Hoppa till huvudinnehåll

Opia – en port in i ett själslandskap

Vad är skillnaden mellan en live och streamad föreställning?

Så svältnärd som man är på kulturupplevelser är det många klassiska detaljer som genast känns extra intensivt: det där lite magiska teaterdammet som vibrerar i luften genom strålkastarna, sorlet i publiken som mattas av, tyngden av det svarta sammetsdraperiet som skiljer åt publiken från konstnärerna, och spänningen som stiger när ridån sakta glider upp. Att få sitta fysiskt med i publiken som den enda utomstående känns verkligen som ett privilegium.

I coronatider har det varit extra tydligt hur timmar framför skärmar av olika slag fjärmar oss från den konkreta, fysiska världen och våra egna sinnen. Och det är just sinnena, i synnerhet synsinnet som är i fokus i Johanna Nuutinens Opia – Of the eyes.

Men vilka är egentligen skillnaderna mellan den dansföreställning som sker här och nu och den vi ser via en skärm?

En forngrekisk definition för Opia är “ur ögonen” (of the eyes), och kan definieras också som en port eller ett titthål in i någons själslandskap. Samma känsla väcker också Opia, ett titthål in någon annans inre, där kontrasternas värld råder.

Den växlar mellan ett vitt, böljande vakuum som förstärks av Mia Jaatinens ekande viskningar och buto-liknande rörelser, för att sedan övergå till en blinkande lek med färg, skuggor och strobeljus som bildar ett visuellt hisnande fyrverkeri av effekter.

 

Ljusmålningar som fastnar på linsen

I följande scen stiger vi in i ännu djupare och mörkare lager av medvetande, eller någon sorts scifivärld, där Jenna Broas mörka kåpklädda gestalt rör sig någonstans bland allt det svarta. Hennes förvrängda, något känsliga, Darth Vader-röst ger en extra krydda och strobe-effekterna som lyser upp hennes gestalt spelar ett optiskt spratt.

Precis som den ljusmålning som uppstår när kameran under lång exponering fångar rörelser i mörker blir också dansarens konturer kvar på näthinnan i skiftningen mellan strobeljus och mörker.

Jag måste erkänna att jag hade mina fördomar över hur kameran skulle kunna fånga allt detta. Men när jag några dagar senare får se den strömmade versionen är upplevelsen överraskande stark, men på ett annat sätt.

Mycket är tack vare Tuomas Norvios fängslande ljudvärld som kommer fram på ett helt annat sätt och förstärker närvaron då man lyssnar med hörlurar. Det ena sinnet kompletterar det andra.

I den fysiska scenvärlden väljer vi själva vad vi fokuserar på, i streamen väljer kameramannen fokus. Men Thomas Freundlich – själv både dansare, koreograf och prisbelönt för sina dansfilmer – kan verkligen sin sak.

Till skillnad från dansfilmer ser vi hela tiden det sceniska och följer dansarna, men med kamerans hjälp kommer vi närmare dansarna och deras ansiktsuttryck.

För dansarnas del kräver streamen ännu en extra gnutta mer fokus, eftersom detaljerna fångas skarpare av kameran.

Joonas Tikkanens ljusmagi är en upplevelse live. I ett mörkt rum kommer också ljuseffekterna väl fram, om än inte just ekobilderna på näthinnan efter strobeljuset. Å andra sidan fångas vissa delar och skiftningar mellan ljus och skugga till och med bättre via kameran.

Det som förstås saknas är den delade upplevelsen, växelverkan och elektriciteten mellan scenkonstären och publiken och den kollektiva upplevelsen med andra i publiken.

Vi upplever alla samma föreställning subjektivt, men våra sinnen och porten in till någon annans inre kan samtidigt öppna en länk in till vårt eget själslandskap och öka förståelsen för hur vi upplever andra.

Jag frågar koreografen Johanna Nuutinen, som har en lång erfarenhet av att jobba med dansfilm, hur hon själv ser på skillnaderna mellan live och streaming.

– Det strömmade formatet är viktigt nu inom den närmsta framtiden för att vi ska kunna utöva vårt yrke och för att verkets livslängd ska bli längre. Teatern kommer inte att dö ut, och saker och ting kommer att normaliseras, det litar jag på.

Som jag ser det är också den strömmande versionen scenkonst. På hösten hoppas vi kunna delta i dansfestivaler med den― Johanna Nuutinen, koreograf

Frågan går vidare till filmregissören Thomas Freundlich, som också han vill göra en tydlig skiljelinje mellan dansfilm och en filmatiserad version av den levande föreställningen.

– För mig handlar det om att vara det sceniska, visualiseringen och koreografin så trogen som möjligt, samtidigt som jag utnyttjar kamerans möjligheter att fånga sådant som ögat inte uppfattar lika bra. Jag vill ändå hålla mig nära åskådarens blick och filmar aldrig uppifrån eller bakom dansaren utan orsak.

Och nu verkar också streamningarna överlag komma igång på allvar och bli mer professionella.

Freundlich säger att intresset för att strömma föreställningar helt klart har vaknat nu under våren.

Nivån på de strömmade föreställningarna har ökat i och med att dansgrupperna delvis på grund av omständigheterna har tagit sig an den möjligheten och samtidigt gjort en några steg mer avancerad produktion än i normala fall― Thomas Freundlich, filmregissör

Är den streamade version då mindre “sann” än den som upplevs live? Själv tänker jag att båda kan vara lika sanna, men på olika sätt. Sedan barnsben har jag, delvis på grund av mitt tidigare yrke som dansare, sett en hel del dans på video, mycket för att fånga stegen och det tekniska.

Men nu närmar vi oss ett gränssnitt där också videoupplevelsen kan beröra på djupet och krypa in under huden.

Text, videor och porträttbilden: Jenny Jägerhorn. Foton: Kai Kuusisto/ Johanna Nuutinen: Opia (Zodiak - Uuden tanssin keskus)

Johanna Nuutinens Opia strömmas via tjänsten TikettiStream från och med 1.4.–15.4.2021.