Hoppa till huvudinnehåll

Analys: En grundläggande inställning till den ekonomiska politiken leder till splittring mellan de borgerliga och de rödgröna i tvisten om budgeten

Kommentatorn Johan Ekman mot bakgrund av sedelbuntar.
Kommentatorn Johan Ekman mot bakgrund av sedelbuntar. budgetar

I normala fall är förhandlingar om budgetramen en årlig rutinangelägenhet.

Det beror på att den stora bilden om statsfinanserna är den samma hos samtliga regeringspartier. Det här beror i sin tur på att samförstånd om de totala utgifterna uppnås i samband med regeringsförhandlingarna.

Nu är situationen en annan och det beror dels på coronakrisen, men också på ett skifte i hur man inom socialdemokraterna tänker om statsfinanserna.

Det här i sin tur skapar oro hos ett Centerparti som blivit mera ideologiskt högerinriktat, samt hos borgerliga partier och intressen mer allmänt.

Annika Saarikko upplevdes ha en mjukare linje - men så blev inte fallet

Då Annika Saarikko ersatte Katri Kulmuni som ordförande för Centern, drog många inom regeringen en lättnadens suck. Saarikko, antogs det, skulle representera en mjukare linje som bättre platsade i en rödmylleregering.

Kulmuni hade profilerat sig som en tydlig ideologisk efterträdare till tidigare statsministern Juha Sipilä.

Trots att Centern efter ett dåligt valresultat höll fast vid regeringsmakten, var signalen från partiet i och med Kulmunis linje att det fanns en kontinuitet till den tidigare regeringen.

Det betydde alltså en ekonomisk politik som betonade budgetdisciplin, skattesänkningar och tuffa reformer på arbetsmarknaden. Reformer, som skulle öka på pressen hos arbetslösa att hitta jobb, samtidigt som skattepolitiken och lokala förhandlingar skulle ge incitament åt företag att anställa.

I EU-sammanhang allierade sig Centern med länder som Holland, Sverige, Danmark och Österrike, som alla var ivriga förespråkare av en liknande linje.

Antti Rinnes socialdemokrater representerade en kursändring

Socialdemokraterna, som leddes av Antti Rinne, hade gått till val genom att hårt kritisera Sipilä.

Rinne representerade också en kursändring inom SDP. Länge hade partiet i princip profilerat sig som ett parti som i finanspolitiken kunde samarbeta med de borgerliga partierna.

Trots skillnader i betoningar hade man för länge sedan givit upp målsättningen om full sysselsättning och accepterat att statsfinanserna skulle hållas inom strama tyglar.

I EU hade socialdemokraterna också tagit en hård linje i den ekonomiska politiken, inte minst efter eurokrisen. Tysklands linje var Finlands.

Men Rinne verkade inte hålla med. Istället utmanande han Jutta Urpilainen från en plattform till vänster.

Efter den bittra ordförandekampen där Rinne utgick som segrare, höll han ett tal som signalerade en återgång till vänstersocialdemokratin.

Regeringsförhandlingarna utgick från det politiska innehållet - inte från finanspolitiken

När Antti Rinne sedan ledde Socialdemokraterna till valvinst för två år sedan, visade han att det inte var frågan om tomt prat.

Två tydliga signaler på detta var att regeringsförhandlingarna inte i första hand utgick från finanspolitiska ramar, utan från det politiska innehållet. Ramarna skulle anpassas till målsättningarna snarare än tvärtom.

Rinne var också kritisk till sådana sysselsättningsåtgärder som ålade mer ansvar på individen framom samhället. En annan tydlig signal var, att regeringen inte längre allierade sig med den striktare så kallade Hansagruppen i EU. Det här väckte förtret hos de borgerliga krafterna.

Rinne blev som känt utmanövrerad av Centern. Den pragmatiska Sanna Marin, också från partiets vänsterfalang, valdes till statsminister efter en ytterst jämn omröstning i SDP:s partifullmäktige.

Rinne stödde också öppet Marin i valet. Det betydde, att Centerns ideologiska problem med SDP inte fick ett slut i och med byte av statsminister.

Coronapandemin slog till och förändrade läget

Sedan slog Covid-19 till. Det här hade två direkta, sammankopplade konsekvenser för regeringen.

För det första blev det snabbt klart, att statsfinansernas utgiftsramar inte skulle hålla.

De omfattande restriktionerna som tvingades fram av viruset innebar, att ekonomiskt stöd måste betalas ut för att undvika en konkursvåg och massarbetslöshet. För den biten var det relativt lätt att finna samförstånd.

Liksom nationalekonomen Michal Kalecki påvisat redan 1943, verkade det som om John Maynard Keynes läror om statlig inblandning i ekonomin kunde vinna brett understöd när en kris var som värst.

Men efter den mest akuta krisen brukade det skära sig, eftersom borgerliga intressen ville ha en snabb återgång till strama statsfinanser, medan vänstern inte ville återgå till situationen före krisen.

Efter finanskrisen 2007-08 gick det just så. Först räddades finanssystemet med stora pengar, men efter det gick man in för att balansera budgetar i snabb takt i USA och Europa.

Nu verkar det som om många ledande nationalekonomer med politiskt inflytande har ändrat åsikt: stimulanspaketen verkar fortsätta i USA och Europa för en tid framöver.

Förespråkarna av den linjen menar att det är viktigt att inte riskera återhämtningen genom att för snabbt balansera statsbudgetar.

De som oroar sig säger att det kan leda till oansvariga, ständigt växande utgifter för staten.

De ideologiska skillnaderna kommer fram igen

Så när partierna nu grälar om budgetramen och sysselsättningen, är det en fråga om samma tvist som skavt på relationerna ända från början.

Covid-19 innebär en kris som skakat om ekonomin och politiken mer grundligt. Och det är här den andra avgörande frågan kommer in: det är kampen om den berättelse som får företräde när krisen väl är över.

Om vänsterpartierna får sin vilja igenom kan det ge en signal att vi står inför ett större paradigmskifte inom den ekonomiska politiken. Det är något som de borgerliga knappast vill.

Samtidigt vore det en stor risk för både SDP och Centern att verkligen driva frågorna till sin spets: utgången av ett riksdagsval är osäker för SDP och för Centern kunde det utmynna i en massiv väljarflykt till Sannfinländarna.