Hoppa till huvudinnehåll

Den överskattade sanningen: vad är verkligt och vad är inte? En vetenskapsjournalists tips för att navigera i mediedjungeln

Konstnärens bild av ett öppet sinne.
"Håll ett öppet sinne. Men inte så öppet att din hjärna trillar ut." --Walter Kotschnig Konstnärens bild av ett öppet sinne. fördomar

Har sanningen någonting att göra med vetenskapen? Ligger sanningen mitt emellan två motsatta påståenden? Är sanningen de facto överskattad?

Varför tror vi att vi vet desto mer, ju mindre vi vet på riktigt? Vad innebär det att vara skeptiker?

Många frågor blir det i det här avsnittet av Kvanthopp där vi ska slänga oss lite filosofiska. Vi ska titta lite bakom kulisserna på en vetenskapsjournalists verklighet.

Längre ned hittar du också några nyttiga och enkla verktyg för att röja en stig genom webbens och medias snåriga undervegetation.

En snabbkurs för hugade fritänkare och skeptiker blir det också.

Den förföriska lögnen

För att undvika missförstånd, låt mig inledningsvis konstatera att jag gillar sanningen. Det är mycket enklare att berätta sanningen än att ljuga, jag är ruskigt dålig på det, jag åker omedelbart fast eftersom det syns, som mommo brukade säga, på “näsaställningen”.

Däremot så beundrar jag dem som är riktigt bra på att ljuga. Då menar jag i form av välberättade skrönor. Fiktiva berättelser. Underhållning, helt enkelt.

Suspension of disbelief kallas det här då vi frivilligt och temporärt köper en premiss i syfte att låta oss ryckas med och hänföras en stund. Det uråldriga, oskrivna kontraktet mellan publiken och artisten/författaren/skådespelaren.

Vincent van Goghs målning Stjärnklar natt.
Såg det ut så där på riktigt natten då Vincent van Gogh målade den här tavlan? Ibland är tolkningen, konstnärens "sanning" bättre än verkligheten. Vincent van Goghs målning Stjärnklar natt. Bild: Public Domain Vincent van Gogh,De sterrennacht

De bästa berättelserna genom tiderna är ju ofta sådana som aldrig har hänt på riktigt.

Jag struntar till exempel i huruvida allt som Leonard Cohen sjunger är verkligt, för mig är det sant, åtminstone för en stund. Eller ta nu en målning av Vincent van Gogh. Vem bryr sig om det såg ut sådär på riktigt.

Vill jag ha “på riktigt” går jag ut och fotar den stjärnklara himlen med min systemkamera. Ibland föredrar jag hur som helst Vincent van Goghs tolkning av den.

Det är just av den här orsaken som jag har ett sådant kluvet förhållande till sanningen. För den är mera en filosofisk och konstnärlig grej än någonting som beskriver hur saker är på riktigt.

Med det säger jag alltså inte att sanningen är viktig. Den är som skönheten. Vi kan inte leva utan skönhet omkring oss heller.

Skojare utnyttjar vår sanningstörst

Men sanningen kan bli problematisk när all världens lurendrejare på webben och populistiska politiker utnyttjar vår sanningstörst för sina egna syften. För att sälja oss saker och idéer som vi inte visste att vi behövde.

Sanningen är också problematisk i och med att det tenderar att finnas lika många sanningar som det finns människor.

De säger att sanningar är som könsorgan, vi har alla sådana. Och vi tycker alla att just våra är bäst och störst i världen. Våra sanningar alltså. Men precis som med könsorgan, uppskattar inte alla att vi plockar fram våra sanningar och viftar med dem på offentliga platser.

Datorbild av Starship-raketen.
Elon Musks är störst av dem alla. Datorbild av Starship-raketen. Bild: SpaceX rymdfärder,rymdskepp,rymdfart,SpaceX

Jag kan liksom inte utgå att du nödvändigtvis vill stifta bekantskap med… med min sanning. Att den skulle betyda någonting för dig. Bara för att jag tror på den och att den känns bra för mig.

Men är du tillräckligt envis, eller karismatisk, och är bra på att beskriva din sanning så kan du få många att vilja ha just din sanning, kanske till och med dela den vidare. Och innan du vet ordet av har du en miljon följare på Twitter.

Myt + tid = sanning

Bra storyn har ofta den oavsiktliga bieffekten att de skapar sin egen sanning, med tiden. George Lucas anade säkert aldrig 1977 att jeditron med tiden skulle bli till en genuin religion. Jediismen är den sjunde största religionen i Storbritannien, mätt i anhängare.

Nej, alla tar det inte på allvar, för de flesta av den knappa halvmiljonen britter som officiellt bekänner sig till jeditron är det helt enkelt en kul grej, men för tusentals jedister är the Force dödligt allvar. Sanning.

Tänk er situationen efter att sanning och myt har fått spinna tillsammans i historiens blender i två tusen år eller så. Vad har hänt på riktigt, vad är myt, vad är sant år 4021?

Bild av Obi-Wan Kenobi från Stjärnornas krig.
Många förväxlar redan nu Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) från Stjärnornas krig med Jesus. Bild av Obi-Wan Kenobi från Stjärnornas krig. Bild: YouTube Star Wars

Än en gång: det är just den sinnrikt broderade mytens tendens att trumfa tråkiga sanningar som får mig att förhålla mig med en viss reservation till sanningen som koncept.

Men låt oss se närmare på dess motpol, lögnen. Vad är den? Det är lite enklare att definiera en lögn än en sanning. En människa som tror på det den säger kan tala sanning - ur sitt perspektiv - om den själv tror på det den säger. Det är därför som sanningen är så subjektiv.

En klassisk, ondsint lögn, å andra sidan, är medveten och vilseledande. Säger jag att månen är gjord av ost, eller att vacciner ger barnen autism även om jag vet att det är bullshit, då ljuger jag, rätt och slätt.

Lögnen kan vara förförisk. Det stiger lätt åt huvudet för dem som är bra på det. Om man upptäcker att man har en talang för ljugande blir det fort beroendeframkallande.

"En lögn att sämja dem..."

Lögnen är som Härskarringen. Vi tror att vi behärskar den och inte tvärtom, men det slutar så gott som alltid med att vi står på öronen i vulkankratern, som Gollum.

Donald Trump till exempel, han trodde att han behärskade lögnen. Han trodde på riktigt att han hade läget under kontroll. Att han var som spindeln i sitt nät av lögner.

Donald Trump ljög mer än 30 000 gånger under sin tid i Vita huset. (Att säga det är för övrigt inte ett politiskt ställningstagande, det är ett konstaterande av ett objektivt, tämligen välgrundat faktum.)

30 000 lögner, det är som en jonglör med 30 000 bollar i luften. Du kan inte hålla reda på dem alla. Det går bara inte. Och så gick det som det gick med Trumps dröm om en mandatperiod till.

I bakgrunden syns Twitters logo – en vit fågel med ljusblå bakgrund. I förgrunden syns en siluett av Donald Trump som pekar åt sidan.
Twitter fick till slut nog av "alternativa fakta" och kastade ut Donald Trump. I bakgrunden syns Twitters logo – en vit fågel med ljusblå bakgrund. I förgrunden syns en siluett av Donald Trump som pekar åt sidan. Bild: Alamy/All Over Press Donald Trump,Twitter

Plus att det finns lögner och lögner. Det är en sak att ljuga om sitt golfhandicap, och en annan sak att ljuga om saker som leder till att en halv miljon amerikaner dör i en farlig sjukdom.

Istället för sanning och lögn så föredrar jag personligen att tala om vad som är verkligt. Och vad som inte är det. Det är det här som vetenskapen sysslar med. Det där som jag bevakar i mitt jobb som vetenskapsjournalist.

Vetenskapen och verkligheten

Vetenskapen struntar i vad som är sant. Den befattar sig inte med sådant. Lämna det åt filosoferna och konstnärerna. Vetenskapen strävar efter att undersöka och beskriva det som är verkligt och göra förutsägelser på basen av det.

Jaha, du säger att jorden är platt. Intressant hypotes. Låt oss se hur väl det överensstämmer med verkligheten

Vetenskapens uppgift är inte att göra värderingar. Forskarnas jobb är att beskriva verkligheten så korrekt som möjligt (men visst, också forskare är människor, så systemet är förvisso inte 100% vattentätt). Jag och mina kolleger berättar det sedan vidare åt publiken.

Plattjordares karta över den platta jorden.
Professor Orlando Fergusons karta över den påstått platta och orörliga jorden (1883). Plattjordares karta över den platta jorden. Bild: Orlando Ferguson Platt jord

Och det är nu som tolkningarna börjar stå som spön i backen. Folk jämför forskarens resultat med sina förutbestämda sanningar.

Och lite karrikerat: stämmer resultatet överens med vissa människors uppfattning så säger de “precis vad jag alltid har sagt?” Är resultatet däremot i konflikt med deras uppfattning säger de kanske “bah, struntsnack! Du försöker använda vetenskapen för dina egna politiska syften!”

Politiserad vetenskap, det var en av Donald Trumps älsklings-käpphästar vid sidan av alternativa fakta. Politiserad vetenskap innebar helt enkelt all den vetenskap vars slutsatser han inte tyckte om.

Verkligheten struntar i popularitet

Jag vill upprepa det här, för det är viktigt. Så jag säger det igen: verkligheten bryr sig inte om vi tycker om den eller inte. Den struntar fullkomligt i huruvida den är populär. Och alternativa fakta är inte en grej, vad någon än säger.

Verkligheten kunde inte bry sig mindre om vad du tror om strykjärnet där hemma, lämnade du på det eller inte när du gick ut i morse (utom om du har ett Schrödingers strykjärn, de är både på och av samtidigt). Verkligheten bara är vad den är. Du märker det sedan när du kommer hem.

Och tills någon lyckas komma upp med bevis för de kvantmekaniska hypoteserna om parallella verkligheter så utgår vi från att verkligheten bara är en till antalet.

Silitysrauta Anne Äikkään työhuoneella.
"Drog jag ur sladden eller inte?" Silitysrauta Anne Äikkään työhuoneella. Bild: Miikka Varila / Yle Birkaland,Tammerfors,företagare,skräddare,hantverksyrken,sömmerskor,Pynike, Tammerfors,studerkammare,strykjärn

Filosoferna använder begreppet a priori. Fakta som inte är beroende av utifrån kommande intryck. Saker i stil med att:

• Bensinen tar slut om du glömde tanka, vad du än minns eller hoppas att du gjorde, och sedan står du där vid vägkanten med en jerrykanna och ser fånig ut.

• Vi är alla precis lika mycket människor oberoende av hudfärg, kön, ursprung, allt det där. Vad någon än säger.

• Då du släpper ut fyrtio gigaton koldioxid per år i ett slutet system som jordens atmosfär, då kommer det att ha följder, vad du eller jag än tror om saken.

• Det där med strykjärnet hemma i köket. (Sorry, nu råddar jag med din hjärna lite.)

Klimatet och den globala uppvärmningen är hur som helst allas vårt kollektiva strykjärn. Och det är definitivt på och står och ryker i köket.

Den falska balansen

Några ord om hur saker funkar under motorplåten i min egen bransch, vetenskapsjournalistiken. Och journalistiken överlag.

Förr hände det, också inom Yle, att då vi hade ett inslag om någon fråga som delade folkopinionen, som den globala uppvärmningen, då bjöd vi in en expert som förklarade hur uppvärmningen funkar och vad den beror på.

Till samma program bjöd vi in en annan typ som förklarade varför allt som experten påstår är struntprat, och att det inte existerar någon uppvärmning.

Den här nejsägaren bjöd vi in för länge uppfattades det som vettigt och rättvist att balansera upp en ståndpunkt med en annan, motsatt ståndpunkt.

Men det här har vi huvudsakligen slutat med numera. Brittiska BBC hörde till de första som fattade beslutet att de lägger av med praxisen som numera kallas för “false balance”. Falsk balans.

Datorbild av två personer som debatterar i en TV-studio.
"Den är rund!" "Nej, för tusende gången..." Datorbild av två personer som debatterar i en TV-studio. debatt

Falsk balans är en term som beskriver en debatt eller nyhetsrapportering där båda sidor får komma till tals i lika stor utsträckning och som jämbördiga parter, trots att bara den ena parten har vetenskapen på sin sida. Det här leder till att man ger oproportionerligt mycket utrymme åt en åsikt, jämfört med fakta.

Sanningen, eller verkligheten, ligger inte heller automatiskt mitt emellan två motsatta påståenden. Om du ligger med huvudet i en hink med isvatten och fötterna i brasan, då har du inte det sådär lagom varmt. Lögn => förbannad lögn => statistik.

Om någon säger att 100 000 medlemmar av minoritet X bör dödas och någon annan säger att ingen medlem av minoritet X bör dödas, då är inte 50 000 den rätta siffran. Den rätta siffran är noll.

Som sammanfattning: massmediernas uppgift är inte att lyssna på den som säger att det regnar och den som säger att solen skiner och säga att det är halvmulet – vår uppgift är att öppna fönstret och kolla själva vilket som stämmer. Eller ännu bättre, låta en meteorolog berätta det.

Överlevnadstips för informationsdjungeln

Men hur kan du som läsare eller tittare veta vad som stämmer och vad som inte gör det? Det finns olika verktyg till det. Som Ockhams rakkniv till exempel.

I början av 1300-talet myntade den engelska franciskanermunken William av Ockham en fras som han nu är mest känd för: Pluralitas non est ponenda sine necessitate. Alltså ungefär Mångfald skall inte förutsättas i onödan, vilket ju i sig är lite konstigt.

Det kan också tolkas som att Den enklaste förklaringen är vanligtvis den rätta eller kanske ännu hellre Krångla inte till det i onödan.

Grafisk framställning av Ockhams rakkniv.
Ockhams rakkniv, skeptikerns skarpaste redskap. Grafisk framställning av Ockhams rakkniv. Bild: The Sceptic Magazine Ockhams rakkniv

I praktiken innebär Ockhams rakkniv att man inte ska försöka förklara ett fenomen med hjälp av något som väcker nya frågor. Det finns såklart undantag till den här regeln, Ockhams rakkniv är mer av en tumregel än en lag.

Hur som helst, till exempel: en läkare här i Finland ska diagnostisera en sjukdom där symtomen stämmer överens med både förkylning och malaria. I så fall är den första förklaringen sannolikt den rätta, förutsatt att patienten inte nyligen har besökt någon exotisk plats.

En förkylning behöver ingen ny förklaring, men malariadiagnosen väcker nya frågor. Hur har någon i Finland gått och dragit på sig malaria när den sjukdomen inte (vanligtvis) förekommer här? Speciellt som just ingen reser någonstans just nu.

Vem byggde pyramiderna?

På samma sätt kan man fråga sig om det är mer troligt att pyramiderna byggdes av människor eller av utomjordingar. Det är lätt att bli förbluffad över hur en forntida kultur utan vare sig traktorer eller datorer lyckades bygga och konstruera någonting så avancerat och imponerande.

Men att de lyckades med det är ändå en enklare förklaring än att de fick hjälp av UFO-varelser. Den första förklaringen kräver inte några ytterligare antaganden – vi vet att människor existerade där och då och vi vet att människor är väldigt fiffiga när de slår sina kloka huven ihop och kavlar upp ärmarna.

Alltså, jag upprepar: krångla inte till saker i onödan.

Men bara för att man ska föredra de mindre krångliga förklaringarna, betyder inte att man vet allt om ett ämne bara för att man har sett en enkel liten YouTube-video om saken.

Då någonting stort händer i världen, då fylls Facebook och YouTube genast av folk som vet exakt hur situationen borde lösas.

Då coronaviruset började härja, då drällde det med ens av epidemiologer på Facebook.

Då det stora tankfartyget Ever Given körde fast i Suezkanalen, översvämmades Facebook av självutnämnda ingenjörer som visste exakt hur de borde göra för att få loss skutan.

Ever Given på grund i Suezkanalen
"Gräv lite mer där till vänster!" Ever Given på grund i Suezkanalen Bild: AFP / Lehtikuva Suezkanalen,grundstötning,M/V Ever Given,Evergreen

Och vi ska inte ens nämna klimatuppvärmningen i det här sammanhanget…

Dunning-Kruger-effekten

Det här att man tror sig veta mer om någonting än man i själva verket vet, det kallas för Dunning-Kruger-effekten.

Den går ut på att ju mindre du vet om vetenskap, desto mer tror du att du vet. Saken testades i en studie som publicerades i tidskriften Nature för ett par år sedan.

Mer än 2000 vuxna i USA och Europa fick för studien bedöma hur väl de är insatta i frågor rörande genetiskt modifierade livsmedel. De fick också svara på femton jo eller nej-frågor rörande genetik och vetenskap i allmänhet.

Och det visade sig att ju mindre de visste om genetik och vetenskap i allmänhet, desto mer trodde de att de visste om genetiskt modifierade livsmedel.

Slutsatsen: ju mindre kunskap folk har i en viss fråga, desto mer motsätter de sig det vetenskapliga konsensus i just den frågan. Ju mindre kompetent en person är, desto mer tror personen att hen kan. Det här är Dunning-Kruger.

Rambo kör sin bil mot ett träd. Publiken hurrar.
Rambo är bäst i världen på att köra bil. Ingen annan kör så bra som han. (Källa: Rambo) Rambo kör sin bil mot ett träd. Publiken hurrar. Bild: Kuvat: http://pixabay.com/, http://commons.wikimedia.org/ Dunning–Kruger-effekten

Det här innebär svårigheter för sådana som jag, som ska rapportera om vetenskapliga rön till publiken: de som är mest i behov av upplysning är de som är minst öppna för ny information.

Men Dunning-Kruger fungerar också åt andra hållet. Personer med hög kompetens tenderar också att underskatta det de vet gentemot andra. “Alla kan väl det här, det är ju bara vanlig simpel kvantmekanik!”

David Dunning och Justin Kruger (Cornell University) sammanfattar: "Den inkompetente har felaktig uppfattning om sig själv, den kompetente om andra."

Och jag sammanfattar: känner du dig ofta väldigt tvärsäker i frågor som du inte har studerat, ta ett djupt andetag och fundera vad det kan vara ett tecken på. Lite hälsosam skepticism skadar aldrig, också när det gäller en själv.

Bevisbördan: du påstår, du bevisar

Apropå det, här är ännu ett par nyttiga verktyg för den som tänker sig att bli fritänkare eller skeptiker eller annars bara vill vinna gräl på sociala media.

Det första har att göra med någonting kallat bevisbördan.

Om någon säger åt dig på Facebook att den har en osynlig gredelin pingvin hemma i källaren (hur kan en osynlig pingvin vara gredelin?), är din reaktion sannolikt att “bevisa det!”

Då kanske den du grälar med säger åt dig att “nähä, bevisa du att jag inte har det!”

Då har du i praktiken redan vunnit grälet, för det är inte så här det fungerar. Det är alltid den som kommer med ett påstående som sitter inne med bevisbördan. Det vill säga, hävdar du att A är sant så ska du bevisa det. Jag kan sitta med armarna i kors och vänta.

Russells tekanna i rymden.
Russells tekanna. Du kan inte bevisa att den inte finns där ute. Russells tekanna i rymden. Russells tekanna

Dessutom är det omöjligt att bevisa att någonting inte existerar. Då kommer vi in på någonting som kallas Russells tekanna.

Liknelsen kallad Russells tekanna framfördes första gången 1952 av filosofen Bertrand Russell. Och den handlar alltså uttryckligen om bevisbördan. Den som påstår något har ansvaret för att bevisa det. Och som astrofysikern Carl Sagan tillade: “extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis”.

Ungefär så här sade alltså Bertrand Russell, fritt citerat:

“Om jag skulle påstå att det mellan jorden och Mars finns en liten tekanna av porslin som kretsar runt solen i en elliptisk bana, skulle ingen kunna motbevisa mitt påstående. Förutsatt att jag är noga med att lägga till att tekannan är för liten för att kunna ses ens med våra kraftigaste teleskop.

Men om jag skulle fortsätta med att säga, att eftersom min story om tekannan i rymden inte kan motbevisas är det orimligt eller rentav orättvist av dig att tvivla på att den existerar. Tja, då skulle du ju ha full rätt att säga att jag pratar strunt.”

En skeptiker säger inte bara "nej"

Så där har du det. Ockhams rakkniv, Dunning-Kruger och Russells tekanna. En samling enkla och användbara verktyg som hjälper en navigera genom webbens och medias snåriga skog av påståenden. De här redskapen är helt oumbärliga om man hyser ambitioner att bli fritänkare och skeptiker.

Skeptiker är en fin term som tyvärr har missbrukats av diverse klimat-, vaccin- och coronaskeptiker under de senaste åren. Vetenskaplig skepticism definieras alltså som ifrågasättande av giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd. Och man ska komma ihåg att skepticism inte innebär att automatiskt säga nej till allting.

Också om man förhåller sig kritiskt till saker och ting, vilket är helt nyttigt och hälsosamt, så ligger det i ens eget intresse att acceptera vissa saker som verkliga, om bevisen talar tillräckligt tydligt för att det är på det viset.

Ung flicka med skeptisk min.
"Jaså, du menar det?..." Ung flicka med skeptisk min. vetenskaplig skepticism

Naturligtvis med ett förbehåll: om det kommer nya bevis som kullkastar de tidigare bevisen, då är det helt okej att ändra ståndpunkt. Det är det som skiljer dogmatiskt tänkande från kritiskt, vetenskapligt tänkande. En sann skeptiker är beredd att ändra ståndpunkt. En skeptiker har ett öppet sinne.

Apropå det. Den amerikanska författaren och professorn Walter Kotschnig uttryckte saken så här 1939:

“Låt oss hålla våra sinnen öppna, i alla fall, så länge det innebär att vi bibehåller vår känsla för perspektiv, och söker en förståelse för de krafter som formar världen. Men håll inte ditt sinne så öppet att din hjärna faller ut!”

Edit 26.4.2021: Vi avslutar nu diskussionen i anslutning till den här artikeln.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap