Hoppa till huvudinnehåll

Guns Rosor gav sin ungdom åt dansbandsmusiken

Bandmedlemmarna spelar musik från en tid som de är för unga för att ha upplevt

Det gäller att börja med stil. Inför sin allra första spelning, på Jakobs dagar, kilade Guns Rosor in på Halpahalli i Jakobstad och köpte hattar åt hela bandet.

Då var medlemmarna i 15-årsåldern, bandet hade grundats på ett musikläger.

Det var dåvarande trummisen Einar Holmbäcks Guns N´ Roses t-skjorta som inspirerade till bandnamnet, ett av de fyndigaste i branschen.

På dagarna övade de fem killarna rock, på kvällarna spelade de dansbandsmusik, "på läppä", men också för att bandets solist och frontfigur, Herman Hagnäs farfar skulle komma och lyssna på bandet. Han hade nämligen meddelat att han inte tänker lyssna på rockmusik.

Om rockmusik handlar om att bryta mot normer och förväntningar, så måste det att man spelar låtar som Satumaa och Du kom för sent, på just ett rockläger, vara det rockigaste man kan göra.

På julfest med Nedervetil-företagare

Som tonåringar hann bandet uppleva mycket: landsväg naturligtvis, att från scenen se den vuxna publiken göra sina drag ute på dansgolvet och så spelade bandet också på Nedervetil företagares julfest.

– Nu räcker det Herman, minns Hagnäs att hans mamma sade då föräldrarna kom för att skjutsa hem bandet och såg sina nyktra barn uppträda för ett gäng generöst förfriskade entrepenörer.

Anekdoterna är många, “Siellähän on se Elvis” utropade en kvinna som såg Herman och hans mamma mellan hyllorna på Prisma i Kokkola.

Staden må heta Karleby på högsvenska, men Guns Rosor talar om Kokkola.

Herman Hagnäs nämner dessutom dialektrockbandetTrio Peeråsetsi som en stor inspiration, något som förklarar den humoristiska sidan av Guns Rosor.

Guns Rosor roadar, bär grejer, knuffar och ordnar.
Bandet bygger upp sin spelning från a till ö. Guns Rosor roadar, bär grejer, knuffar och ordnar. Bild: Sebastian Bergholm Guns rosor

Lyssna på Musikdokumentär om Guns Rosors historia och musik.

Dansmusikens kamp mot tiden

Men hur kommer det sig att ett gäng tonåringar började spela dansbandsmusik och kan man leva på dansmusik i Svenskfinland?

Frågorna var många då jag en tidig vintermorgon kliver in i Kulturgaraget i Karleby, en kulturscen som skapats i familjen Hagnäs gamla bilverkstad.

Här reparerade farfar Hagnäs bland annat Wartburgbilar förr i tiden, och Herman Hagnäs återger skrattande en anekdot om en kvinna som lutade lite för mycket mot sin Wartburg och brakade igenom “plåten”.

Modellbild av en Wartburgbils konstruktion.
En Wartburgs anatomi. Modellbild av en Wartburgbils konstruktion. Bild: Sebastian Bergholm Wartburg

Östeuropeiska produkter får en att tänka på världens gång och att vissa skeenden är oåterkalleliga, för alltid nerdragna i tidens strömvirvel. Men dansbandsmusiken för sin ständiga kamp mot framåtskridandet, bevarar det som bevara går, åtminstone delvis.

I sångerna susar björkar, slumrar toner och hjärtat ömmar av kärlek.

Guns Rosor skall ha en online spelning och varje kabel som dras och varje låda som lyfts lyfter bandet själv. Det är hårt arbete.

Förstärkare lyfts, mikrofoner och kameror testas, dragspelsmelodier blandas med en hjärtligt rå jargong.

Guns Rosor utan kostymer, på soundcheck i vanliga kläder.
Soundcheck i vardagskläder. Guns Rosor utan kostymer, på soundcheck i vanliga kläder. Bild: Sebastian Bergholm Guns rosor

Bältband knyts om de nyinförskaffade kostymerna.

– För bandet handlar stiliga kläder om att respektera sin publik och inte uppträda i vardagsplaggen, berättar gitarristen Holger Lund.

– Förr i tiden så var alla dansband väldigt stiliga och hade stiliga kostymer. Det är viktigt att se ordentliga ut, åldringarna tycker att det är fint att man städat upp sig.

– Ska vi börja med dansband, då kör vi all in, berättar Herman Hagnäs att man resonerade vid starten.

“All in” innebär respekt för genren, vilket konkret betyder att ta musikalisk och estetisk avstamp i den dansmusik som publiken känner igen från sin ungdom och som de gärna dansar till så länge som benen bär.

Gitarrist och keybordist i Guns Rosor spelar.
Holger Lund och Robin Granqvist. I bakgrunden bild av farfar Hagnäs transportfordon. Gitarrist och keybordist i Guns Rosor spelar. Bild: Sebastian Bergholm Guns rosor

En kväll med Guns Rosor inleds med tango och humppa. Efter klockan 12 på natten vill folk ha mera hålligång och kärleksfulla låtar, berättar Hagnäs, som påpekar att termen dansbandsmusik är lite missvisande.

– Vi spelar dansmusik, en kväll ska innehålla 50-60-talet, men vi blandar in Eagles och på nya skivan gör vi Lady Gagas “Shallow” som en rumba, säger Hagnäs.

Att sjunga på dialekt

Dagen efter spelningen åker jag med basisten Joel Åman och trummisen Herman Nyqvist till Åmans hemgård i Kotkamaa mellan Karleby och Nedervetil. Den sista gården mellan det svenska och det finska Österbotten.

Om man analyserar vad Guns Rosor står för så är det framför allt identitet, ett begrepp som byggs upp på människors minnen, betydelse av tradition men också hembygd och framför allt dialekt.

Det är något som hörs i Guns Rosors musik, som är lite för melankolisk för att vara rikssvensk, lite för durbetonad för att vara finsk. Om man generaliserar lite.

Saan peeda vi ti fammos tå hadd hon nybaka bulla
Hedee dååme he minns ja än som vi saknar de Ulla
Faffa läärt oss om kriiji å hor uuslit he va förr
Ti levd tii i minne honås bakom en stängdan dörr

Ur "Hii bland stein å stubba" av Guns Rosor

Åkrarna är frostfrusna och jag kommer plötsligt ihåg att min kompis Jean Lindén skrev några dansbandslåtar under vår studietid.

För de e dans, som blev signaturmelodi för Danstoppen i Radio Vega men också en om en frostfrusen äng som fick en att tro, att världen är god.

Hemligheten med en bra låt måste vara att några rader skall öppna upp en hel värld av betydelser och liv.

Jag avbryts av att man i fjärran hör någon som sågar. Jag frågar vad hem är.

– Heim, är Perho å, stenar, stubbar, café 13 och Nedervetil och Kokkola, menar Nyqvist.

– He e´ vår heim, man får dryyft, ledsamt, om man är borta länge säger Åman.

Dialekten och texterna om det lokala livet är något som publiken kan identifiera sig med, menar Nyqvist.

Två män uppe i träkoja. Vintriga fält i bakgrunden.
Joel Åman och Herman Nyqvist uppe i den träkoja som Åman byggde som liten. Att bygga var ett substitut till att se på tv kanske? I Kotkamaa syntes nämligen inte Svt.. Två män uppe i träkoja. Vintriga fält i bakgrunden. Bild: Sebastian Bergholm Guns rosor

Herman Hagnäs berättar att han som liten tillbringade mycket tid med sina mor- och farföräldrar då pappan, Robban Hagnäs, ofta var ute på turné med sitt Wentus Bluesband.

Den värld farfar växte upp i blev en naturlig del av Hermans värld. Och sådär fungerar det ju, att familjemedlemmars värld blir en del av ens egen. Minnen går i arv.

Musik blir en naturlig del av det här bygget.

– Går man till texterna, jag gillar musik som har berättande text, som berättar om tiden som det var förr.

– “Där bakom björkar står hemgården kvar”. Den österbottniska identiteten finns i texterna. I en annan text far stadens postiljon till kriget, blir gravid med flicka och kom inte tillbaka. Det är vår kultur, helt enkelt, resonerar Hagnäs.

Rosa moln över vintrigt Karleby, trähus.
Karleby, en vintermorgon då Guns Rosor streamar konsert. Rosa moln över vintrigt Karleby, trähus. Bild: Sebastian Bergholm Karleby

Det hårt arbetande folket

Hur kommer det sig att dansbandskulturen är den den är?

Mänskliga behov, skulle jag själv påstå.

För länge sedan intervjuade jag M.A. Numminen som menade att Unto Mononen skapade den finska tangon så att finländaren kunde hänga med i marschtakten och samtidigt komma varandra närmare.

Organiserad form är bra, då blyghet och inbundenhet sitter i karaktären.

Herman Hagnäs saknar heller inte social förståelse för den genre han verkar i.

– Om man går tillbaka i tiden så dansar folk i Norden eftersom vi har arbetat hårt inne i veckan, på lant- och jordbruket.

Under helgen vill man komma ut, träffa människor och göra sådant som man kanske inte orkar eller hinner med under arbetsveckan.

– Hålla om frun, kanske få en puss eller två, få tankarna bort och glömma arbetsveckan.

Guns Rosor på scen, i kostymer. Livesituation utan publik.
Where the action is. Guns Rosor på scen, i kostymer. Livesituation utan publik. Bild: Sebastian Bergholm Guns rosor

I dag arbetar inte alla med fysiskt krävande jobb, många dansare firar pensionärsdagar, men oavsett är behovet av andra människor centralt.

– Det är deras sätt att träffas istället för att fara till krogen, och är man änka eller så, är det en ypperlig chans att inte vara ensam.

Hagnäs berättar om den ensamhet han ser i människor, och jag tänker hur lite erkännande den här biten av danskulturen får.

Siellähän on se Elvis― Okänd kvinna i Prisma i Kokkola

Allt dansande leder inte till att man smiter hem tillsammans, men det är en del av kulturen.

– Jag vet förhållanden som uppstått på Guns Rosor och också såna som skilt sig där. Så vi ligger väl på plus minus noll, skrattar Hagnäs.

Relationen till publiken är oerhört viktig, jag får veta att bandet till och med varit med och begravt något fan.

Och också om de varit unga och vevat in humor som en ingrediens i musiken, så har publiken accepterar konceptet.

I texter som “Glömmer du” eller “Det finns inte så röda rosor jag vill ge till dig” har man fått skådespela. Det är inget vi kan ha upplevt, jag e ju bara 22 år.

Guns Rosors solist ser leende i kameran, i bakgrunden trummisen med uttryckslös min.
Herman Hagnäs berättar att man ibland får skådespela då man sjunger om kärlekssorger som man själv inte hunnit uppleva. Guns Rosors solist ser leende i kameran, i bakgrunden trummisen med uttryckslös min. Bild: Sebastian Bergholm Guns rosor

Framtidens dansare

Själv har jag aldrig varit på dans, men jag fascineras av kulturen på många sätt. Ett stenkast från där jag bor i Åbo finns en verksam danspaviljong som förefaller vara populär.

Inhemska toppnamn spelar varje sommarsöndag och folk väller in mot dansbanan, uppklädda, förväntansfulla.

På finlandssvenskt håll är läget inte lika ljust, dansbandskulturen behöver nya publikunderlag för att överleva.

Robin Granqvist som har hand om klaviaturinstrumenten i bandet berättar att den “mysian paviljong” i Terjärv som hans föräldrar har, inte håller öppet så ofta längre.

Basist och trummis i Guns Rosor i action.
Rytmsektionen Basist och trummis i Guns Rosor i action. Bild: Sebastian Bergholm Guns rosor

Basisten Joel Åman berättar att det inte är någon dans på rosor att vara dansbandsmusiker i Svenskfinland.

– Det är bara en tidsfråga tills dansen tyvärr går bort om vi inte får ett uppsving som vi hoppas på. Vi försöker ännu hitta ny publik och få in mest unga till att tycka om dansmusiken och se att det är roligt att dansa, för det är det faktiskt.

Vi tar oss in i ett gårdshus på hans hemgård i Kotkamaa, där också Guns Rosor övat.

Vi hittar en affisch från pappa Åmans 1980-tal med bandet Norrsken där det står: “obs, alla pengar du tänkt använda till grillmat, stöd Norrsken, stöd lokalt”.

Kampen för den lokala musikens överlevnad är en långkörare och knappast skulle det finnas någon lokalmusik utan eldsjälar och att banden spelar av kärlek till musiken, snarare än jagade efter drömmen om framgång och pengar på hög.

– Det finns inte så mycket ställen till spela på, man måste stöda de lokala musikerna om man vill ha dem kvar, gå på spelningar och köpa cd:n om det finns, menar Åman.

Klistermärke där det står att "jag blev dansbandsfrälst" gjort av Kvevlax UF.
Dansbandssouvenir. Klistermärke där det står att "jag blev dansbandsfrälst" gjort av Kvevlax UF. Bild: Sebastian Bergholm dansband

Går det att göra det här på heltid?

– Det sku gå om vi sku gå till finska marknaden, men får vi publik där?

På -90 talet kunde man leva på det, för tillfället inte, inte i Svenskfinland, menar Hagnäs.

Kanske i Sverige, kanske på finska, men:

– Enligt oss är det mera jobb än vad vi får, vi har bestämt att vi inte kommer att köra på heltid. Man tappar gnistan.

Men det är roligt i mindre skala.

Guns Rosor på scen, hela bandet syns.
Guns Rosor på streamkonsert. Guns Rosor på scen, hela bandet syns. Bild: Sebastian Bergholm Guns rosor

Guns Rosor uttrycker gång på gång tacksamhet över sin publik. Jag funderar på att det finns ett systemproblem om inte ens ett av Svenskfinlands största band får det att gå runt på heltid.

Samtidigt som bandet känns som svärmorsdrömmar, känns lite upproriskt, nästan som en politiskt motståndshandling som samtidens strömlinjeformade masskultur, att någon grottar in sig i dansbandskulturen så hårt, från så unga år.

Bandets framtid är ännu oskriven.

– Man kan antingen trappa upp eller trappa ner, funderar Herman Hagnäs, som tror att trappa ner är det mera realistiska alternativet.

Dörr där det står att hippies ska ta sidodörren.
Merle Haggards ord "We don´t let our hair grow long and shaggy, like the hippies out in San Francisco do", stämmer överrens på Guns Rosor. Kulturgaragets dörr. Dörr där det står att hippies ska ta sidodörren. Bild: Sebastian Bergholm hippies

Men det där är en fråga för framtiden, under streamkonserten ser jag ett band som spelar tajt, har en publik i såväl Svenskfinland som Sverige.

Den nya plattan “Vår hembygd” är en mix av nyskriven dansmusik där i synnerhet just gränslandet bandet kommer från hörs.

Kostymerna är röda och stiliga och jag tänker att en av de finaste sakerna med dansband är att de sällan försöker vara något annat än det det är.

Musikbranschens krav på äkthet kan också komma i pressveck och en estetik som inte haft något behov av att förnya sig sedan 1960-talet.

Det är bra så.

Lyssna på Musikdokumentär om Guns Rosor här: