället, konsten, världen?

"Läsa tankar" trevar vid gränsen till något storslaget. Essäsamlingen gestaltar en till synes omöjlig strävan att frigöra sig från en samtid som beskrivs som frustrerande och begränsande

Språket som sluttande plan

Bokens sista essä behandlar Ursula Le Guin, en nyligen avliden författare vars författarskap tenderar hamna på kant någonstans mellan sci-fi och fantasy – för mycket magi och rymdskepp för att ses som riktigt seriös litteratur men på tok för insiktsfullt och välskrivet för att platsa bekvämt i genrernas schabloner.

Tatjana Brandt läser hennes romansvit om Övärlden, vars sex böcker utkom mellan 1968 och 2001.

I romansviten hittar hon en mästerlig behandling av sagornas arketyper – pojken som enas med sin skugga och blir Den Stora Trollkarlen, men också en ovanlig återgång från dem, om att lösgöra sig från den rollen och att återupptäcka sig själv som individ.

I denna romansvit gör Brandt också en fascinerande läsning av språket som kraft i världen.

Genom insiktsfulla paralleller till en närstående som lider av paranoid schizofreni visar hon hur det symboliska läsandet av världen som språket representerar utgör ett slags sluttande plan mot galenskap.

Men i denna galenskap finns också roten till det mänskliga skapandet, som man också får en åtgång till genom läsning.

Frihet genom läsningen

I essäsamlingen Läsa tankar tecknar Tatjana Brandt levande porträtt av sina utvalda författare med avsikten att känna efter deras våndor och drivkrafter i förhållande till författarskapet.

Med sin personligt hållna essäistik riktar Brandt ett sidoljus mot texten och berikar sina egna läsningar som utvecklas till vildvuxna och fascinerande tankespår.

För samtidigt tecknar Brandt också ett sprakande porträtt av sig själv som läsare där hon laddar sitt förhållande till läsning med samma existentiella hetta som autofiktiva författare inte sällan skildrar sitt eget skrivande med.

För exempelvis Knausgård i Min kamp är skrivandet vad han gör men också den han är. Frågan huruvida han är ”bra” på det blir centralt för hans självuppfattning och förhållande till omvärlden.

I Läsa tankar skildrar Tatjana Brandt hur läsandet är en nyckel till omvärlden. Inte så mycket genom ett mekaniskt inhämtande av kunskap, utan genom att den levande läsningen kan hjälpa en att frigöra sig från förståelsestrukturer som styr ens självuppfattning och världssyn.

Läsa tankar trevar vid gränsen till något storslaget. Essäsamlingen gestaltar en till synes omöjlig strävan att frigöra sig från en samtid som beskrivs som frustrerande och begränsande.

Överflödet av kommunikation på sociala medier fostrar inte förståelse utan enfald, allt är likriktande inklusive godhet.

Den återkommande kritiken av vår samtid är mycket igenkännbar men känns en smula svepande och allmän, särskilt jämfört med den insiktsfulla och nyanserade behandlingen av läsandet och författarskapen.

Läs också