Hoppa till huvudinnehåll

Kapplöpning till den nya Vilda västern i skyn: Elon Musk, sheriff eller desperado?

SpaceX docka Starman i sin Tesla Roadster i rymden.
Starman sitter som bäst i sin Tesla Roadster, någonstans bakom Mars. Bilden togs strax efter att bilen med dockan bakom ratten lämnade jorden 2018. SpaceX docka Starman i sin Tesla Roadster i rymden. Bild: SpaceX SpaceX

Vilda västern har blivit vild igen. Fast den här gången är det inte cowboyer som fajtas med Colt-pistoler på O.K. Corrall. Den här gången har Texas invaderats av frifräsande raketingenjörer.


De bygger järnhästarna som ska leda karavantåget till Mars. Och till månen, så klart.

När jag säger järnhästar menar jag glänsande rostfritt stål. Det är materialet som SpaceX bygger sin revolutionerande, supertunga rymdraket Starship av.

I den här artikeln ska vi titta närmare på hur det nya rymdracet rivstartades av den excentriska, Sydafrikabördige miljardären Elon Musk. Vi ska också se att det är helt nya vindar som blåser nu jämfört med det som Nasa har haft för sig de senaste årtiondena.

Raketbyggen på rutin

I årtionden byggde amerikanerna raketer så här: Nasa och deras samarbetspartners konstruerade dem i sina enorma fabriker och anläggningar. Prydligt vattenkammade, renrakade, statligt avlönade ingenjörer med ritningar under armen som jobbade på i maklig takt. Det fick ta den tid det tog.

Med tio eller femton års mellanrum meddelade de om vad de hade byggt. Eller så inte. Det var ju inte värst bråttom. Månen var ju erövrad, trots allt. Och utan något akut rymdrace på gång skar kongressen ned på budgeten för jämnan.

Så det mesta av den nya rakettekniken som ingenjörerna levererade var uppdaterade och ombyggda versioner av gamla konstruktioner.

Det här har fortsatt till våra dagar, mer eller mindre. Nasas nya generation av supertunga raketer, SLS (Space Launch System) som kanske ska testas så småningom, bygger till stora delar på prylar som blev över från rymdfärjeprogrammet.

SLS laukaisualustalla (piirros)
Nasas kommande tunga bärraket SLS baserar sig på gammal teknik från rymdfärjans dagar. SLS laukaisualustalla (piirros) Bild: Nasa Space Launch System

I Obamas USA fanns det nämligen viktigare saker att tänka på. Rädda landet från finanskrisen och så vidare.

Rymden fick vänta. Internationella rymdstationen var ju mer eller mindre färdigbyggd också. Forskarna hade fått sitt laboratorium i skyn. Den dyra, tungrodda rymdfärjan, plågad av olyckor och föråldrad som den var, lades i malpåse.

Under det tidiga tiotalet fann sig Nasa i en identitetskris. “Vad ska vi egentligen med hela den här rymdgrejen till? Nån i den privata sektorn som har några goda idéer? Fritt fram att sträcka upp handen.”

Allt detta under de vakande blickarna från en växande men frustrerad skara rymdbloggare och YouTubare.

Så här kommer då alltså Elon Musk och sträcker upp bägge armarna. Och hoppar jämfota. Med en fet joint i mungipan.

Helt ny raketkonstruktion

Musk och hans gäng av vildhjärnor på SpaceX börjar omkring 2002 med att svänga ihop en raket, Falcon 1. Självklart uppkallad efter Han Solos smugglarfarkost Millennium Falcon från Stjärnornas krig.
Falcon 1 var någonting så fräscht som en helt ny raketkonstruktion, ritad och konstruerad från ruta ett av SpaceX eget folk. Med privata pengar dessutom.

Kallsvetten tränger fram på Elon Musks panna

De tre första prototyperna går åt pipan innan de når omloppsbana. Kallsvetten tränger fram på Elon Musks panna.

Vi ska minnas att SpaceX inte har hunnit etablera sig ännu i det här skedet. Allt är helt i startgroparna. Musk vet att han inte kan fortsätta bränna pengar på det här sättet. Nästa skott är det sista han har råd med.

Elon Musk, vd för SpaceX
Elon Musks dröm om rymden var nära på att ta slut med Falcon 1 innan den ens hade börjat. Elon Musk, vd för SpaceX Bild: EPA/PAUL BUCK elon musk

Och den 28 september 2008 kan han äntligen andas ut då Falcon 1 nummer fyra lyckas. Den första privatfinansierade rymdfarkosten kretsar runt jorden.

Det har blivit flera “första någonsin” för Musk och gänget sedan dess. Första privata aktören som dockar vid Internationella rymdstationen. Först med att landa en bärraket och återanvända den. Den första bemannade avfyrningen av ett privat raketföretag. Etcetera. Allt det här som underleverantör för Nasa, vilket bör påpekas här.

SpaceX ingick alltså redan 2006 ett 75 miljoner dollars kontrakt med Nasa om att utveckla ett system för person- och varutransporter till Internationella rymdstationen.

Resultatet av det här, rymdkapseln Dragon 2 (Crew Dragon) med besättning ombord, dockade vid ISS i maj ifjol. Den första privata rymdtaxin, kan man säga. Den obemannade Dragon hade sin jungfruflygning redan 2010.

Konstnärens vision av SpaceX rymdkapsel Crew Dragon.
Konstnärens vision av hur det ser ut då Crew Dragon övar en nödmanöver. Konstnärens vision av SpaceX rymdkapsel Crew Dragon. Bild: Here is our public domain dedication. https://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/ SpaceX

I april 2020 meddelade Nasa att de hade valt SpaceX som ett av tre företag som tävlar om uppdraget att bidra med månlandaren för Artemisprogrammet, som enligt nuvarande planer siktar på att USA ska återvända till månen så tidigt som 2024.

Och för det krävs tyngre doningar än de nuvarande raketerna i SpaceX hangar.

SpaceX nuvarande arbetshäst, Falcon 9, är just nu den rakettyp som har flugit de flesta turerna av alla. Någonsin. Mer än någon av Nasas raketer.

Inalles 114 gånger har Falcon 9 lämnat jorden. 77 gånger, av 88 försök, har man lyckats med att landa och återanvända det första steget eller boostern. Det som brukade vara en experimentell landning är nu förväntat och nästan vardagligt.

Som en biprodukt och vidareutveckling av Falcon 9 föds sedan den tunga bärraketen Falcon Heavy, som i princip är tre Falcon 9:or fastspända i varandra, med själva nyttolasten fäst ovanpå den mittersta raketkroppen. Falcon Heavy, en av raketvärldens absoluta tungviktare just nu, hade sin premiärflygning 2018.

Falcon Heavy stiger mot himlen från Kennedy Space Center.
Falcon Heavy stiger mot himlen från Kennedy Space Center. Falcon Heavy stiger mot himlen från Kennedy Space Center. Bild: SpaceX Falcon Heavy,SpaceX

Men det stod klart från början att Elon Musk inte kommer att nöja sig med att tejpa ihop Falcon 9:or och kalla det en “tung” bärraket.

Han hade större saker och ting än så i sikte. Falcon Heavy må ha de största musklerna just nu, men det räcker inte om man har Mars på hjärnan. Vilket Musk har. Med besked.

Sökes: plats där man kan spränga

Och för att ta nästa steg var Musk tvungen att skaffa sig en större sandlåda. SpaceX använde sig länge av den legendariska på Kennedy Space Center i Florida för sina avfyrningar (med Falcon 9 och Falcon Heavy). De huserar ju fortfarande där, de facto, men ska vi vara ärliga så är ju Kennedy Space Center Nasas sandlåda.

Det var härifrån som alla de legendariska raketerna startade. Apollo 11 och rymdfärjorna. Kennedy Space Center kommer alltid att vara förknippat med Nasa och rymdfartens guldålder på 60-talet och fram till 90-talet ungefär. Kennedy Space Center är rymdfartens Mecka och Vatikanstat i ett.

Och sådant trivs inte ateisten Elon Musk med. Han är inte den typen som bugar för ikoner. Han respekterar Kennedy Space Centers ärorika historia, men han har en egen historia att skriva. På sitt eget sätt.

Du ska misslyckas. Om du aldrig misslyckas är du inte tillräckligt innovativ.― Elon Musk

Musk vill inte känna sig tvungen att oroa sig för Kennedy Space Centers historiska möblemang. Han är av den där typen som inte är rädd för explosioner. För Musk är det ingen katastrof om raketen exploderar på startplattan. Eller om prototypens landning slutar med ett enormt magplask och en väldig eldboll.
Starship SN10 exploderar efter landning.
BANG! Starship SN10 exploderar efter landning. (Foto från NASA Spaceflights videofeed) Starship SN10 exploderar efter landning. Bild: Spaceflight.com SpaceX

Elon Musks motto i livet - och han älskar att citera sig själv med det här - är att “du ska misslyckas. Om du aldrig misslyckas är du inte tillräckligt innovativ.”

Och gudarna ska veta att hans väg till framgång är kantad med motgångar, om vi sedan talar om tiden med PayPal eller Tesla. Eller SpaceX. Som sagt, Falcon 1 och dess många haverier.

Men det här är inte hur Nasa arbetar. För dem är ett misslyckande ett misslyckande, i mycket högre grad än för Musk. Nasa måste förklara sig och sina tabbar inför politikerna, som i sin tur måste förklara sig inför sina väljare.

Så Nasa tar gärna det säkra före det osäkra. Nasa tycker om ritningar och möten. Riskanalyser och strategier.

Musk däremot, han tycker om att släpa ut sina prototyper på en åker, ducka bakom en vägg och sätta fyr på dem. Så har han alltid jobbat. (Och han råkar ju vara en av de ytterst få som har råd med det.)

Motorerna som driver SpaceX raketer, Merlin som driver Falconraketerna och den tunga Raptorn som sitter under plåten på Starship, har inte kommit till i laboratoriet så mycket som i fält. De har uttryckligen tagit form genom att testa sig från den ena exploderande prototypen till den nästa.

SpaceX raketmotorer Merlin och Raptor.
SpaceX kraftkällor, motorerna Merlin (t.v.) och Raptor. SpaceX raketmotorer Merlin och Raptor. Bild: SpaceX SpaceX

Och de har alla kommit till tack vare SpaceX hemliga vapen, raketingenjören Tom Mueller som utvecklade förstadiet till Falcon-raketernas motorer hemma i sitt garage i Los Angeles. Mueller var en av medgrundarna när SpaceX blev till 2002.

Unika skapelser

Enligt hur storyn går dök Elon Musk upp i lagerlokalen där Mueller testade sin hembyggda motor-prototyp, och ställde Mueller en enkel fråga: “Kan du bygga någonting större?” Och här är vi nu, i dag, med Starship, den största raket som världen någonsin sett, som växer upp inför våra ögon.

Hur som helst, poängen är: Merlin och Raptor – de är engelskans namn för olika falkar, för övrigt – de bygger inte på någon teknik från sextiotalet, eller på några av Wernher von Brauns kvarlämnade skisser.

De är, i minsta detalj, unika SpaceX-skapelser, det här årtusendets teknik. Tillkomna, till synes, av ren skaparglädje, sånt där som bara händer då pappa är på stugan och grabbarna är ensamma hemma i garaget.

Och Musks och Muellers cowboyfasoner har gett utdelning. Ryssarna använde sig av samma strategi i början, på den legendariska Sergej Koroljovs tid. Också han tyckte om att ta ut svängarna och kasta saker på väggen för att se vad som fastnar. Och se vad det ledde till: Laika, Sputnik, Gagarin, etcetera.

Många skulle säkert ha gett upp efter den andra eller tredje explosionen

Men dagens raketutveckling sker inte i någon sorts sibiriskt vakuum, långt borta från Moskvas nyfikna blickar. Många skulle säkert ha gett upp efter den andra eller tredje explosionen, men Musk och Mueller har envist torkat soten ur ansiktet och gått vidare. Och som resultat har de nu de mest solida och gedigna raketmotorerna som någonsin har flugit.

Inga engångsraketer

Med en ytterligare fördel, som ingen annan kan skryta med. Musks raketer är återanvändbara. Man kan inte understryka det här nog. Till SpaceX strategi har från första början hört att raketerna med tiden ska gå att återanvända.

Efter att en bärraket har gjort sitt jobb och nyttolasten är knuffad upp i rymden, ska första steget, boostern, gå att landa. Sedan ger man den en snabb service och därefter stoppar man en ny nyttolast på den. Och så bär det av igen.

Två Falcon 9-raketer som landar.
Två Falcon Heavy-boosters som landar efter utfört uppdrag. Två Falcon 9-raketer som landar. Bild: SpaceX SpaceX

Jag menar, fattar ni vad de här sakerna kostar? Raketer är galet dyra saker, också om man som Musk råkar vara världens rikaste människa.

Ändå har det varit, och är, fullkomligt naturligt för aktörer som Nasa, Roscosmos, ESA och de andra statliga aktörerna, att raketer är slit-och-släng. Elon Musk har jämfört det här med ett flygbolag som köper en stor Airbus eller Boeing och flyger med den en gång. Sedan skrotas den.

En chef för ett flygbolag skulle ju skrattas ut ur rummet av sin styrelse om hen föreslog att vi kör med engångs-jumbojetar. Så varför har det här varit den rådande affärsmodellen för världens rymdstyrelser i mer än ett halvt sekel?

Nå, kanske för att Nasa och de övriga inte har behövt oroa sig för pengarna på samma sätt som små privata bolag. Så länge fyrken kommer ur statsbudgeten så fixar vi det på något sätt också med engångsraketer.

Rymdkapseln Crew Dragon dockar vid Internationella rymdstationen.
Crew Dragon blev den första bemannade privata rymdkapseln som dockade vid Internationella rymdstationen. Rymdkapseln Crew Dragon dockar vid Internationella rymdstationen. Bild: SpaceX SpaceX

Musk och de övriga privata raketbossarna har inte råd att jobba så här. De ska tjäna pengar på det här. De behöver kunna erbjuda en konkurrenskraftig produkt. Och vilken är deras produkt? Jo, de förflyttar saker och folk från jordens yta till rymden för kundernas räkning, så förmånligt som möjligt.

Och tänk nu hur mycket billigare du kan skjuta iväg en satellit åt din kund om boostern, som för en Falcon 9 kostar sisådär 37 miljoner dollar - 60 procent av hela farkostens värde - kan återanvändas.

Tänk hur mycket pengar du kan tjäna, och hur mycket du kan sänka dina priser i förhållande till konkurrenterna, om en avfyrning i princip bara kostar det som bränslet kostar, och lönekostnaderna för personalen på startplattan. Det här har alltid varit Elon Musks målsättning, åtminstone på längre sikt.

Och SpaceX har blivit väldigt bra på det. Att landa en booster efter utfört uppdrag har blivit rutin med åren. De har enskilda Falcon 9-boosters som har flugit uppemot tio gånger.

SpaceX-booster som landar på en pråm.
En Falcon 9-booster landar efter att ha skjutit ut en Iridium-kommunikationssatellit i rymden. SpaceX-booster som landar på en pråm. Bild: SpaceX SpaceX

Men sådant lär man inte sig om man inte accepterar att det kommer att bli en hel del explosioner och magplask innan man får in rutinen. Det blir ingen omelett utan knäckta ägg.

Och sånt här är det lite svårt att syssla med om man är inhyrd på anrika Kennedy Space Center. Okej, en eller annan lättviktare som Falcon 9 som exploderar kan man ännu kanske komma undan med, men Elon Musk och SpaceX har som sagt större ambitioner än så.

Från Texas till Mars

Det har från allra första början - till och med före SpaceX grundades - varit Elon Musks heliga mission i livet att ta sig till Mars. Och den sortens raketer som krävs för sådant testar man inte i Kennedy Space Centers Sixtinska kapell.

Så vad SpaceX gjorde var alltså att hålla kvar ena foten på Kennedy Space Center medan de såg sig om efter en egen sandlåda där de kunde spränga så många prototyper de ville i småsmulor.

2014 meddelade Musk att man hade valt ut byn Boca Chica i södra Texas som sin kommande bas. Själva kommandocentralen skulle ligga i byn, medan raketbasen skulle byggas några kilometer öster om samhället.

Till en början hände det inte så mycket i praktiken nere i Boca Chica, men 2018 började saker och ting ta fart. I det här skedet stod det klart att Boca Chica uttryckligen skulle koncentrera sig på den nya, supertunga rakettypen som ännu i det här skedet officiellt kallades BFR. Falcon 9 och Falcon Heavy fick hålla sig i Florida, på Kennedy Space Center.

SpaceX raketfabrik i Boca Chica, Texas.
Bitar av Starship på fabriken i Boca Chica. Boostern Super Heavy står i hangaren till höger. SpaceX raketfabrik i Boca Chica, Texas. Bild: SpaceX SpaceX

Apropå namnet BFR, det här är ännu ett exempel på Elon Musks respektlösa glimten-i-ögat. Det är ju alltså en förkortning av Big Fucking Rocket, även om Musk, lite beroende på sällskapet, också kunde tala om Big Falcon Rocket. Men det är ju, när det kommer till kritan, en träffande beskrivning. FSR, en Förbannat Stor Raket.

Jättestora raket-prototyper skapar jättestora eldbollar när de exploderar

Och jättestora raket-prototyper skapar jättestora eldbollar när de exploderar eller landar lite snett. Det här föranledde SpaceX att varna invånarna i Boca Chica 2019, att de helst inte skulle vistas inomhus medan rakettester pågick. Bara ifall att det trillar ned en enorm raket, eller delar av den, på taket. Eller ifall att en enorm explosion får fönsterrutorna att slås in så att glassplitter yr åt alla håll.

"Det tjugoförsta seklets rymdhamn"

I september 2019 erbjöd sig SpaceX att lösa in Boca Chicas invånares fastigheter, till ett värde som motsvarade tre gånger marknadsvärdet.

Vissa invånare accepterade glatt, andra satte sig på tvären, hänvisande till att de hade satt ned förmögenheter på renoveringar som erbjudandet inte tog i beaktande. De flesta gav hur som helst upp, men vissa av dem bor envist kvar än idag.

Men det har inte hindrat SpaceX att avancera för full maskin med att förvandla den lilla, sömniga kustbyn vid Mexikanska golfen till vad Elon Musk beskriver som “det tjugoförsta seklets rymdhamn”.

Starship SN9 på startplattan i Boca Chica.
Starship SN9 på startplattan i Boca Chica. Starship SN9 på startplattan i Boca Chica. Bild: SpaceX SpaceX

Närmare bestämt så har Elon Musk helt nu på sistone förklarat att han ämnar skapa ett större samhälle som ska heta Starbase, Texas, med all världens hotell och administrativa lokaler, etcetera. Med det som ursprungligen var Boca Chica som en del av Starbase.

Exakt hur allt det här utspelar sig återstår att se, men det är onekligen intressant att följa med hur södra Texas karta ritas om bara för att en enda människa - Elon Musk - har haft en vision som han nu förverkligar. Det är ju onekligen lite Bond-skurk över Musk och hans grejer.

Fabriken byggs runt raketen

Det mest spännande i det hela är hur alltsammans tar form. Och hur annorlunda allt går till jämfört med hur man har blivit van med att Nasa gör saker och ting.

Som sagt, Nasa gör saker enligt ett klart och tydligt manuskript. Man har en allt omfattande plan, som omfattar en mängd underleverantörer. De är alla beroende av varandra, av att alla länkar i kedjan levererar enligt tidtabellen. Nasas planerare försöker sedan springa där som spindlar i nätet och påminna om deadlines och budgeter.

Och allt utgår mer eller mindre från de rådande anläggningarna och testfaciliteterna. Med andra ord, raketen byggs utgående från fabriken.

SpaceX gör samma sak helt tvärtom! Hos dem byggs fabriken runt raketen.

I Boca Chica började man med en tom åker. Mitt på den riggade man upp en rudimentär startplatta och några bränslecisterner. Sedan började man skjuta.

SpaceX raketmotor som kör på fullt blås.
Fullt blås! SpaceX raketmotor som kör på fullt blås. Bild: SpaceX SpaceX

Och an efter som man såg vartåt det barkade, fyllde man på med de byggnader och diverse annan infrastruktur som krävdes. Eller jag borde inte använda imperfekt här, det är presens i allra högsta grad. Boca Chica-anläggningen växer varje dag så det knakar, och det går med en otrolig fart!

Och allt det här pågår samtidigt som raketerna provskjuts och exploderar, ofta med en sådan fart att man inte ens har hunnit städa undan det svedda bråtet från den förra prototypen innan nästa står där och tankas på startplattan.

Sedan april 2019 har SpaceX testat tio olika prototyper av Starship i Boca Chica. Inte med avsikt att ta dem upp till rymden, snarare kortare vertikala stigningar inuti atmosfären, max tio kilometer upp.

Seriöst, alltså - tio prototyper på mindre än två år! Man måste gå tillbaka till sextiotalet för att hitta en liknande intensitet i raketutvecklingen.

230 miljoner dollars eldklot

Nå hur som helst, av de här tio prototyperna har de fem senaste exploderat eller landat på tok för hårt och sedan exploderat. För en utomstående har det hela lätt kunnat uppfattas som ganska kaotiskt och destruktivt.

Många har säkert haft svårt med att förstå hur Musk och de övriga grinar brett och skålar i champagne trots att deras raket-prototyp, pris 230 miljoner dollar, nyss förvandlades till tusen miljoner fragment av rostfritt stål och ett stort eldklot.

Men till största delen SpaceX ganska goda skäl att vara nöjda. De tre senaste prototyperna har visat att det är möjligt att göra det som SpaceX eftersträvar. Du kan låta en massiv, 50 meter lång rymdfarkost falla fritt och vända den lodrät i sista minuten - och bromsa in tillräckligt för att göra en mjuklandning.

Olika rymdraketer i jämförelse.
En jämförelse av nuvarande och framtida rakettyper. SpaceX Starship på bärraketen Super Heavy skulle klå till och med den enorma månraketen Saturn V i storlek och styrka. Olika rymdraketer i jämförelse. rymdraket

Må så vara att själva landningen ännu kräver finslipande, så att säga, men de flesta är överens om att det bara är en detalj. Sannolikt prickar de in landningen redan med nummer 11 som i skrivande stund står på startplattan. Nå, det återstår att se.

Och i vilket fall som helst så är det otroligt spännande tider att leva i för oss rymdfans. Så gott som varje vecka händer det någonting nytt ute i Boca Chica. Det har redan vuxit upp ett helt läger med entusiaster som med sina långa linser hänger vid utkanten av SpaceX anläggning, och fyller YouTube och sociala media med ögongodis. I realtid.

Det får ju en att tänka på Nasa. Vad rör sig i deras huvuden när den här lilla kommersiella uppstickaren med ens tar över initiativet helt och hållet, och får dem att se ut som en trög och långsam dinosaurie. Må så vara att de är en anrik sådan.

Visst, självklart: Nasa och SpaceX är ju inte konkurrenter, inte egentligen. Nasa bidrar med finansiering till SpaceX. De är SpaceX arbetsgivare.

Men ibland får man lov att påminna sig om vem som är husbonden och vem som är drängen här. Vem som är dirigenten och vem som gnider på fiolen. Och jag slår vad om att det måste harma både en och annan på Nasa, även om de inte medger det.

Konstnärens vision av astronauter på Mars.
Elon Musk har sagt att hans dröm är att dö på Mars. Dock inte i samband med landningen. Konstnärens vision av astronauter på Mars. SpaceX

Men sist och slutligen behöver nog både Nasa och SpaceX påminna sig om att utmaningarna som väntar - ett återvändande till månen, och därefter den riktigt stora showen: Mars - kräver allas insats. Elon Musk må vara den karismatiska rymdcowboyen med de stora visionerna, men han kommer inte att fixa Marsresan utan Nasas muskler och erfarenhet.

Trots allt, Nasa har mjuklandat fem rovers på Mars. Elon Musk har inte i skrivande stund mjuklandat sin Starship en enda gång, ens på sin egen bakgård. Nasa må jobba långsamt, men man kan inte förneka att de kan sin sak.

Och man får inte glömma att Nasa gör ett ovärderligt jobb för grundforskningen med sina rymdsonder och annat vetenskapligt, som den privata sektorn varken har råd eller intresse för.

En bemannad flygning till Mars kommer att kräva att USA kombinerar de bästa bitarna från Nasas kommittétänkande och eftertänksamma approach med SpaceX otåliga och brinnande vilda västern-pionjäranda. Huvudet i molnen och fötterna på jorden.

Hur som helst så kommer det att bli en jäkla häftig show! Det kommer att kräva mycket popcorn, det här.

Nästa vecka fortsätter vi på samma spår. Då kommer du att få veta allt det du inte visste att du ville veta om Starship. Mänsklighetens kommande taxi till stjärnorna. Eller nåja, till månen och Mars. Men man måste börja nånstans!

Konstnärens vision av rymdfarkost vid Saturnus.
Kanske en dag? Konstnärens vision av Starships interplanetära version vid Saturnus. Konstnärens vision av rymdfarkost vid Saturnus. Bild: SpaceX SpaceX

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap