Hoppa till huvudinnehåll

En rysk granne på safarijakt, tyskarna uppfann ett nytt ord och 600 000 italienare fick böter – våra medarbetare berättar om livet i Europa som inte är som förr

Bildkollage med Anders Mård, Christin Sandberg och Johnny Sjöblom
Bildkollage med Anders Mård, Christin Sandberg och Johnny Sjöblom Bild: Yle Anders Mård,coronavirus,rörelsefrihet,Christin Sandberg

Svenska Yles medarbetare beskriver hur de upplever coronavardagen i Tyskland, Italien och Ryssland.

TYSKLAND – trötthet och nu också ilska

johnny sjöblom
Johnny Sjöblom är Svenska Yles medarbetare i Tyskland. johnny sjöblom johnny sjöblom

Måndagen den 15 mars var en dag som vi i flera veckor hade sett fram emot, med vissa försiktiga förhoppningar. För första gången på över tre månader skulle sonen få gå till skolan.

Alltså skola på riktigt, inte bara den skola som har ägt rum på hans skärmar.

Fredagen före den efterlängtade måndagen kom ändå budet som igen grusade alla förhoppningar. Incidenstalet låg på 100,3 då 100 är den fastslagna gränsen för att skolorna ska få hålla öppet.

För sonen blir det nu skola allra tidigast efter påsklovet den 12 april.

Skolelev framför sin dator
Skolelev framför sin dator Bild: Johnny Sjöblom / Yle skolor,distansundervisning,coronavirus,Tyskland

Nyheter som den här leder inte längre till någon större besvikelse. Nu förväntar man sig egentligen inga andra typer av nyheter. Och när de här nyheterna väl kommer finner man sig i situationen.

Efter snart fem månader av nedstängning är uppgivenhet och trötthet de mest överhängande känslorna.

Att det inte finns något man kan göra, eller att det knappt är någon man får träffa kan man nästan vänja sig vid. Men det man absolut inte vänjer sig vid är känslan av att inget verkar bli bättre.

Vi kommer alltså att fortsätta leva i städer som känns utdöda, vi kommer att fortsätta att gå över till andra sidan gatan när vi möter människor.

I stället är det så gott som dagligen ett nytt virrvarr av regler. Regler som inte ens beslutsfattarna längre tycks kunna hålla koll på. Regler som ingen egentligen kan säga om de duger till något eller inte.

Säkert är i vilket fall som helst att den nedstängning som gäller sedan november (och som gjordes striktare i december) nu ska gälla till åtminstone den 18 april.

Vi kommer alltså att fortsätta leva i städer som känns utdöda, vi kommer att fortsätta att gå över till andra sidan gatan när vi möter människor. Vi kommer som hittills att framför allt stanna hemma.

Och åtminstone i vissa delstater, som här i Bayern, kommer vi också igen att leva med de nattliga utegångsförbuden alltid då de regionala incidenstalen stiger till över hundra.

En skylt som informerar om att det är obligatoriskt att bära munskydd utanför järnvägsstationen i Erlangen
På många håll är det obligatoriskt att bära munskydd också utomhus. Så också utanför järnvägsstationen. En skylt som informerar om att det är obligatoriskt att bära munskydd utanför järnvägsstationen i Erlangen Bild: Johnny Sjöblom / Yle coronavirus,Samhälleliga restriktioner,Tyskland,Munskydd,Erlangen,järnvägsstationer

När alla stannar hemma behövs ingen övervakning

Där man i Finland har grubblat över hur eventuella utegångsförbud ska övervakas, så kan jag med några månaders erfarenhet säga att hos oss behöver de knappt alls övervakas.

Efter att de sista butikerna stänger klockan 20 på kvällen finns det nämligen absolut inget man längre kan göra där ”ute”.

De allra flesta stannar hemma, helt automatiskt, utan att någon kontroll behövs.

Hur hemskt det än kan låta, så var det nattliga utegångsförbudet som trädde i kraft i december rätt snabbt något som helt saknade betydelse. Något som man bara glömde bort.

Jag kan inte ens exakt säga när det för vår del tillfälligt slopades och jag bryr mig inte egentligen om att det igen torde vara i kraft.

Jag sitter hemma om kvällarna oberoende av om vi för tillfället har utegångsförbud eller inte.

I våra små hemmabubblor i Tyskland är det ändå inte längre endast uppgivenhet och trötthet som härskar. Sedan ett antal veckor tillbaka sprids också en ilska som för var dag blir alltmer påtaglig.

I Tyskland har det till och med uppstått ett nytt ord som förträffligt beskriver situationen. I konstruktionen ”mütend” förenas att man är trött (müde) och Ilsken (wütend).

Krav på uppoffringar av befolkningen och tack till dem som håller systemet rullande, väger inte längre värst tungt när det vecka för vecka blir alltmer klart vilka misstag som har gjorts i hanteringen av pandemin.

Det är folktomt i centrum av den tyska staden Görlitz
Staden Görlitz är i normalfall en turistmagnet. Nu är det folktomt. Det är folktomt i centrum av den tyska staden Görlitz Bild: Johnny Sjöblom / Yle coronavirus,Samhälleliga restriktioner,Tyskland,Görlitz

Var blev vaccindoserna och snabbtesten?

Det handlar om vaccindoser som har beställts i alltför små mängder och som dessutom verkar fastna någonstans i systemet i stället för att snabbt landa i överarmen på folk.

Det handlar om snabbtester som ingen tycks ha beställt och ingen har utarbetat några planer för hur de bäst borde användas.

Det här trots att man tidigare hade slagit fast att snabbtesterna är ett av de viktigaste verktygen för att kunna öppna skolorna och slopa en del av de övriga restriktionerna.

Istället för de kostnadsfria snabbtester som staten, via hälsominister Jens Spahn, hade lovat ordna gratis åt befolkningen, så var det lågpriskedjan Aldi som först fixade fram dem. Mot betalning förstås.

Det som dessutom spär på ilskan är ändå inte det som vissa politiker har lämnat ogjort utan det som andra politiker har gjort.

Nyheter om att kristdemokratiska politiker har tjänat hundratusentals euro på att förmedla munskydd, klingar synnerligen illa mot bakgrunden att samma kristdemokrater har sett till att stänga ner stora delar av samhället så att många inte kan förtjäna något alls.

I coronakrisens andra skede, då det skulle ha krävts visioner och framåtanda, har Merkel ändå misslyckats rejält.

Många av dem som inte har några inkomster har dessutom vecka efter vecka tvingats vänta på att de utlovade ekonomiska stöden äntligen betalas ut.

En dam med munskydd sitter på en bänk i staden Augsburg
Invånare i Augsburg en söndagseftermiddag. En dam med munskydd sitter på en bänk i staden Augsburg Bild: Johnny Sjöblom / Yle coronavirus,Munskydd under coronaviruspandemin 2019−2020,COVID-19,Samhälleliga restriktioner,begränsningar,Augsburg,Tyskland

Kristdemokraterna får känna av missnöjet

När samma kristdemokrater nu uppmanar folk att inte flyga på semester till Mallorca, trots att det igen är möjligt, kan jag på en viss nivå förstå att en del inte längre känner sig värst bundna av den uppmaningen.

Den första bestraffningen såg vi redan i de två delstatsval som hölls i mitten av mars. I de sydvästtyska delstaterna Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz gjorde CDU sina sämsta val någonsin. I de senaste opinionsmätningarna är kristdemokraterna i fritt fall.

Men att de tyska kristdemokraternas problem endast skulle hänga på några giriga förmedlare av munskydd är inte hela sanningen. Problemen går djupare än så.

Förbundskansler Angela Merkel löste ifjol det första skedet av coronakrisen galant. Merkel gjorde det som hon är bäst på - hon löste problemen allt efter som de uppstod.

I coronakrisens andra skede, då det skulle ha krävts visioner och framåtanda, har Merkel ändå misslyckats rejält.

Nu senast tvingades hon ta tillbaka besluten om en nedstängning till påsken och be om ursäkt för vad som hade skett.

Men märk väl, hon bad endast om ursäkt för att ha spätt på osäkerheten, inte för att man i övrigt inte tycks bemästra hanteringen av krisen.

Men kanske det också från Merkels och politikernas sida redan handlar om trötthet och uppgivenhet?

Då man i början av mars började lätta på restriktionerna samtidigt som coronasiffrorna igen var på stigande visste de flesta nog att det här inte kommer att gå vägen.

Med den rådande stämningen i landet, som de ledande politikerna själva i hög grad har bidragit till, såg man sig ändå inte ha något annat val än att åtminstone till en liten del öppna upp.

Efter påsken kommer sommaren

Där det i början av året talades om att situationen reder ut sig till påsk, talar man nu om att sommaren kommer att vara räddningen. Jag vet inte längre om det är något det lönar sig att gå och hoppas på.

Så länge vaccinationer och en vettig teststrategi inte erbjuder en lösning kommer Tyskland att tvingas leva med den sega halvhjärtade nedstängning som bara fortsätter och fortsätter.

Och för varje dag som skolan är stängd och vaccinskyddet inte ännu biter övergår uppgivenheten alltmer i ilska. Vissa dagar känner också jag mig rätt så mütend.

ITALIEN – med djupa andetag och en stunds solljus

Christin Sandberg tittar in i kameran.
Christin Sandberg är Svenska Yles medarbetare i Italien. Christin Sandberg tittar in i kameran. Bild: Yle/Roberto Marani Yle,Christin Sandberg

”Jag vill ha tillbaka mitt liv som det var förut.” Så skriker en man ut sin frustration och vinden får hans röst att sväva ut över bytaken i en italiensk bergsby.

Det är nog många som hör det som håller med.

Ett liv i karantän, som med några perioder av undantag, har präglats av omfattande restriktioner i rörelsefriheten och inte minst begränsningar för umgänget är ingen drömsituation.

Ett liv i isolering blir enformigt.

En kvinna sitter på trottoarkanten i ett ödsligt Florens
En kvinna sitter på trottoarkanten i ett ödsligt Florens Bild: Yle / Christin Sandberg Florens,coronavirusutbrottet i Europa 2020

Italienarna har liksom många andra fått ge avkall på sitt sociala liv, som till mångt och mycket kretsar kring mat och dryck. Och inte bara det. Pastan och vinet ska avnjutas i stora sällskap och umgängen.

En aperitivo, dryck med tilltugg, innan middagen innebär vanligtvis fullpackade barer med mycket trängsel. Det är då italienarna trivs som bäst.

Alla luncher i glada vänners lag som pågår i timmar och ibland övergår till en improviserad middag. Eller barnkalas med obegränsat antal gäster, där föräldrarna småpratar i timmar medan barnen leker.

Det har allt fått ett abrupt slut.

Men ett totalstopp tycks inte möjligt. Hur kan man låta bli att fira sin universitetsexamen med familj och vänner? Hur kan man låta bli att fira en kär släkting som fyller jämt? Låta bli att gå på begravning av nära och kära?

Några vänner skulle nyligen fira en 80-årig släkting. De åkte dit i omgångar för att gratulera för att inte stöta ihop med andra.

De många troende katolikerna har även fortsatt gå till mässan. Majoriteten av dem är äldre.

Men i övrigt är det tradigt.

Piazza della Signoria som är ett av Florens mest berömda torg ligger öde.
Piazza della Signoria är ett av Florens mest berömda torg.  Piazza della Signoria som är ett av Florens mest berömda torg ligger öde. Bild: Yle / Christin Sandberg Florens,coronavirusutbrottet i Europa 2020,Piazza della signoria

En pandemi med stor psykisk påfrestning

Pandemin är ett trauma, utan slut. Många är rädda för att bli sjuka. En del brottas med konsekvenserna av sjukdomen och andra är anhöriga till sjuka och döda som oroas och sörjer.

Det är helt enkelt många i Italien som på något sätt är direkt berörda av den tragedi som pandemin orsakar.

Det är också många som inte är direkt berörda, men som är oroliga eller rädda för att bli smittade eller smitta andra.

Det i sig skapar stor stress.

Till skillnad från en jordbävning eller tsunami, som har en början och ett slut, så saknar den här pandemin ett definitivt slut.

Enligt flera undersökningar riskerar allt fler vuxna att drabbas av psykiska besvär, såsom ångest och depression, som i vissa fall leder till fysiska besvär.

Personer som redan innan pandemin brottades med oro och ångest har blivit sämre.

Psykologen Elena Grilli säger att man kan likna pandemin vid en nödsituation, som gör att man totalt tappar kontrollen över situationen.

Men till skillnad från en jordbävning eller tsunami, som har en början och ett slut, så saknar den här pandemin ett definitivt slut.

Det påverkar också hela vårt liv. Det finns ingen del av våra liv som undgår omständigheterna.

– Om vi liknar det vid ett trauma gör den här pandemin att vi reagerar med kroppens alarmsystem, vilket innebär en stress på hela kroppen, säger hon.

Men nog är det de unga som drabbas i mest, och lider i tysthet. Det menar många psykologer, lärare och ungdomstränare som är nära ungdomarna i vardagen.

Några talar om en covid-generation. Det handlar om att barn och ungdomar framför allt riskerar att inte klara att genomföra skolan. För många från resurssvaga hem kan det få konsekvenser långt fram i livet.

Att många ungdomar i Italien har fått undervisning på distans under två årskurser har lett till ökad ojämlikhet och psykisk ohälsa.

Som en pappa till två tonåringar sade: ”De har ju missat ett års livserfarenhet, och det går inte ta igen”.

Experter varnar för att monotonin får många att vaggas in i ofrivillig passivitet och lathet. Eftersom ovissheten är så stor är det svårt att sätta upp mål och utmaningar och sikta framåt.

Utan mål försvinner också motivationen.

Allt det här stärker incitamenten för att ligga på soffan och scrolla runt på sociala medier, spela eller streama det ena serieavsnittet efter det andra.

En cyklist med munskydd i Florens under första vågen av pandemin 2020.
Florens under första vågen av pandemin 2020. En cyklist med munskydd i Florens under första vågen av pandemin 2020. Bild: Yle / Christin Sandberg Florens,coronavirusutbrottet i Europa 2020

Inte bara polisen som håller koll på att reglernas följs

När så många förhållningsregler har införts har också den polisiära kontrollen varit utbredd under året.

Inrikesministeriet uppger på sin hemsida att de under året har gjort 47 miljoner kontroller av efterlevnaden av regler och begränsningar som infördes efter coronapandemins utbrott.

Totalt har 600 000 böter delats ut.

Det har också lett till en ökad social kontroll mellan medborgarna.

Man får höra om man har glömt att ta på sig munskyddet, för knappast ingen går längre hemifrån utan, eller om det inte täcker både näsa och mun som det bör.

Det känns olustigt när folk trängs vid kassan i matbutikerna och blickarna rör sig i annars anonyma ansikten.

Och om man skulle behöva torka en rinnande näsa en blåsig dag vill man helst gömma sig. Samma sak om man skulle behöva nysa.

Själv har jag hamnat i en monoton lunk för första gången i livet som handlar om att ta mig igenom en dag i taget.

När ungdomarna tar sig ur sina bubblor och söker tröst hos varandra ute i parker och på gator och torg, för man får ju inte gå hem till varandra, haglar moraliserande uppmaningar om att de inte är tillräckligt bra på att hålla sig till reglerna.

Ändå är de alla hemma igen innan klockan 22, då utegångsförbudet börjar gälla.

Den utbredda oron och rädslan har tagit fram det sämsta hos människor. En del har blivit elakare, hör jag människor säga.

Själv har jag hamnat i en monoton lunk för första gången i livet som handlar om att ta mig igenom en dag i taget.

Med djupa andetag, en stunds solljus och utan att uppröras för mycket över läxor som ska göras, när de ska göras, och var de ens går att hitta i de olika nätkanalerna.

RYSSLAND – landet annorlunda

Närdbild på man klädd i svart tröja. Journalisten Anders Mård.
Anders Mård är Svenska Yles medarbetare i Ryssland. Närdbild på man klädd i svart tröja. Journalisten Anders Mård. Bild: Yle / Tiia Lillkvist Anders Mård,journalister,Ryssland

– Hur är läget? frågade jag min granne ute på sommarstugan förra helgen.
– Det är bra, svarade han. Jag kom nyligen hem från Sydafrika.
– Ser man på. Och vad gjorde du där?
– Jag var på safarijakt.

Min grannes resa är förstås ett undantag. Men ändå inte helt överraskande. Inte med tanke på hur det ryska samhället har hanterat den andra coronavågen.

Ryssland slog nämligen i höstas in på ”den svenska vägen”.

Regeringen har envist vägrat att stänga ned samhället eller införa strikta restriktioner som att begränsa rörelsefriheten. (Nog för att den ryska gränsen är stängd. Men inte hermetiskt. Den som har råd kan ta flyget.)

Istället har myndigheterna gjort punktinsatser och låtit medborgarna själva ta ansvar för sin hälsa.

Resultatet?

Den andra vågen var betydligt längre och värre än den första. Antalet smittade och döda sköt i höjden. Särskilt december var en svart månad på alla vis.

Ryssland slog i höstas in på ”den svenska vägen”.

Men den senaste månaden har trenden vänt. Antalet smittade har minskat rejält. Och en massvaccinering har äntligen inletts. Dessvärre stampar antalet dödsfall på stället.

Idag när jag går ut på gatan här i S:t Petersburg är det slående hur ”normalt” allt verkar. Och man vaggas lätt in i en falsk bild om att allt är som vanligt. Business as usual.

Barnen går som vanligt till skolan på morgonen. Inga distansstudier här inte.

I princip erbjöds vi föräldrar en möjlighet att inte låta barnen gå till skolan på grund av epidemin. Men då skulle föräldrarna själva arrangera och ansvara för utbildningen. Skolan tvådde sina händer.

Också barnens hobbyverksamhet har fungerat som vanligt. Musik- och konstskolan har haft sina kurser som vanligt. Likaså idrotten.

Idag när jag går ut på gatan här i S:t Petersburg är det slående hur ”normalt” allt verkar.

Våra två äldsta studerar på universitet och där har man haft en annan inställning.

Många studerande gick på distans hela vintern, lika många följde en hybridmodell. Nu den senaste månaden har alla högskolor börjat återgå till det normala.

När jag stiger på spårvagnen tar jag direkt fram munskyddet. Och det gör alla andra också. Om det är nånting ryssarna har lärt sig under det senaste halvåret så är det att använda munskydd på offentliga platser.

Redan före epidemin kryllade det här samhället av vakter vid varje ingång. Vakter som numera ständigt uppmanar folk att sätta på sig munskyddet. Annars blir det ingen service.

Inne i spårvagnen sitter flera pensionärer som inte borde vara där.

Enligt stadens regelverk måste alla personer äldre än 65 år fortfarande sitta hemma i karantän.

Men förstås är det ytterst få som har möjlighet att följa den regeln. Dessutom är det inga poliser ute i vimlet som skulle bötfälla folk.

Under det senaste halvåret har jag inte sett en endaste myndighetsrepresentant stanna en medborgare för att hen brutit mot någon regel.

Det finns förstås undantag.

I det nuvarande regelverket står det uttryckligen att inga (politiska) demonstrationer är tillåtna. Den som deltar i en demonstration bryter automatiskt mot lagen och bör straffas.

Den paragrafen utnyttjade polisen maximalt när den brutalt slog ned gatuprotesterna i samband med fängslandet av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj.

Poliser i kravallutrustning släpar på en ung kvinna på en snöig gata.
Polisen släpade iväg en Navalnyjsupporter i S:t Petersburg i januari. Poliser i kravallutrustning släpar på en ung kvinna på en snöig gata. Bild: STELLA Pictures / ddp Ryssland,St Petersburg,Aleksej Navalnyj,demonstrationer,polisen

De flesta som sitter i spårvagnen är vanliga arbetstagare på väg till jobbet precis som vanligt. Nog för att staden rekommenderar att arbetsgivaren ser till att 30 procent av personalen jobbar hemifrån.

Men så länge det bara är en rekommendation är det ingen som bryr sig.

Jag stiger av vid närmaste metrostation för att uträtta några ärenden. Inga problem. Alla stadens butiker och affärer är nämligen öppna.

Till och med köpcentren har fått grönt ljus. Och bäst av allt. Biblioteken fungerar som vanligt.

När man blir hungrig kan man gå in på närmaste kafé, bistro eller restaurang. Allt är öppet. Och när man stiger in är man inte den enda kunden, utan här sitter redan ett antal gäster.

Restaurangerna och barerna hade några jobbiga veckor i december när de tvingades stänga nattetid. Men efter ett himla hallå där krögarna redan hade ena foten på barrikaderna backade myndigheterna.

I dagens läge får man sin drink eller biff Stroganov dygnet runt.

En byggnad fotograferad från andra sidan ett vattendrag i S:t Petersburg.
Eremitaget i S:t Petersburg är öppet som vanligt. En byggnad fotograferad från andra sidan ett vattendrag i S:t Petersburg. Bild: Anders Mård/Yle St Petersburg,Ryssland

Men för den som vill sitta hemma finns goda alternativ. Det senaste halvåret har också den ryska näthandeln utvecklats enormt. Aldrig har det varit så här lätt att beställa hem kläder, kontorsmaterial, mat etc.

På kvällen är det fritt fram att gå på teater, balett eller konsert. Kulturlivet led av restriktioner i december, men efter nyåret har läget normaliserats.

Idag säger regeln att man får sälja 75 procent av sittplatserna.

Min hustru gick nyligen på teatern. Hon berättade att vakterna vid ingången kontrollerade munskyddet och kroppstemperaturen. Efter den proceduren var det fritt fram. Dessutom var salen fullsatt.

Så länge det bara är en rekommendation är det ingen som bryr sig.

Också idrottslivet snurrar på som vanligt – med publik. Den som idag vill se rysk fotboll i Petersburg på högsta nivå får trängas med 25 000 andra. Helt lagligt.

Och vad är då incidensen där i Petersburg?
Svar: just nu har den stabiliserats vid 235.
I Helsingfors är samma incidens nästan 500.

Men skenet bedrar.

Situationen här i Petersburg och Ryssland har tyvärr inte återgått till det normala. Långt ifrån.

Varje dag dör omkring 400 personer i covid-19 i Ryssland. Och ryska experter utesluter inte en ny tredje våg i april.

Man som fiskar från stranden av floden Neva i St Petersburg.
Fiske vid Nevans kajer är populärt och relativt coronasäkert om avstånden är tillräckliga. Man som fiskar från stranden av floden Neva i St Petersburg. Bild: ETIENNE LAURENT Östersjön,St Petersburg,fiske

Trots att landet har utvecklat tre (3) egna vacciner har bara fyra (4) procent av befolkningen fått åtminstone en spruta. Å andra sidan har ”den ryska vägen” lett till en stor flockimmunitet.

Staden S:t Petersburg räknar med att hälften av metropolens invånare haft förmånen att bära på viruset utan att dö av det och dessutom utvecklat antikroppar.

I tisdags gick jag till min hälsovårdsklinik för att ta emot en första vaccinspruta. Trängseln var stor i det lilla rummet. Ett gott tecken.

Samma kväll meddelade nyheterna att även president Putin hade krupit till korset och vaccinerat sig. Ett omen?

Läs också