Hoppa till huvudinnehåll

Evigt tacksam

Heidi Foxell överlevde skjutningen, cancern och depressionen – hon har rest sig gång efter gång under tio år av livskamp, och fick till slut tillbaka sin fotbollsfamilj

Skjutningen i Hyvinge var bara början. Motgångarna avlöste varandra och då allt var som mörkast såg hon redan utvägen. Tanken på mamma hindrade henne till all lycka. Några år senare har hon hittat ny glöd i livet. Hon har fotbollen igen – och ett viktigt budskap.

Vi träffas en mulen dag i mars. Våren såg redan ut att vara här, men vi får vänta lite till. Ett nytt lätt snötäcke har lagt sig över Helsingfors.

Det gör livet svårare för Heidi Foxell.

Då många andra njuter av vintriga landskap önskar Foxell att våren skulle komma. För just nu är det svårt att röra sig utomhus.

Hon ber om hjälp och jag knuffar henne framåt i rullstolen.

Hon längtar efter bara gångvägar. Då kunde hon själv ta långa turer med hunden.

Heidi Foxell tatuerade in "Bulletproof" på handen efter skjutningen.
En evig påminnelse om vad Heidi Foxell överlevt. Heidi Foxell tatuerade in "Bulletproof" på handen efter skjutningen. Bild: Yle/Felicia Grönholm Heidi Foxell

Vi har bestämt träff för att diskutera Sportliv-avsnittet där hon ska medverka. Och just i dag är en bra dag. Foxell har fått goda nyheter under ett läkarbesök.

Det beskedet unnar man henne. För om det är någon som fått utstå tillräckligt med dåliga nyheter så är det Heidi Foxell.

I dag har hon ändå flera saker att glädjas över, och en av de främsta är orsaken till att vi ses i dag. I ett års tid har Foxell nämligen igen varit en del av en fotbollsfamilj – och har saker att se fram emot på morgnarna. I flera års tid var situationen helt annorlunda.

Se Sportlivs minidokumentär med Heidi Foxell där hon berättar om den hjälpande hand som gav henne ny glöd i livet.

"Jag omfamnar ovetskapen. Jag tänker inte på att jag inte vet vad som händer i morgon. Det kommer som kommer. Man kan skrika och man kan gråta och det är fullt okej. Men så länge man har den inre styrkan, viljan och tron, så reser man sig också på nytt.

En otrolig överlevnadshistoria

Skjutningen i Hyvinge 2012 är en omtalad händelse, precis som Heidi Foxells överlevnadskamp åren efter. Polispraktikanten var första patrull på plats i skottdramat, och livet har inte varit sig likt efter det.

– Vi trodde vi var skyddade, men det visade sig att han befann sig på taket rakt framför oss.

Jag planerade självmord. Som tur är hade jag min mamma. Jag kunde inte utstå tanken att hon skulle hitta mig död så jag gjorde det aldrig. Till all lycka.

Foxell blev skjuten i magen. I dagsläget har hon genomgått 60 operationer. Hon har inga magmuskler. Av tarmen har hon kvar cirka en och en halv meter. Något man just och just kan leva med, berättar hon.

Hon lärde sig att gå två gånger om, men på grund av en felbehandling sitter hon än i dag i rullstol.

Det var ett hårt slag. Foxell minns tydligt en dag 2014 strax efter skottdramat, då de tidigare landslagsspelarna Antti Niemi och Jutta Rautiainen gjorde ett överraskningsbesök på sjukhuset.

– Jag brast ut i gråt. Antti sa: "Förlåt, gjorde jag något fel?" och jag svarade: "Förlåt, men jag förstod precis att jag aldrig mer kommer spela fotboll."

Hon har ingen känsel från vristerna neråt. Speciellt för en tidigare fotbollsspelare är det en stor sak att mista.

"Det finns så många minnen som anknyter till känslan av gräs under fötterna. När man för första gången på våren går ut på gräsplanen före en träning. Det doftar och gräsmattan är våt, mjuk och sammetslen. Den känslan får jag aldrig tillbaka."

Hon slutade träna. Hon lämnade fotbollsvärlden bakom sig i flera år. Klarade inte av att titta. Dessutom fortsatte kampen för livet.

I januari 2016, efter nästan fyra år i ett sträck på sjukhus och rehabiliteringscenter, fick hon åka hem. I maj samma år diagnostiserades hon med leukemi och var tvungen att åka in igen. Hon klarade sig genom det också, men nådde samtidigt botten.

– Då jag klarade mig levande också ur den kampen blev jag allvarligt deprimerad. Mitt i allt förstod jag vad allt jag gått igenom. Då sjönk jag lågt.

– Jag planerade självmord. Som tur är hade jag min mamma. Jag kunde inte utstå tanken att hon skulle hitta mig död så jag gjorde det aldrig. Till all lycka.


Heidi Foxell sitter ensam vid fotbollsplanen.




Heidi Foxell sitter ensam vid fotbollsplanen.
Bild: Yle/Felicia Grönholm
Heidi Foxell,Tikkurilan Palloseura

Målvakten som aldrig kom fram till målet

Våren har äntligen kommit då Sportliv börjar filma. Vi knackar på hemma hos Heidi Foxell och får vänta en stund i farstun medan hon lugnar hunden Nox.

Om Heidis mamma har varit den ena stora räddningen, så har Nox varit den andra: en orsak att stiga upp på morgnarna och aktivera sig.

I dag har 33-åringen ytterligare en glad orsak att känna sig förväntansfull inför dagen – men vi återkommer till det. Först backar vi bandet ett par decennium.


Heidi Foxell skrattar åt hunden Nox.




Heidi Foxell skrattar åt hunden Nox.
Bild: Yle/Felicia Grönholm
Heidi Foxell

På köksbordet ligger en hög med tidningsurklipp. Minnen från Vasabördiga Heidis aktiva fotbollskarriär som hennes mamma samlat på sig. I 17 år fick nämligen Foxell jaga sina drömmar mellan stolparna. Karriären började som 7-åring i VPS.

– Jag blev målvakt eftersom ingen annan vågade kasta sig. Jag var lite av en pojkflicka redan då, en "hulivili", och tyckte bara det var roligt, säger hon och skrattar.

Hon berättar glatt om många fina minnen från Wasa footballcup. "Yhtä draamaa" är en artikel rubricerad. "VPS pigga målvakt Heidi Foxell skadade sig och gick av planen med tårar i ögonen", läser hon och skrattar. Hon hade skadat sig strax före straffläggningen.

– Jag saknade tydligen en dramatisk vändning i matchen.

År 2006 kom höjdpunkten då hon vann FM-guld med FC Sports B-juniorer. Efter det kallade damligan. En period hon blickar tillbaka på med glädje trots att det aldrig blev någon ligamedalj som spelare.

Till skillnad från då jag var junior skulle jag ha haft en helt annan inställning och motivation att jobba för landslagsplatsen.

2012 blev till slut ett stort år i många bemärkelser. Först flyttade hon till HJK. Sedan fick hon en chans att sätta foten mellan dörren till landslaget.

Efter ligacupfinalen med HJK fick hon ett samtal. En vecka senare deltog hon i en landslagsträning. Just den veckan dog ändå hennes pappa, och träningen blev som den blev.

Samtidigt var hon föga medveten om att chansen skulle bli hennes sista, av helt andra orsaker.

– Det harmar att allt tog slut så tidigt. Till skillnad från då jag var junior skulle jag ha haft en helt annan inställning och motivation att jobba för landslagsplatsen. Förstås skulle jag ha haft tuffa Tinni Korpela som motstånd – som fortfarande är kvar i landslaget – men det skulle varit roligt att utmana, säger hon och ler.

"Lonely wolf" – så beskriver Heidi Foxell sig själv.

Ett speciellt möte

Vi spolar bandet framåt några år, för ni vet redan hur målvaktshistorien slutar.

Under de följande åren tittade Foxell inte på fotboll på tv. Och hon gick absolut inte och se på matcher live.

Men en dag för några år sedan gjorde hon det.

– Jag minns inte ens riktigt varför. Det bara blev så.

Det blev vändpunkt nummer ett.

Pauliina Miettinen rullar ut Heidi Foxell på fotbollsplanen.
Pauliina Miettinen hämtade Heidi Foxell tillbaka till fotbollen. Pauliina Miettinen rullar ut Heidi Foxell på fotbollsplanen. Bild: Yle Heidi Foxell,Pauliina Miettinen,Tikkurilan Palloseura

Heidi Foxell rullar in på stadionområdet i Hagalund, mitt under matchen mellan FC Honka och HJK. Just den matchen har också Pauliina Miettinen bestämt sig för att gå på. Hon får syn på Foxell. De känner inte varandra men hon presenterar sig och hjälper Foxell upp på läktaren.

Sedan sitter de och pratar genom hela matchen.

Efteråt kör Miettinen hem Foxell.

– Det var ett speciellt möte. Ett av de finaste jag haft efter att jag skadade mig.

– Jag hade en känsla av att vi kommer mötas igen och inleda någon form av samarbete.

Och samarbete blev det. Miettinen var inte i det skedet tränare i ligan, utan ledde sin egen Soccer Camp. Bland annat dit bad hon Foxell komma och prata med juniorerna.

Då Miettinen blev utsedd till huvudtränare för TiPS och återvände till Nationella ligan ringde hon upp Foxell igen.


Heidi Foxell leker med en fotboll.




Heidi Foxell leker med en fotboll.
Bild: Yle/Felicia Grönholm
Heidi Foxell,Tikkurilan Palloseura

– Jag försökte fråga försiktigt. Vi hade under åren blivit vänner men jag visste att det här var svårt för henne. Det viktigaste för mig var att få henne tillbaka till fotbollen, berättar Miettinen.

– Det var nog inget direkt nej, men absolut inte heller något direkt ja.

För nej, Foxell var allt annat än säker på att det var en bra idé. Det skedde ändå en sak som vände vågskålen.

Den avgörande stunden som bänkidrottare

Vi flyttar oss från köksbordet till tv-soffan. Foxell knäpper på en gammal favorit: guldmatchen med B-flickorna.

Snart sitter hon koncentrerat och tittar och spänner sig. Lite som hon gjorde för ett par år sedan i ett avgörande ögonblick.

År 2019 spelades fotbolls-VM för damer i Frankrike. Foxell hade inte tittat på damfotboll på tv en enda gång efter att ha hamnat i rullstol.

Men något fick henne ändå att byta kanal. Snart snurrade semifinalen mellan England och USA på rutan. I soffan satt Heidi Foxell med knutna nävar och studsade.

– Jag kände en glädje och värme vakna till liv inom mig.

"Jag är evigt tacksam över att Pauliina Miettinen kontaktade mig och bad mig bli en del av laget. Det känns verkligen som att jag fått min fotbollsfamilj tillbaka."

Plötsligt kände hon att hon var redo att återvända.

Hon tackade ja till Miettinens erbjudande. Nu har hon varit mentor för TiPS i över ett år.

– Jag överraskades av hur mycket jag kunde njuta av det också så här.

För laget har hon dessutom varit en väldigt viktig pusselbit.

"Man kan aldrig veta vad som sker i morgon"

Hon vill också hjälpa spelarna att hitta sin inre styrka. Det kan handla om att hjälpa laget resa sig efter en förlust, eller om att finnas till som stöd när någon har det tufft av en eller annan orsak.

Foxell var viktig för framgången i fjol då det unga laget efter en tajt guldstrid fick glädja sig över ett silver.

– Heidi hade det kämpigt också förra sommaren och det gav oss styrka till matcherna. Hon fick det att vända för oss då vi hade en tuffare period. Vi har mycket att tacka henne för, säger Miettinen.

Heidi Foxell med ligamedaljen runt halsen hösten 2020.
Heidi Foxell fick en efterlängtad medalj och var en värdefull pusselbit för lagets framgång 2020. Heidi Foxell med ligamedaljen runt halsen hösten 2020. Bild: Privat Heidi Foxell,Tikkurilan Palloseura,Nationella ligan

Men det handlar också om större saker än så. Om perspektiv. Om att lära spelarna njuta av livet.

– Perspektiv är något jag själv vill ha varje dag. Att inse att vi är lyckligt lottade. Vi har varandra och får trots coronan spela fotboll. Man måste försöka hålla fötterna på jorden. Heidi om någon kan ge oss perspektiv, berättar Miettinen.

När vi en fredag kväll får följa med lagets träningar är Heidi Foxell på plats. Hon sitter invid målstolpen och ger råd åt målvakterna. Ropar ett spontant bra! nu och då.

Då träningen är slut är det hennes tur att ta till orda. Spelarna samlas runt henne i en ring och Heidi Foxell tar sig ner från rullstolen och sätter sig på spelplanen. Hon ställer några frågor. Först är det tyst.

Det här är nog en blyg hop spelare, utropar hon.

"Alla vill vara toppidrottare men det blir inte alltid så. Jag menar givetvis inte att spelarna ska förbereda sig för katastrofer. Men även om man bygger upp sitt liv på idrottens villkor måste man också se till att njuta av livet i övrigt."

Så småningom öppnar en efter en munnen. Diskussionen flyter på, om smått och om stort.

Det är bra att vara medveten om att allt inte alltid är en dans på rosor. Det viktiga är hur du reser dig från det. Vad jag har lärt mig av skjutningen, felbehandlingen, leukemin och allt annat är att så länge som du har den inre styrkan, viljan, så kan vad som helst tas ifrån dig – och du kan ändå bygga upp livet på nytt.

Under monologen tystnar spelarna igen.

– Jag hoppas att spelarna skulle inse livets realiteter och att man aldrig vet vad som sker i morgon. Att de skulle njuta av varje stund de får inom både fotbollen och utanför.

Överraskad av sin egen styrka

Foxell tappade aldrig viljan. Hon har alltid känt sig viljestark, men erkänner att hon inte hade en aning om att en människa kan klara av att resa sig så här många gånger.

Heidi Foxell har ramat in kulorna som förändrade hennes liv.
Inramade finns kulorna som förändrade allt i ett ögonblick. Heidi Foxell har ramat in kulorna som förändrade hennes liv. Bild: Yle/Felicia Grönholm Heidi Foxell

Och under alla de åren hon kämpat har hon haft en dröm hon aldrig släppt: en dag ska hon vara färdigutbildad polis. Det målet kommer allt närmare, trots att det varit kämpigt.

Nu har hon mitt i allt också fotbollsdrömmar igen.

– Jag vill länge hållas kvar inom fotbollen. Och på något sätt lever den där landslagsdrömmen lite kvar. Kanske jag någon dag kan hjälpa till där också, säger hon och ler.