Hoppa till huvudinnehåll

Arenanaktuella filmregissören Roy Andersson tar allt på allvar - men med humor

Roy Andersson sitter skrattande vid sitt arbetsbord med bokyllor vi bakgrunden.
Roy Andersson om Roy Andersson. På Arenan kan man nu se både dokumentären "Being a Human Person" och fyra av Anderssons långfilmer. Roy Andersson sitter skrattande vid sitt arbetsbord med bokyllor vi bakgrunden. Bild: Cinema Mondo Roy Andersson

Det känns som om Roy Andersson ständigt är aktuell. Ändå har han bara gjort fyra långfilmer på tjugo år - sex under hela sin karriär. Vad gör hans inflytande så stort?

Roy Andersson (född 1943) har slagit igenom två gånger - först med debutfilmen En kärlekshistoria (1970) och sedan med långfilmscomebacken Sånger från andra våningen (2000).

Efter att år 1975 ha upplevt ett stort nederlag med sin andra film Giliap tog han en paus från långfilmsvärlden och gjorde istället en mängd framgångsrika reklamfilmer.

Och skrev en bok som ganska långt förklarar hans syn på konsten och dess betydelse.

en man i kostym lutar sig över ett solarium ur vilket en mans bara fötter sticker fram.
Hallå är det någon hemma? Ur comebackfilmen "Sånger från andra våningen". en man i kostym lutar sig över ett solarium ur vilket en mans bara fötter sticker fram. Bild: Sveriges Television Ab Sånger från andra våningen,Roy Andersson

Boken Vår tids rädsla för allvar gavs ut i samband med Göteborgs filmfestival 1995 och rymmer endast 141 sidor - av vilka nästan hälften består av bilder.

Fotografier och konstverk som gjort intryck på Andersson varvas med bilder han själv skapat i egenskap av regissör.

Det handlar om en liten och tunn bok, men dess innehåll fungerar som ett stort och tjockt utropstecken. Får en att haja till, stanna upp, skärpa uppmärksamheten.

Och den boken har jag plockat fram varje gång Andersson gett ut en ny film - ibland även däremellan. För att texten är så tydlig och aldrig verkar avta i aktualitet.

Ett vaccin mot likgiltighet

Vår tids rädsla för allvar inleds med ett citat av författaren Elie Wiesel. Ett citat som mycket väl kan överföras på hela den vinnande filmsvit Andersson målat fram under 2000-talet.

Motsatsen till kärlek är inte hat. Motsatsen till kärlek är likgiltighet.― Elie Wiesel

För visst är det likgiltigheten Andersson bekämpar och utmanar i alla sina verk. Med sina skenbart avskalade bildkompositioner vill han väcka publiken - få oss att reagera.

Inte med hjälp av snabba chockeffekter utan genom intryck som långsamt äter sig in under huden på betraktaren. Ett slags visuellt vaccin som pumpas ut i alla sinnen för att motverka likgiltighet och lättja.

Roy Andersson: Kyyhkynen oksalla istui, olevaista pohtien (2014)
Vad tittar du på lilla vän? Ur "En duva som satt på en gren och funderade på tillvaron" Roy Andersson: Kyyhkynen oksalla istui, olevaista pohtien (2014) Bild: Roy Andersson Film Production

Citatet av Wiesel fungerar som verbalt anslag till boken, men visuellt är det pärmen som är betydelsebärande.

Här ställs vi inför en etsning från 1633 av den franska konstnären Jacques Callot. Motivet föreställer en mängd plundrare som under trettioåriga kriget hängs bredvid varandra i ett träd.

Ett motiv och en bildkomposition som inspirerar och fascinerar Andersson.

Jag börjar fantisera om borgarna som står till höger, fruarna där: Vad tänker de på? Vad pratar de om medan avrättningen pågår? Det verkar vara besvärligt för de dömda att komma upp för stegen. Klättrar de upp själva eller släpas de upp?

Eller övertalas de av prästen som säger att “Det är lika bra att hjälpa till här så går det över snabbt”? Det är en av de bilder som har skakat om mig på grund av sitt avstånd, sin objektivitet, sin osentimentalitet.

Medan jag läser det här stycket flimrar bilder ur Anderssons filmer förbi för min inre blick.

En man står i sitt kök och tittar rakt in i kameran. Hustrun sitter i bakgrunden vid bordet.
Femtio nyanser av grått. Ur "Om det oändliga". En man står i sitt kök och tittar rakt in i kameran. Hustrun sitter i bakgrunden vid bordet. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Gråbleka människor i grådaskiga miljöer. Ofta uttryckslösa och stela. Antingen återhållsamt delaktiga i - eller placerade mot bakgrunden av - mer eller mindre dramatiska skeenden.

Allt från golgatavandringar och offerscener till barbesök och terapisessioner.

Idel personifieringar av den ensamma människan som är så förtvivlat beroende av sina medmänniskor. Som längtar efter att bli sedd, hörd och berörd.

Som betraktare identifierar vi oss ibland med offret, ibland med den som står bredvid. Det fina med Anderssons bilder är att han aldrig styr uppmärksamheten till bara en aspekt eller en känsla.

Istället väljer han att i likhet med Callot 1633 fånga in hela bilden. Tvingar på oss en helhet istället för att låta oss fastna i detaljer.

Bild på en man som släpar på ett kors i en scen ur filmen Om det oändliga.
Den långa vandringen. Ur filmen "Om det oändliga". Bild på en man som släpar på ett kors i en scen ur filmen Om det oändliga. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Tvingar oss att analysera det vi ser innan vi reagerar, får oss att se alla aktörer innan vi väljer sida.

Närbilder - nej, tack!

I en intervju för Svenska Yle år 2015 reflekterar Andersson över den vida bildens roll inom konsten och konstaterar med ett leende att han själv aldrig mer kommer att använda närbilder.

Tjugo år tidigare skrev han om sin hållning med dessa ord:

Det sägs t o m att själen avspeglas i ögat. Jag tycker tvärtom att närbilden är klart otillräcklig. Enligt min mening får man veta mindre om en person ju närmare man kommer.

Jag anser att miljöskildringen säger mycket mer om de människor som vistas där. Denna viktiga faktor bör man då helst inte hacka sönder i småbitar så att relativiteten mellan människan och rummet med dess innehåll blir otydligt eller obegripligt.

Lika sparsmakad som han är med antalet bilder är han när det gäller orden. Varje replik är noga avvägd och ges luft att andas.

En tandläkare står vid en bardisk. Utanför fönstret snöar det.
Är det inte fantastiskt ändå? Allt! Allt är fantastiskt! Ur "Om det oändliga". En tandläkare står vid en bardisk. Utanför fönstret snöar det. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Det finns citat som blivit stående uttryck i min vänskapskrets. Slitna fraser som fyllts med underliggande betydelser. Hur användbart är väl inte mantrat “det är en dag imorgon också”?

Enskilda ord har fått en stark laddning. Hur vackert klingar väl inte ordet “fantastiskt” när den trötta barbesökaren i Om det oändliga kommenterar snöfallet utanför fönstret med ett lyckligt: “är det inte fantastiskt ändå”.

Enligt honom är allt fantastiskt. Allt! Det kan syfta på snön. Eller livet. Det är upp till var och en att själv fylla detta “allt” med innebörd.

Inget allvar utan humor - ingen humor utan allvar

I boken från 1995 skriver Roy Andersson mycket om betydelsen av att våga ta saker på allvar. För att inte glömma det förflutnas grymheter, för att inte missa vår egen betydelse för hur framtiden utformas.

filmplanschen till Om det oändliga.
Se hur vår värld ser ut. Ur "Om det oändliga". filmplanschen till Om det oändliga. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Boken tangerar känslan av kollektiv skuld - vädjar till ansvarskänsla och medmänsklighet. Men Andersson är också noga med att understryka:

Nu är det viktigt att påpeka att jag med ordet allvar inte avser motsatsen till skämt eller uppsluppenhet.

Jag avser detta att ta saker på allvar, göra saker ordentligt, gå till botten, dra konsekvenser, klargöra - något som på intet sätt behöver innebära sur min eller frånvaro av skämt.

Följaktligen är hans filmer visserligen tyngda av allvar - men utan att någonsin bli tunga att se. I gliporna mellan människans uppenbara fel och brister glimmar det ständigt till av glädje, hopp och skönhet.

För hur jobbig människan än är så visar Andersson henne en enorm ömhet. Betraktar henne aldrig von oben även om han avbildar henne på avstånd.

Ett par sitter på en bänk med ryggen mot kameran.
Betraktaren betraktar två som betraktar. Ur "Om det oändliga". Ett par sitter på en bänk med ryggen mot kameran. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Och situationerna landar ofta i ett dråpligt tonfall - hur tragiska de än är rent innehållsmässigt.

Detsamma gäller Fred Scotts dokumentär Being a Human Person som lyfter fram Anderssons vacklande hälsa efter år av alkoholmissbruk.

Och som inte gör någon hemlighet av att filmen Om det oändliga tillkommer under hård press.

Men även om det är sorgmättat så lämnas tittaren inte med en tung känsla av att allt är fem före över utan tillåts ändå leva vidare med hoppet om att konsten övervinner det mesta.

För även den sista filmen blir färdig och flyger ut över världen med budskapet om att det mesta faktiskt kan vara fantastiskt. Bara vi tittar ordentligt och tar det på allvar.

Arenans Anderssonsatsning består av filmerna: Sånger från andra våningen, Du levande, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron och Om det oändliga samt dokumentären Om att vara människa (Being a Human Person).

Läs också