Hoppa till huvudinnehåll

”Det här var en så skamfylld diagnos att man hemlighöll den” – Agneta Rahikainen har letat efter upplevelser av syfilis i konst och kultur för att försöka förstå familjehemligheten, morfars sjukdom

Litteraturvetaren, författaren Agneta Rahikainen i ett somrigt lövskogslandskap.
Agneta Rahikainen: "Jag tror ju att den här berättelsen om morfar också på sätt och vis har format mig via mormor och mamma". Litteraturvetaren, författaren Agneta Rahikainen i ett somrigt lövskogslandskap. Bild: Privat/Rebecka Rahikainen Agneta Rahikainen,litteraturvetare,fackboksförfattare,Syphilis

Agneta Rahikainens mamma var bara sjutton år när hon fick börja ta hand om sin far som insjuknat i en svår syfilis. Vilken sjukdom han led av fick barnbarnet Agneta veta först långt senare. För att bearbeta det avslöjandet har litteraturvetaren, författaren Agneta Rahikainen nu skrivit boken Smittans rike: Om syfilis i konst, kultur och kropp.

Pärmbilden med Gustav-Adolf Mossas målning på Agneta Rahikainens bok "Smittans rike Om syfilis i konst, kultur och kropp.
Omslagsbilden med Gustav-Adolf Mossas målning på Agneta Rahikainens bok "Smittans rike: Om syfilis i konst, kultur och kropp". Pärmbilden med Gustav-Adolf Mossas målning på Agneta Rahikainens bok "Smittans rike Om syfilis i konst, kultur och kropp. Bild: Annika Lyth/Natur & Kultur Agneta Rahikainen,syfilis,facklitteratur,Gustav-Adolf Mossa

När Agneta Rahikainen fick veta att det var syfilis som hennes morfar Kalle dog i öppnade det upp en hel berättelse i henne. Den handlade främst om vad det här innebar för hennes mormor Axa Johanna och hennes mamma Anna-Lisa.

– Hur var det för mormor att vara gift med en man som dör i den här plågsamma, obehagliga sjukdomen, som kan vara väldigt smittsam? frågar sig Rahikainen.

Litteraturvetaren, författaren Agneta Rahikainens mamma jobbade i telefoncentralen i Pargas i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Det var under den tid hon skötte sin far, Agnetas morfar som låg sjuk hemma. På bilden syns hon i profil.
Agneta Rahikainens mamma, här i profil, jobbade i telefoncentralen i Pargas i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Det var under denna tid hon skötte om sin sjuka far. Litteraturvetaren, författaren Agneta Rahikainens mamma jobbade i telefoncentralen i Pargas i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Det var under den tid hon skötte sin far, Agnetas morfar som låg sjuk hemma. På bilden syns hon i profil. Bild: Privat/Agneta Rahikainen Agneta Rahikainen,Mamma

Och inte bara det här att vårda honom rent fysiskt, lyfta honom på och av en pottstol, injicera mediciner och så vidare. Utan också att ställas inför det faktum att den här människan, som man är gift med och har älskat och kanske ännu älskar, har varit otrogen.

– Min morfar var ju sjöman och i det här sjömanskonceptet finns den här klichébilden inbyggd att man har en flicka i varje hamn, säger Rahikainen.

Mest tänkte Rahikainen på sin mamma och sin mormor och det de fick gå igenom också av frågor knutna kring skam och skuld.

Litteraturvetaren, författaren Agneta Rahikainens morfar Kalle som styrman ca 1920.
Agneta Rahikainens morfar Kalle som styrman cirka år 1920. Litteraturvetaren, författaren Agneta Rahikainens morfar Kalle som styrman ca 1920. Bild: Privat/Agneta Rahikainen Agneta Rahikainen,morfar,styrman,Syfilis

Olika berättelser om hur morfar fick smittan

I Agneta Rahikainens familjehistoria ingår också en parallellberättelse som säger att morfar fick smittan av en sjuk vän som han tog hand om.

Rahikainen antar att det är något som han själv har berättat för att bli av med sin skam och skuld.

– För det känns ju lite heroiskt att man har skött om en vän, konstaterar hon. Och kanske mormor valde att tro på den berättelsen, för att slippa tänka att han hade varit otrogen?

Filosofen Friedrich Nietzsche, sjuk i syfilis. 1899.
Filosofen Friedrich Nietzsche 1899, sjuk i syfilis. Filosofen Friedrich Nietzsche, sjuk i syfilis. 1899. Bild: Public Domain/Hans Olde Friedrich Nietzsche,filosofer,Syfilis

Letar svar i kulturhistorien

För att försöka få en rätsida på frågorna har Rahikainen också sökt sig till konstnärliga uttryck av allehanda slag. Och som en sorts parallellberättelse till morfars berättelse har hon hittat den om filosofen och författaren Friedrich Nietzsche.

Han blev smittad i syfilis 1870 medan han arbetade som frivillig fältsjukvårdare i en ambulans. Enligt berättelsen hade Nietzsche här oförsiktigt smakat på en cigarr som var infekterad.

– I likhet med morfars version innehåller ju Nietzsches också något ädelt, att offra sig själv för att ta hand om andra, konstaterar Rahikainen. Men lika lite som någon i familjen tror på morfars förklaring är Nietzsches berättelse speciellt sannolik, även om den är möjlig.

Den franska författaren Guy de Maupassant 1888 fotograferad av Nadar.
Novellens sparsmakade mästare Guy de Maupassant fotograferad av Felix Nadar 1888. Den franska författaren Guy de Maupassant 1888 fotograferad av Nadar. Bild: Wikipedia författare,Guy de Maupassant,syfilis

På en skala från medlidande till avsky

Agneta Rahikainen påpekar att det sätt som man har bearbetat syfilis på visar på en hel rad olika attityder, allt från tolerans och medlidande till frosseri, varning, äckel och avsky.

Många av 1800-talets stora franska författare kunde till och med skryta med att de fått kopporna, som till exempel Guy de Maupassant.

Männen gick till bordellerna, dit de också kunde ta med sig sina tonåriga söner för att de skulle få sina första sexuella erfarenheter.

Det var ett slags initiationsrit, skriver Rahikainen, samtidigt som det fanns ett stort förakt för dem som sålde sexuella tjänster.

Den franske läkaren och socialreformatorn Alexandre Parent du Châtelet pekade i början av 1800-talet ut horan som »den kvinnliga kloaken« och bordellen som »sädesvätskans avlopp«.

Den franska författaren Charles-Louis Philippe ca 1905.
Den franska författaren Charles-Louis Philippe ca 1905. Förebilden Dostojevskij i bakgrunden. Den franska författaren Charles-Louis Philippe ca 1905. Bild: Wikipedia Charles-Louis Philippe,författare,Syfilis

Och Charles-Louis Philippe beskriver de parisiska horhusen så här i sin på verkliga händelser baserade roman Bubu de Montparnasse (1901):

För priset av två franc kan en man tömma sig i en "smutsig" flicka som i en offentlig pissoar― Charles-Louis Philippe

Agneta Rahikainen säger sig se ett mönster mellan kvinnoföraktet hos författare som Maupassant, Charles Baudelaire, Gustave Flaubert, Heinrich Heine och till exempel USA:s före detta president Donald Trump:

– ”Blame the Victim”. Det såg man också i Me too-diskussionen när den blossade upp, med behovet att skylla ifrån sig. Man ser inte sig själv som en del av processen med ett aktivt agerande som leder till någonting dåligt, som exempelvis syfilis.

Den manliga infallsvinkeln

Rahikainen har hittat flera berättelser som beskriver det egna lidandet eller andra mäns lidande som någonting vackert, ädelt, gudomligt, som till exempel Kristi lidande på korset.

Att se det kroppsliga förfallet på det sättet tycker hon att är intressant med tanke på vilken ful sjukdom syfilis ofta är.

När manliga författare har beskrivit kvinnokroppar, har de däremot frossat i hur fula de blir och rentav gottat sig åt hur till exempel ett öga trillat ut ur ögonhålan. Och då har de ofta också sett de här kvinnorna som moraliskt förfallna.

– Det finns en sådan här klichébild att vackra kvinnor per automatik är ädla och goda. Medan de fula, gamla kvinnorna är trollpackor, säger Rahikainen.

Edvard Munchs målning Inheritance. En mamma håller sitt syfilissmittade barn i famnen, hon med en näsduk framför sin mun. Målad någon gång mellan 1897-1899.
Edvard Munchs målning "Inheritance" från 1897, med en syfilissmittad mor med sitt syfilissjuka barn, ansågs vara högst opassande. Edvard Munchs målning Inheritance. En mamma håller sitt syfilissmittade barn i famnen, hon med en näsduk framför sin mun. Målad någon gång mellan 1897-1899. Bild: Munch museum i Oslo. Edvard Munch,målare (bildkonstnärer),Syfilis

Den kvinnliga infallsvinkeln

När kvinnliga författare beskriver sjukdomen handlar det oftast om vilka konsekvenser sjukdomen haft inom familjen.

Precis som covid-19 kan också bakteriesjukdomen syfilis finnas latent i kroppen och före penicillinet upptäcktes 1928 var sjukdomen en av de stora orsakerna till den omfattande barndödligheten.

– De flesta foster dog, men en del föddes också med syfilis. Och det här innebar ju fruktansvärda tragedier inom familjerna, påpekar Rahikainen. I dag, med omkring tvåhundra syfilisfall i året i Finland, är läget ett helt annat.

Författaren Gerda von Mickwitz, fotograferad i Helsingfors 19.11.1878.
Författaren Gerda von Mickwitz, fotograferad i Helsingfors den 19 november 1878. Författaren Gerda von Mickwitz, fotograferad i Helsingfors 19.11.1878. Bild: Nyblin, Daniel/Museiverket Gerda von Mickwitz,författare,Syfilis

Gerda von Mickwitz

Inom vår finlandssvenska litteratur har Gerda von Mickwitz skrivit om detta att männen undanhöll kvinnorna sin smitta, som då också kom att bli deras smitta.

Berättelsen Mässling handlar om en kvinna som ges diagnosen mässling, en vanlig täckmantel för syfilis.

Männen vet att det inte alls är mässling det handlar om. Men inte ens i sjukjournalerna skrivs den rätta diagnosen in.

– Jag nästan upplever att det fanns en manlig konspiration i det här att … de manliga läkarna och de äkta männen tyckte att det var helt onödigt att fruarna skulle få veta vad det handlar om.

Syfilis kan bete sig mycket olika, med allt från lindriga symptom till fullständigt söndervärkta kroppar och i värsta fall galenskap.

– Männen hoppades givetvis att deras fruar inte skulle drabbas så hårt, och då skulle otrohetsdiskussionen inte heller aktualiseras.

Den österrikiska konstnären Egon Schiele 1918.
Den österrikiska konstnären Egon Schiele 1918. Den österrikiska konstnären Egon Schiele 1918. Bild: Wikipedia Egon Schiele,konstnärer

Skildringar skrivna av barn eller barnbarn till syfilitiker

Agneta Rahikainen intresserar sig självfallet också för berättelser om personer som vuxit upp med syfilitiska föräldrar, så som hennes egen mamma.

En av de berättelserna är den österrikiske bildkonstnären Egon Schieles.

Hans far, järnvägsarbetaren Adolph och hans fru Marie fick tre barn som alla dog i späd ålder. Därefter föddes tre dödfödda barn. Sedan kom Elvira, som hann fylla tio år innan också hon dog till följd av syfilis.

Efter hennes födelse föddes äntligen tre friska barn, varav Egon var det mellersta.

Konstnären Egon Schieles föräldrar Adolf och Marie Schiele.
Konstnären Egon Schieles föräldrar Adolf och Marie Schiele. Konstnären Egon Schieles föräldrar Adolf och Marie Schiele. Bild: Public Domain Egon Schiele,konstnärer,föräldrar,syfilis

Adolph vägrade vidkännas att han var sjuk och hans syfilis utvecklades med tiden till den sista fasen, hjärnsyfilis. I ett tillstånd av förvirring lär han ha eldat spisen med deras aktiebrev, varpå familjen levde under svåra ekonomiska omständigheter.

Faderns långsamt framskridande mentala sönderfall präglade vardagen. Rahikainen återger hur han exempelvis spelade kort med osynliga medspelare och insisterade på att bära sin järnvägsuniform för att hälsa fantasigäster välkomna.

Slutligen låg han mest till sängs och yrade och dog sedan på nyårsdagen 1905 då Egon var fjorton år.

Rahikainen uppfattar att Schieles sätt att bearbeta sin självbild i sitt konstnärskap mycket handlade om hans upplevelser relaterade till faderns sjukdom.

Författaren Gunnar Ekelöf med basker. 1950 - eller tidigt 1960-tal.
Författaren Gunnar Ekelöf. 1950 – eller tidigt 1960-tal. Författaren Gunnar Ekelöf med basker. 1950 - eller tidigt 1960-tal. Bild: Wikipedia Gunnar Ekelöf,författare,Syfilis

Också psykiatern Johan Cullberg har i sin bok En diktares kompost (2012) sett ett samband mellan författaren Gunnar Ekelöfs mentala problem och det faktum att han växte upp med en far som sakta föll samman och dog i syfilis.

Ibland när pappa Gerhard försökte tala, fanns där inga ord, bara ljud och han fick också oregerliga raseriutbrott. En gång kissade han på sig vid matbordet, vilket ledde till en icke-borttagbar fläck och efter det satt han alltid på en hög med filtar.

Författaren Gunnar Ekelöfs far Gerhard Ekelöf led av syfilis och satt därför på handdukar, omkring 1915. Bilden ligger till grund för Gunnar Ekelöfs novell "Ett fotografi".
Författaren Gunnar Ekelöfs syfilisdrabbade far Gerhard Ekelöf omkring 1905. Bilden ligger till grund för Gunnar Ekelöfs novell "Ett fotografi". Författaren Gunnar Ekelöfs far Gerhard Ekelöf led av syfilis och satt därför på handdukar, omkring 1915. Bilden ligger till grund för Gunnar Ekelöfs novell "Ett fotografi". Bild: Gunnar Ekelöf-Sällskapet Gunnar Ekelöf,syfilis

Familjehemligheter som leder till nedärvda trauman

I sin självbiografi skriver Gunnar Ekelöf att han växte upp i ett hem präglat av tystnad inför de pinsamma hemligheterna. Först när han var femton år gammal fick han veta att hans far led av syfilis.

Johan Cullberg menar att tystnaden och hemlighållandet förde med sig att Ekelöf inte heller senare kunde bearbeta det traumatiska i familjen, det fanns inget språk för det, tystnaden hade förgjort språket.

Litteraturvetaren, författaren Agneta Rahikainens mamma Anna-Lisa stående i mitten tillhöger, mormor Axa Johanna sittande till vänster, i mitten morfar Kalle. Omkring 1949.
Agneta Rahikainens mamma Anna-Lisa stående i mitten tillhöger, mormor Axa Johanna sittande till vänster, i mitten morfar Kalle. Omkring 1949. Litteraturvetaren, författaren Agneta Rahikainens mamma Anna-Lisa stående i mitten tillhöger, mormor Axa Johanna sittande till vänster, i mitten morfar Kalle. Omkring 1949. Bild: Privat/Agneta Rahikainen Agneta Rahikainen,släkt,mormor,morfar,Mamma,Syfilis

Agneta Rahikainen hann bli vuxen innan hon fick veta att hennes morfar dog i syfilis. Det skedde tack vare att hennes svåger hade frågat sin svärmor rakt på sak vad hennes far dog i.

– Och då hade mamma alltså svarat ärligt på en rak fråga att det var syfilis. Och att han nog fick det i någon hamn.

Eftersom deras mamma inte berättat om det före det, inte ens för deras pappa, tänker sig Agneta att det även för deras mor handlade om att hon saknade ord eller styrka att berätta om det, också om hon kunde svara ärligt på en rak fråga.

– Och hon ville heller inte prata om det. Det är ju ofta så här om man har varit med om ett trauma att man inte vill tala om det, men det betyder ju inte att det inte skulle finnas där, säger Rahikainen.

Ett trauma förändrar kanske också den traumatiserades beteende, attityder, värderingar eller sätt att agera som sedan har en inverkan på följande generation.

– Jag tror ju att den här berättelsen om morfar också på sätt och vis har format mig via mormor och mamma. Det gäller till exempel deras väldigt kraftiga betonande av hygienens betydelse.

När Agneta Rahikainen tänker tillbaka var både hennes mormor och hennes mamma alltid på något sätt väldigt skygga och ängsliga att något skulle hända. Och sorgen över det de måste genomleva, den finns kvar, nu i Agneta.

– Men medan mormors berättelse handlade om att dölja det hela, handlade min mammas om att bära den, en berättelse som hon själv också hade varit med om, men liksom på ett annat sätt än mormor.

– Min berättelse, i tredje generation, handlar om att exponera den, att berätta den. För då, på något sätt sprängs det här skamfyllda kring den. Jag kan berätta den utan att behöva känna den här skammen och också skulden som annars kan finnas i flera generationer, säger Rahikainen.

En bild på Agneta Rahikainens mormors frimärkssamling. Frimärken som hon sparade efter att hon slängt eller bränt breven från sin man, Agnetas morfar, Kalle.
Bara frimärkena finns kvar. Kalles brev till Axa Johanna har hon uppenbarligen slängt eller bränt. En bild på Agneta Rahikainens mormors frimärkssamling. Frimärken som hon sparade efter att hon slängt eller bränt breven från sin man, Agnetas morfar, Kalle. Bild: Privat/Agneta Rahikainen Agneta Rahikainen,morfar,frimärken,Syfilis

Läs också