Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Män som hatar svaghet i Karin Collins nya spänningsroman

Författaren Karin Collins.
Karin Collins är aktuell med sin tredje spänningsroman. Författaren Karin Collins. Bild: Peter Lundqvist författare,Karin Collins

Spänningsroman, psykologisk thriller, cozy crime, socialdeckare – jag försöker hitta ett lämpligt begrepp för att ringa in den genre som Karin Collins skriver i, men alla definitioner känns för enkla, för smala eller för vaga. Kanske det helt enkelt är så att Collins obehindrat och bekymmerslöst rör sig mellan alla dessa olika genrer.

På tre år har Karin Collins skrivit lika många romaner som alla utspelar sig i Hangö – en stad som är så mycket mer än badhytter och strandlejon, vattenkaruseller och regatta.

I synnerhet om hösten då sommargästerna packat ihop och stadens invånare äntligen får ha staden för sig själva igen. Då framträder en baksida av det ständigt leende Hangökexet som är mörk och hotfull.

Debutboken Flickan på udden (2019) utspelar sig under sommaren 1979 och handlar om 7-åriga Lo som blir omhändertagen, eller snarare kidnappad, av en barnlös kvinna som bär på en stor sorg och saknad.

I Under isen (2020) rör vi oss i ett vintrigt Hangö år 1984. Huvudpersonen i berättelsen är 11-åriga Peter som enligt bästa förmåga försöker hjälpa Sofie, en ung tjej som lever i ett våldsamt förhållande.

Att böckerna klassats som thrillrar handlar mer om att det finns ett lik och ett ouppklarat brott i berättelserna än om själva berättargreppet som i första hand fokuserar på det psykologiska dramat. På relationerna mellan människor som känner sig udda, utsatta, utanför eller bortglömda/bortvalda. Och om hemligheter som man enligt bästa förmåga försöker förtrycka.

Spänningen handlar med andra ord, som jag ser det, i första hand om spända och ansträngda mellanmänskliga relationer och i andra hand om kriminalfall eller mordgåtor att lösa.

Och Karin Collins styrka som författare ligger nog också i högre grad i personskildringen där hon förmår teckna fram komplexa och motsägelsefulla gestalter, än i beskrivningen av brottsskeendena som ibland kan te sig långsökta eller kryptiska.

Skogen som fristad, hot och gömställe

Den nu aktuella romanen, Nära till natten, utspelar sig under ett antal mörka, kalla och vindpinade höstmånader år 1987.

Händelserna är i det stora hela koncentrerade till en bestämd plats i de norra delarna av staden – området kring rörfabriken och den gamla övergivna järnvägen på Koppnäsudden och vid Stormärsan.

Här springer de 11-åriga kompisarna Sara och Jenny runt i Märsaskogen och rider på sina låtsashästar.

För flickorna är skogen en lekplats, en fantasifull fristad där de känner sig trygga och beskyddade:

”Jenny var inte rädd. Skogen förblev samma som när ljuset försvann. De dova tonerna i grått och blått som tog över precis innan mörkret som lade sig över tall och gran som ett isolerande täcke. Ögonen vande sig snabbt, och stigarna var så välkända att hon hade hittat hem med förbundna ögon. Skogen var en trygg plats.”

Men skogen kan också te sig skrämmande och hotfull – som för Becky som kommit till Hangö från Manchester, och är livrädd för allt det vilda och otyglade, ruggiga och råbarkade som präglar livet på den vindpinade udden i november månad.

För andra igen kan skogen erbjuda ett gömställe där de kan leva i skymundan och bortom samhällets blickar.

Pärmen till Karin Collins bok "Nära till natten".
Pärmen till Karin Collins bok "Nära till natten". Bild: Schildts & Söderstörms förlag böcker,Karin Collins

Karin Collins skildring av skogen som en plats för barndomens oskuldsfulla lekar, för hemliga möten och för obehagliga upptäckter för mina tankar till Johanna Holmströms psykologiska thrillerroman Hush Baby (2015) som utspelar sig i en annan del av Nyland, i den fiktiva östnyländska villastaden Vråkören invid havet.

I Johanna Holmströms berättelse möter vi barnpsykologen Robin som återvänder till sina barndomstrakter för att hälsa på sin mamma som hon oroar sig för. Robin gör många långa löprundor i den mörka snårskogen – en skog där det spökar och barnen leker sina märkliga lekar.

En skog som ruvar på obehagliga hemligheter också den.

Barnen ser allt

Karin Collins böcker utspelar sig i en tid då mobiltelefonerna inte än var var mans accessoar, och då antalet tv-kanaler var starkt begränsat.

”Alla” såg på amerikanska polisserier som Miami Vice, Bergerac och Hill Street Blues – också kompisarna Sara och Jenny som låter fantasin skena så fort de ser någon som beter sig märkligt eller som ser skum ut.

Och med ens ter sig trygga Hangö som ett tillhåll för såväl knarkare som satanister.

Sara och Jenny vet att vara på sin vakt – de har lärt sig att man bör akta sig för män, både ensamma män och män i grupp, fulla män och mopedpojkar.

I Karin Collins böcker är det framför allt barnen som står i fokus – barnen är nyfikna och uppfinningsrika, oskuldsfulla, hjälpsamma och godtrogna.

Barnen har livlig fantasi och genomskådar ofta de vuxnas försök att skyla över och sopa under mattan, de är allseende och allvetande – men också lätta att manipulera, dupera och vilseleda.

Författaren Karin Collins.
Karin Collins har skrivit tre romaner som alla utspelar sig i Hangö på 1970- och 80-talet. Författaren Karin Collins. Bild: Peter Lundqvist författare,Karin Collins

En giftig manlighet

I en småstad är blickar av stor betydelse – vem ser vad och vem och hur, och vem blir inte sedd.

Blickarna kan vara obarmhärtiga och obönhörliga – inte minst för dem som dras med dåligt självförtroende eller som sticker ut på något sätt.

Att uppfattas som annorlunda i en småstad kan leda till oöverlagda handlingar.

I romanen Under isen (2020) skrev Karin Collins om en våldsam man som tar minsta lilla tillfälle i akt att ”bestraffa” sin flickvän genom att slå henne eller kasta ut henne i den svinkalla natten på grund av någon ”förseelse”.

I Nära till natten är manlighet också ett centralt tema. Mer bestämt den giftiga manligheten som präglas av en traditionell och stereotyp syn på manlighet - en manlighet som kännetecknas av homofobi och förakt för svaghet, ett hat mot kvinnor som kan ta sig uttryck i förtryck, våld och övergrepp.

En av de centrala personerna i berättelsen är sjukpensionären Bjarne som lever på tumanhand med sin senildementa hustru Eivor efter att sonen flyttat till Åbo för att studera.

Bjarne dras med sega och ofrånkomliga känslor av underlägsenhet – han har alltid känt sig stukad (bokstavligen) i sin manlighet och haft svårt att hävda sig bland andra män. Han upplever också att kvinnorna hånler och skrattar åt honom bakom hans rygg.

Den dåliga självkänslan resulterar i en blandning av självförakt och ett självhävdelsebehov som tar sig uttryck i ett passivt-aggressivt beteende med inslag av ondska och illvilja. Något som i högsta grad drabbar den försvarslösa hustrun.

En hovrande hotfullhet

Berättelsen präglas av en hotfullhet som hovrar över staden som ett annalkande höstoväder. En obestämd och obehaglig oro som byggs upp bit för bit med antydningar och ledtrådar som ibland kan vara vaga och subtila, ibland mer avslöjande eller direkt övertydliga.

Miljö- och tidsskildringen är fångad med stor omsorg om detaljer och stämningar. Här finns också ett tydligt klassperspektiv i framställningen av arroganta och högfärdiga Helsingforsbor som har ett ytligt och rätt så ointresserat förhållande till Hangö och stadens invånare.

Karin Collins skriver fram ett Hangö som kryper in under huden – en småstad där sprickorna i fasaden blottar en rädsla och en skam som kan få långtgående konsekvenser för människorna i det lilla villasamhället.

I Kulturpodden från den 20 mars diskuterar vi både äldre och nyare deckare och spänningsromaner - bland dem Karin Collins Nära till natten.

Läs också