Hoppa till huvudinnehåll

Analys: Regeringsgrälet om budgetramen handlar om mer än vad vi ser på ytan

I dag onsdag inleds de knepiga förhandlingarna om budgetramen mellan regeringspartierna. I synnerhet Centern och Svenska folkpartiet (SFP) är bekymrade för att undantagstillståndet riskerar äventyra budgetdisciplinen på sikt.

Att det förekommer bittra gräl, i synnerhet mellan Centern och de rödgröna partierna, är inget nytt.

Men nu är tvisten mer grundläggande än förut, eftersom det finns en uppriktig borgerlig oro för att vi står inför ett djupare skifte i tänkandet kring den ekonomiska politikens grundläggande principer. I den kampen spelar budgetramen en central roll.

Själva förfarandet med en budgetram infördes år 1991 under en pågående ekonomisk kris.

Förfarandet innebar att regeringen skulle komma överens om utgifter i förhållande till de pengar man beslutat att finns tillgängliga i början av regeringsperioden.

Avsikten med ramförfarandet var alltså att förhindra politiker att fatta omfattande nya beslut om utgifter under valperioden. Utgiftsvolymen, skatterna och nivån på låntagningen var därmed bundna till varandra.

Det betyder att ramförfarandet har en disciplinerande funktion. Inom ramen kan man däremot göra omprioriteringar: omfattande skattesänkningar bör bindas med nedskärningar i övriga utgifter.

Strama tyglar

Idén med ramar uppstod givetvis inte i ett vakuum, utan var knuten till en bredare internationell konsensus inom ramen av samarbetsorganisationen OECD.

Det var frågan om en reaktion mot en växande välfärdsstat samt ökad inflation kombinerat med stigande arbetslöshet.

Förändringen motsvarade även ändrade styrkeförhållanden mellan kapital och arbete i västvärlden. De ekonomiska teorierna började betona den fria marknadens möjligheter framom statens att generera tillväxt och välstånd.

Utifrån dessa förändringar i policy på 1980-talet föddes budgetramen. Den utgår från Finansministeriets lägesbedömningar och har länge hållit regeringar inom strama tyglar.

Det har reflekterat de politiska prioriteringar som också format de ramar som styr EU:s ekonomiska politik, där budgetdisciplin och reformer som ämnat öka på individuellt ansvar för sysselsättningen (I motsats till att utgå från John Manyard Keynes som ansåg arbetslösheten främst vara ett ansvar för staten) varit ledordet.

Coronaviruset har ändå bidragit till att många sanningar omprövas - också inom den ekonomiska politiken.

Coronan ändrade på allt

För att undvika massarbetslöshet frångick regeringen ramarna. Det här är också i linje med det skifte som skett i USA och EU överlag.

Till en del har skiftet handlat om att minska på de sociala och ekonomiska skador som annars skulle ha skett.

Men det är också frågan om ett mera fundamentalt skifte i tänkandet.

I stället för de ekonomiska teorier som betonar strikt disciplin, har en viss återgång till tanken på att betona ökad efterfrågan och expansion av välfärdsstaten ägt rum.

Man vill inte göra om de misstag som skedde efter eurokrisen då en snabb åtstramning ledde till en dubbel nedgång i ekonomin, en nedgång som såg ut som ett W.

Det som gör att förhandlingarna hettar till nu, är att i synnerhet Centern och SFP vill att återgången till utgångsläget, det vill säga ramarna, sker så snabbt som möjligt.

Centern och SFP är oroliga över att en fördröjning av anpassningen leder till ett mer permanent skifte i den ekonomisk-politiska doktrinen.

Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och de Gröna säger å sin sida att en för snabb återgång riskerar underminera den ekonomiska återhämtningen.

Vänsterpartierna och de Gröna ser också antagligen en chans att vända en ekonomisk konsensus som de upplever minskar utrymmet för en politik de själva vill föra.

Läs också