Hoppa till huvudinnehåll

Hjärtat som blev över

Sauli Paavola har levt hela sitt vuxna liv utan nära människorelationer. Han drömmer fortfarande om kärleken och den första kyssen.

I enrummaren i Vanda är den ena dagen den andra lik. Om Sauli Paavola, 43, inte sitter vid datorn så tittar han antagligen på tv. Båda apparaterna är påslagna dygnet runt.

Längtan har blivit en del av Paavolas väsen. Den byggde bo i mannens hjärta för tjugo år sedan. Sedermera har den blivit ett permanent tillstånd. Det är svårt att föreställa sig ett liv utan en ständig känsla av ensamhet.

Paavola saknar en plats som känns som ett hem. Människor att kalla vänner eller partner. En arbetsplats som skulle ge honom ett sammanhang.

På något sätt är jag väl en del av samhället, men ändå hör jag inte dit. Jag är något av en överloppsbit, en överflödig kugge i maskineriet― Sauli Paavola

I hela sitt vuxna liv har Sauli Paavola varit arbetslös och utan nära människorelationer.

En tid utan längtan och utanförskap ligger långt i det förflutna. Det handlar om enstaka stunder i barn- och ungdomen. En del av de ögonblicken har fångats på bild, och ligger nu i en byrålåda i ettan i Vanda.

Ett litet barn i mormors famn. En leende pojke på en trappa framför ett trähus.

Den blyga pojken växte upp till en marginaliserad ung man. Åren av mobbning i skolan gjorde Paavola osäker och ängslig.

Det kändes säkrare att stanna hemma än att delta i de andra ungdomarnas påhitt och utsätta sig själv för mobbning.

– Utanförskapet började väl på sätt och vis redan då, berättar Paavola.

I yrkesskolan utbildade Paavola sig till datormontör. Efter det var tanken att livet skulle börja, men det har ännu inte hänt.

I lägenheten är var sak på sin plats. Prydligt vikta servetter väntar på bordet.

Paavola har själv snickrat ihop soffbordet under en workshop för arbetslösa. Instruktören tvivlade på att Sauli skulle klara av det, eftersom arbeten av den här kalibern vanligtvis görs som slutarbeten i skolan.

Tack vare sitt goda tålamod lyckades Paavola ändå färdigställa sitt arbete, och det var inte ens svårt. Han slutför alltid arbeten han påbörjat.

En av mina bästa egenskaper är att jag alltid försöker vara noggrann och följa instruktionerna― Sauli Paavola

Paavola fokuserar för tillfället på att söka jobb och deltar i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Åren av arbetslöshet frustrerar och bedrövar. Ett arbete skulle möjliggöra någon typ av social interaktion med andra människor. Det skulle skapa en känsla av delaktighet.

Men färdigheterna som datormöntörsutbildningen gav honom är redan föråldrade. Paavola skulle behöva fortbildning för att kunna få ett arbete.

Att skicka in jobbansökningar känns onödigt.

Jag vet nästan på förhand att jag inte kommer att få ett svar eller så får jag svaret att vi den här gången inte kan erbjuda dig ett jobb― Sauli Paavola

Paavola drömmer också om den ekonomiska frihet som ett arbete skulle innebära. Ett av Paavolas största intressen är astronomi. Rymden är något oändligt fascinerande. Paavola söker fram information om ämnet på nätet och i böcker. Ett eget teleskop har han aldrig haft råd med.

– Många hobbyer är uteslutna bara för att pengarna inte finns. Andra är uteslutna för att jag inte riktigt kan gå någonstans på grund av de sociala utmaningarna.

Coronapandemin har inte påverkat Paavolas liv nämnvärt, eller kanske en aning positivt.

Det har varit en lättnad att kunna tänka att han för tillfället inte är den enda som sitter isolerad i hemmet. Nu vet också andra hur hans liv har sett ut de senaste decennierna.

Paavola lämnar bara sitt hem för att gå till butiken eller då och då för en promenad. Han tillbringar ofta hela dagen mellan fyra väggar.

Om dagarna spelar han datorspel och tittar på film. Drama konsumerar han endast i små doser eftersom handlingarna kryper under skinnet på honom.

Att identifiera sig med spelkaraktärernas framgångar och sorger är enkelt. Ibland fantiserar han om att någon av spelets karaktärer känner honom på riktigt. Det kan få den gnagande ensamheten att lätta en aning.

När man inte har någon människa att rikta sina känslor till, rinner de väl över någon annanstans― Sauli Paavola

Paavola vet ingenting om kärlek. Den första kyssen blev aldrig av och han har ingen erfarenhet av att hålla någon i handen.

Ändå drömmer han. Han skulle vilja ta hand om en annan människa. Dela vardagens bestyr. Åka på semester.

För mig spelar inte semestermålet så stor roll, men det skulle vara roligt att åka någonstans tillsammans med någon. Att semestra ensam tycker jag är väldigt tråkigt― Sauli Paavola

Paavola har främst sökt en partner via dejtingsidor på nätet. Han har alltid tyckt att det är obekvämt att gå på dejt, eftersom han inte lyckas slappna av och vara sig själv när han träffar någon för första gången.

Oftast blir det ingen andra dejt, även om Paavola skulle vara villig att träffas igen.

Jag förstår mycket väl att den andra inte har fått känslan av vi hör ihop på den första träffen― Sauli Paavola

Den långvariga avsaknaden av mänskliga kontakter har gjort att Paavola känner sig hjälplös i sociala situationer. Han upplever att han helt enkelt inte vet hur man beter sig bland folk.

– Jag skulle antingen behöva väldigt tydliga instruktioner för hur jag ska vara eller så skulle jag behöva övning, men det här är inget man kan öva sig på.

Att hålla igång en konversation är svårt. Tanken på att till exempel trösta en annan människa känns utmanande för Paavola.

– Eller om det är fråga om goda nyheter, hur kan jag visa att jag också tycker att det är en jättebra nyhet. Ska jag ge dunk i ryggen, eller finns det något annat jag kan göra? funderar Paavola.

Nyligen träffade Paavola en kvinna. Det var första gången på flera år som han tillbringade tid tillsammans med en annan människa.

Relationen gick om intet på grund av ett missförstånd. Enligt Paavola var det hans bristfälliga relationskunskaper som var orsaken. Det var svårt att sätta ord på sina tankar och känslor.

De många misslyckade försöken till kamratskap har fått Paavola att tvivla på sina chanser att en dag hitta någon. Att få dela sitt liv med en annan människa är numera en avlägsen dröm.

Det är lika sannolikt som en lottovinst. När jag hittills inte har hittat någon är det svårt att tro att det någonsin kommer att hända― Sauli Paavola

Artikeln är baserad på Yles Fredagsdokumentären "Hjärtat som blev utanför", som Roosa Maskonen har regisserat och på artikeln Yksinäinen Sauli Paavola, 43, ei ole koskaan pitänyt ketään kädestä ja toive rakkauden löytymisestä on hiipunut: “Yhtä todennäköistä kuin lottovoitto”. Se dokumentären här.

Ursprungstext: Roosa Maskonen
Videomaterial: Timo Ahonen, Kari Manninen, Turkka Korkiamäki
Stillbilder: Kari Manninen
Översättning och videobearbetning: Eva Brunell