Hoppa till huvudinnehåll

Våld, förlust av hem men också hårt arbete för ett bättre liv – Désirée Saarela berättar finländska kvinnors historier

saarela står lutad mot en gammal trävägg, bredvid en gammal dörr i övergivet hus.
Désirée Saarela vid öde hus. saarela står lutad mot en gammal trävägg, bredvid en gammal dörr i övergivet hus. Bild: Sebastian Bergholm Désirée Saarela

Hennes föräldrar träffades i Kvevlax på 1930-talet och försökte få livet att gå ihop. Bildade familj, stretade på. Pappan dör och mamman gifter om sig med en styvfar som senare skjuter henne i New York.

De här tre meningarna ramar in ett osannolikt livsöde, jag har svårt att förstå att det handlar om ett och samma liv, också om jag själv precis skrivit det.

Det är en berättelse som jag hör om då jag åker till Pedersöre och träffar folkmusikern Désirée Saarela, i ett skede då hon arbetar på sitt album Brandliljor och Eldsjälar.

Saarela har tidigare skrivit musik om bland annat sin egen släkt och hennes texter vittnar om hur hon intresserar sig för gågna tider, men också ständigt aktuella livsöden.

Hon berättar ivrigt om låten "Elins flicka", en text som baserar sig på Inger-Britt Klockars osannolika liv.

Elins Flicka

Som så många andra finländare emigrerade Elin och hennes nya man till Amerika. Ett år senare tog barnen ensamma båten från Göteborg till New York.

Först bodde hon på barnhem, sedan flyttade hon till sin mamma.

Livet i New York var bra, mamman sydde kläder åt folk i en högre samhällsklass.

- Jag tänker Sinatra, säger Saarela med ett leende.

Tillvaron i New York var underbar och barn som immigrerat från olika länder leker tillsammans, man går på bio och tjusas av den stora stadens gemenskap.

5 personers folkband står ute på en åker, hund är med.
Désirée Saarela & Triskel + hund. 5 personers folkband står ute på en åker, hund är med. Bild: Anders Haals Désirée Saarela

Men lyckan, den är ett bräckligt ting och familjevåld ett tidlöst ok.

En dag skjuter den svartsjuka styvfadern Elin och, som Saarela sjunger: "sen sig själv".

Barnen fick flytta tillbaka till den österbottniska landsbygden, med minnena av något som kunde ha blivit ett fint liv och med saknaden av mamma Elin, som var så omtyckt.

- Sådana liv vi lever, utbrister Désirée Saarela, som själv träffat Inger-Britt Klockars.

Ansvaret att göra något bra av de här berättelserna är något Saarela tar på allvar, och betonar, då vi sitter på en brygga utanför hennes hus.

I förgrunden en granstamm, i bakgrunden kvinna med gitarr.
Bakom huset börjar skogen. I förgrunden en granstamm, i bakgrunden kvinna med gitarr. Bild: Sebastian Bergholm Désirée Saarela

Folkmusik är att berätta om liv

Brandliljor och eldsjälar är ett album som ger lyssnaren en bred bild av Finlands historia, ur just kvinnors synvinkel.

Under den ryska tiden smugglade Alma Skog in den förbjudna tidningen "Fria ord" i landet genom att sy in den i sin kjol, erfarenheter från krigsåren i Jakobstad, från fånglägren i Sveaborg och från Porkalaparentesen sjungs ut.

Jag tänker att det här verkligen är traditionstroget, folkmusik som återger personers livsberättelse i låtform.

Nu har ryssarna skjutit sönder månen!― Ur låten "Flicklottan Arla"

Berättelserna finns återgivna i en databas för kvinnoberättelser.

Lyssna på Musikdokumentär om Désirée Saarela, där också låtar från albumet hörs:

Désirée Saarela har några folkalbum under bältet och i varenda ett av dem har hon intresserat sig för relationen tid och människa.

På den svenskspråkiga debuten Tidsemigranten skriver hon om emigration i familjen, hon skriver om de gamla övergivna gårdarna som finns här och där i hembygden Pedersöre och också om mental ohälsa som funnits i den egna släkten.

Kvinna står vid vatten,kvälls himlen speglar sig i vattnet. Hon bär en gitarr
Désirée Saarela kallar sig själv bland annat för "hembygdsaktivist" - det måste gå att bo i glesbygden. Kvinna står vid vatten,kvälls himlen speglar sig i vattnet. Hon bär en gitarr Bild: Sebastian Bergholm Désirée Saarela

Musiken bygger ofta på en förståelse där varje individ är ett led i en linje som har en lång historia, och också en framtid som måste bygga på en förståelse för varifrån man kommer.

Någonstans här kommer också folkmusiken som en bärare av tradition och självförståelse in, och Saarela är kritisk till hur man i Svenskfinland uppfattar sin musikaliska tradition.

- Jag sku nästan vilja säga att största hotet mot finlandssvensk kultur är finlandssvenskarna själva. Med det vill jag nog väcka en diskussion om hur vi kan vara så bra på att dölja det vi gör, då vi sku kunna vara så stolta över det.

Désirée Saarela spelar ofta utomlands, i sammanhang där man intresserar sig mer för finlandssvensk folkmusik än man gör i Svenskfinland.

- Jag visste inte att det fanns någon finlandssvensk folkmusik, medger Saarela.

Gatumusikant på Irland

- Jag gillade att spela i Galway.

Det krävdes många resor till Irland, där hon spelade på gatorna, för att hitta den finlandssvenska folkmusiken, för att börja söka efter det som hon såg och upplede i Irland.

1990-talets irländska musikboom i Helsingfors hade i sin tur lockat in Saarela i den irländska musiken.

- Vi behöver inte gilla den finlandssvenska folkmusiken, men vi behöver veta att den finns och inte känna oss traditionslösa.

- Musiken har en roll att gestalta oss, ge en prägel, ett ljud, en röst åt vår tradition o härkomst, anser Saarela, och nämner visor som "Plocka vill jag skogsviol" och "Vem kan segla förutan vind" som exempel på melodier många finlandssvenskar bär med sig i olika skeden av livet.

Désirée Saarela med gitarri famnen, tittar ner.
I arbetsrummet. Désirée Saarela med gitarri famnen, tittar ner. Bild: Sebastian Bergholm Désirée Saarela

Oskön folkkultur?

På 1700-talet beskrev filosofen Johan Gottfried Herder just folkmusiken som den konstform som blottade ett folks karaktär.

Språk och språklig kultur; litteratur, poesi, men också musik har haft en stor roll att spela i 1800- och 1900-talens nationalistiska resningar.

Och gör det fortfarande.

Så, hur okej är det att värna om den finlandssvenska kulturen, med tanke på dess nationalromantiska grund?

Jag sku nästan vilja säga att största hotet mot finlandssvensk kultur är finlandssvenskarna själva.― Désirée Saarela

Finns det exkluderande och nationalistiska dimensioner som stöter bort människor från det finlandssvenska, som de som talar för traditionell kultur har glömt bort?

saarela står lutad mot en gammal trävägg, bredvid en gammal dörr i övergivet hus.hon ler
Désiree Saarela sjunger, bland annat om öde hus och de liv som engång levdes i dem. saarela står lutad mot en gammal trävägg, bredvid en gammal dörr i övergivet hus.hon ler Bild: Sebastian Bergholm Désirée Saarela

- Så behöver man inte alls tänka, enligt Désirée Saarela.

- Om man hittar kärnan i tradition som finns runtom i hela världen så förstår vi att ju mer mångfald o traditioner det finns, desto rikare är vi alla, men har ändå rätt att uttrycka oss på olika plan.

Hon påpekar dessutom att folkmusikens ursprung inte är någon enkel tråd att nysta upp, att också folkkulturer hämtat sina intryck någonstans ifrån.

Idén om en ren folkkultur är alltså en illusion.

- Visorna, har har kommit från England, Frankrike, Afrika, och sen levt vidare? Eller har de skapats i Pörtom i en stuga på 1700- talet? Varfrån har de kommit?

Folksångerska, fotad uppifrån med gitarr i famnen,
Saarela vill förstå människors liv och lisval genom att skriva låtar om dem. Folksångerska, fotad uppifrån med gitarr i famnen, Bild: Sebastian Bergholm Désirée Saarela

Det intressanta, och antinationalistiska, enligt henne är att förstå att det är individer som velat uttrycka sina erfarenheter i något visst sammanhang.

Och det är något helt annat än det nationella perspektivet på folkkulturen.

På Saarelas album finns erfarenheter av sådant som flykt och att förlora sitt hem, något som bara kan öka förståelsen för en delad erfarenhet med de människor som idag tvingas fly med livet som insats.

Folkmusik som låter modern

Désirée Saarela och hennes band Triskel är inga puritaner, deras musik bygger på folktraditionen, men man blandar också friskt in en ljudvärld som består av såväl traditionella instrument och experimentella sound.

Brandliljor och Eldsjälar är ett fascinerande album, det i mitt tycke bästa Saarela gjort. Både då det gäller berättandet och kombinationen av tradition som möter sin samtid.

Om folkmusik endast är bevarande, finns det risk för att den tappar gnistan? Är den tvungen att förnya sig för att hållas relevant?

Ett folkband på 5 personer utanför ett öde hus.
Désirée Saarela & Triskel. Ett folkband på 5 personer utanför ett öde hus. Bild: Anders Haals Désirée Saarela

I det här fallet lever musiken, och Saarelas publik finns på olika håll i världen, där det finns ett naturligt intresse för folkkulturella uttryck, och sammanhang där de kan mötas.

I anglosaxisk popmusik har folkmusiken en uppbyggande roll och inom indie och punkkretsar förstår man det här, betydelsen av berättelser och på vilket sätt de speglar de samhällen människor kommer ifrån.

Må det handla om arbetarvisor, religiös musik eller kärlekssånger man hört sjungas under sin uppväxt.

Saarelea tror att det inte är omöjligt att den nordiska folkmusiken kunde få en större roll inom också populärmusiken.

- Det finns massor med band som gör det här varje dag, men det som når ut till stora massan är ganska lite, så det som vi kan göra är att kämpa för få hörbarhet för den.

Désirée Saarela med gitarr i profil, i bakgrunden en bild av vass och en träspång.
Musik från skärgården. Désirée Saarela med gitarr i profil, i bakgrunden en bild av vass och en träspång. Bild: Sebastian Bergholm Désirée Saarela

I den engelskspråkiga världen finns det utrymme för flera subkulturer, något som Svenskfinland knappt rymmer, med vissa undantag.

- Det finns intresse för finlandssvensk musik ute i världen. Vi kunde väcka oss själva och märka det vi har.

Hon återkommer till viljan att förminska det egna, och sluta se folkmusik som endast något musealt.

Det gäller att själva bli bättre på vad som sker i våra knutar och öppna öronen mot det som finns, inte tänka att det är bättre någon annanstans.