Hoppa till huvudinnehåll

Marianne sökte sin pappa 65 år efter att hon förlorat honom

Mariannes pappa Igor Verigin
Mariannes pappa Igor Verigin Mariannes pappa Igor Verigin Bild: Marianne Juquelier-Verigin Igor,Marianne

Mariannes liv har både bildligt och bokstavligt varit en resa. ”Partir c'est mourir un peu”, att åka bort är att dö en smula. Marianne har ofta rest ifrån det hon älskat. Inte minst resan hon gjorde som 4-åring efter att hennes far förts bort. Som 70-åring reste hon till Magadan i Sibirien för att försonas med sin fars öde. Det var en saknad, en cirkel som behövde slutas.

Klockan var 3 på morgonen lördagen den 21 april 1945. Marianne Juquelier-Verigin var 4 år gammal. Statspolisen klev in i det sovande hemmet.

- Allt revs ned från mammas skrivbyrå, mammas läppstift, alla foton, precis allt. Polisen sökte till och med under min madrass efter dokument som kunde fälla pappa, berättar Marianne.

Det var sista gången Marianne såg sin far. Igor Verigin fördes över gränsen till Sovjetunionen tillsammans med 18 andra män.

Eugenie, Marianne och Igor Verigin
Eugenie, Marianne och Igor Verigin Eugenie, Marianne och Igor Verigin Bild: Marianne Juquelier-Verigin Marianne,Igor

De flesta av de tillfångatagna var ryska emigranter som flytt till Finland efter revolutionen. Elva var finska medborgare och åtta statslösa personer bosatta i Finland med så kallade Nansenpass.

Inrikesminister Yrjö Leino, bara fyra dagar färsk på ministerposten, gav tillstånd till fängslandet, varav männen kom att kallas ”Leinos fångar”.

De påstods idka Sovjetfientlig verksamhet och skulle överlåtas till Sovjet enligt fredsfördraget i Moskva. Några år senare avsattes Yrjö Leino från sin ministerpost på grund av det lagvidriga överlämnandet av männen. Leino skrev i sina memoarer att han enbart gav tillstånd till fängslande, aldrig till utlämning.

Eugenie, Marianne och Igor Verigin
Minnestod över gulagoffren Eugenie, Marianne och Igor Verigin Bild: Marianne Juquelier-Verigin Igor,Marianne,Gulag

Mariannes liv förändras totalt

För en liten flicka betydde den här händelsen en total förändring av hennes liv.

Mariannes mamma längtade bort från Finland. Mor och dotter flyttade till Frankrike. En ny miljö, nya landskap och en ny far väntade i Normandie. Allt som var kärt blev kvar i Finland.

- Jag var tvungen att lämna precis allt. Det var en chock, berättar Marianne, mina vänner, min skola, den finska naturen med alla björkar, mitt språk.

I Frankrike börjar en ny period. Marianne försöker hitta sin plats. Det är inte lätt.

Marianne i sitt hem i Soursac
Marianne i sitt hem i Soursac Marianne i sitt hem i Soursac Bild: Betty Marschan Marianne

Mariannes mamma Eugenie har egna besvikelser. Eugenie hade drömt om storstadsliv i centrala Europa men hittade sig själv ute på landsbygden långt från all kultur.

Att göra små utfärder med sin nya man piggade upp i tristessen. Marianne fick ofta klara sig själv, bygga på nya vänskaper i en miljö som såg henne som en utböling.

Den dag Eugenie ville ha närmare kontakt med sin dotter var det för sent. Marianne hade vuxit upp till en självständig ung kvinna.

Dock med en gnagande saknad, en upplevelse att något inte är slutfört.

Pappas öde och en avgörande resa

Överraskande får Marianne veta om sin pappas öde. En räcka händelser leder till en oförglömlig resa. Till Sibirien, till staden Magadan. Resan blir en färd till det förgångna, ett helande och ett postumt möte.

Marianne vid sin pappas grav i Magadan
Marianne vid sin pappas grav i Magadan Marianne vid sin pappas grav i Magadan Bild: Marianne Juquelier-Verigin Marianne,Igor

- Jag ville säga åt alla, Igor Verigin hade en dotter! Jag är denna dotter! Nu är vi båda fria från det förlutna.

Här berättar Marianne om sin livsresa:

Text: Betty Marschan

Läs också