Hoppa till huvudinnehåll

Engagemang, skaparglädje och yrkesambitioner: "Det är ganska ovanligt att man som 4–5-åring prickar rätt, men så var det för mig."

Vad får oss att trivas på jobbet? En del älskar att få skapa med sina händer och uttrycka sig genom sitt yrke, medan andra vill finnas till som ett stöd för andra.

Att få göra människor fina i håret har fört Peter Bergfeldt från Vasa till Stockholm och efter 40 års paus hem tillbaka till Nykarleby igen, en plats han trodde sig ha lämnat för gott.

Han tar nu emot kunder i salongen där han hyr en stol, mitt i Nykarleby centrum. Som sällskap då han jobbar finns alltid Börje och Greta, hans två hundar, som följer honom i vått och torrt.

Det har varit spännande att återvända till småstaden, där han redan som barn bestämde sig för sitt framtida yrke.

– Mamma och pappa hade en matvaruaffär här i Nykarleby i ett gammalt trähus där jag också är uppvuxen. I nedre våningen fanns en frisör och föräldrarna hade insett att alltid när jag var borta så var jag hos frisören.

Detta var under tidigt 60-tal då stora frisyrer med mycket tupéring och massor med hårspray var i ropet. Det fascinerade Peter – få människor har bestämt sig för sin profession så tidigt som han.

– Det är kanske ganska ovanligt att man som 4–5-åring ska pricka rätt, men så var det för mig. För jag har inte haft några andra yrken på sidan om.


Efter avslutad skolgång i Nykarleby kallade frisörutbildningen i Vasa. Där hade han en egen salong, men gjorde också lite backstage jobb för teater och film. Senare, under åren i Stockholm, blev jobbet på en kändissalong språngbrädan till en glamourös värld. En vardag med kungligheter och andra celebriteter som kändes långt från verkligheten i Vasa.

– Det var hemskt annorlunda att komma till en salong där du såg kunder som man bara sett i damtidningar eller skvallerpressen. Men man blev ju van efter en tid. Dom är ju också bara människor, precis som du och jag, säger Bergfeldt.

Vilka kändisar som suttit i Peters stol, får han inte gå in på. Tystnadsplikten håller han, även om det gått lång tid sedan han lämnade Stockholm.

Får jag ha hälsan, så kommer jag nog inte att pensionera mig, den dag jag skulle ha möjlighet

Många av kunderna är stamkunder sedan många år, och vissa kör också de 75 kilometrarna till Nykarleby för att låta sig klippas av sin favoritfrisör. Och för Peter är det kontakten till människorna som motiverar honom att fortsätta jobba.

– Det är nog just det här att få träffa så mycket olika människor du får prata och du får umgås - och jag märker ju speciellt, att jag inte har något behov att vara speciellt social efter jobbet.

– Om du fick backa bandet, skulle du välja likadant, skulle du bli frisör på nytt?

– Absolut! Absolut! svarar Bergfeldt snabbt.

Trots 40 år i branschen har han inga planer på att lägga saxen på hyllan utan han kommer att fortsätta jobba även efter uppnådd pensionsålder.

– Får jag ha hälsan, så kommer jag nog inte att pensionera mig, den dag jag skulle ha möjlighet. Jag vet en frisör här i Nykarleby som var över 80 när hon slutade, säger Peter Bergfeldt och skrattar glatt.

Jakten på dörrknoppar ledde Casper Tuomaala till keramiken och kakelmakandet

Då Casper Tuomaala för några år sedan studerade möbeldesign behövde han handgjorda dörrknoppar till ett vitrinskåp han höll på med.

Han besökte en keramikverkstad i Åbo. De hade inga sådana i sitt sortiment, men anställde honom som praktikant för att laga dörrknoppar till sortimentet.

– Där blev jag kvar i ungefär fem år, men några dörrknoppar gjorde jag aldrig. I stället lärde jag mig att göra kakel för hand.

Casper Tuomaala packar kakel i en låda
Att kakel kräver enorm noggrannhet. Mycket kan gå fel i de olika stegen.. Casper Tuomaala packar kakel i en låda Bild: Maud Stolpe/Yle Närbild,hantverk

För ett drygt år sedan öppnade Casper Tuomaala en egen keramikverkstad i Åbo där han gör handgjorda kakel från början till slut.
Jag får ta idéer och konkretisera dem till fysiska föremål

Det som ger jobbet extra krydda är själva utmaningen att göra kakel från början till slut. Processen innefattar flera moment och kräver stor noggrannhet. Leran ska knådas, manglas, beskäras och torka innan det är dags att blanda till glasyren och doppa varje enskilt kakel innan det sätts in i ugnen. Det finns mycket som kan gå fel.

– Om man knådar leran ojämnt får man in luftbubblor som gör att kaklet spricker. Om leran torkar för fort så vrider den sig och spricker och har man fel ingredienser eller har vägt dem fel så blir antingen nyanserna eller glansen fel eller så blir de inte syrafasta. Alla skeden måste göras rätt annars misslyckas det garanterat.

Casper Tuomaala älskar sitt jobb och möjligheterna det ger att skapa något unikt.

– Jag får ta idéer och konkretisera dem till fysiska föremål.

– Den stora drömmen är i alla fall att någon gång få kakla med stora häftiga former i något verkligt stort utrymme. Det kunde till exempel vara en hotellaula som har tiotals meter till tak fortsätter han.

Birgitta Udd brinner för ungdomsarbetet

Birgitta "Biggi" Udd jobbar som ungdomsarbetare inom Karis-Pojo svenska församling. I jobbet ingår regelbundna besök på Pojo kyrkoby skola, där hon är med i skolvardagen som en extra vuxen.

– Det brukar handla om att hoppa hopprep, gunga och ibland om någon stöter sig får jag trösta dem, berättar Birgitta, eller Biggi som hon kallas av eleverna.


Vad tycker barnen då om att Biggi finns med på rasterna?

– Joo! Vi brukar prata med henne om allt som vi ska göra på påsken eller andra lov eller så efter skolan, ropar eleverna glatt i mun på varandra.

Birgitta Udd gungar ett barn.
Birgitta Udd finns med på rasterna och leker med barnen. Birgitta Udd gungar ett barn. Bild: Mathias Gustafsson / YLE ungdomsarbete,närbild

Att det just skulle blir arbete med barn och unga var klart från första början för Udd.

– Jag har varit med i församlingens arbete ända sedan liten. Jag började med läger och klubbar, så det föll sig naturligt att det var barn och ungdomar som jag ville jobba med.

Jag tror det viktiga är att jag är här

Men arbetet har också sina utmaningar. Under årens lopp har barnen, främst ungdomar i de högre klasserna, börjat må sämre, berättar hon.

– Det är utmanande att vara ung i dag, sociala medier sätter mycket press på dem. De ska vara nåbara hela tiden.

Därför känns det särskilt meningsfullt att fortsätta jobba tillsammans med barnen. Och att eleverna i Pojo kyrkoby skola uppskattar hennes besök är alldeles klart, vilket också gläder henne.

– Visst är det ju roligt, utbrister hon.

– Jag tror att det är någonting som blir när man är länge på ett och samma ställe. Jag tror det viktiga är att jag är här. Jag hör inte till personalen utan är ett par nya öron de kan ha förtroende för. Den här känslan är ömsesidig och det känns ju gott, säger Birgitta Udd.

Läs också