Hoppa till huvudinnehåll

Varför engagerar sig inte fler män i kampen om mäns våld mot kvinnor? Forskare: Känn inte skuld men ta ansvar!

En knytnäve
Vi använder miljarder på flygplansköp för att gardera oss för säkerhetshot från Ryssland. På samma sätt borde vi förstå att våldsfrågan är en säkerhetsfråga där vi borde satsa betydligt mera, säger forskare Harry Lunabba. En knytnäve Bild: Unsplash/Clay Banks Knytnäve,Hand,Arm

Vad skulle krävas för att få en majoritet av män att stå upp mot det våld män utsätter kvinnor för? Varför blir det fokusförskjutning i stil med "inte alla män" då våldet mot kvinnor lyfts? Varför står inte fler män upp för kvinnorna i denna debatt? Hur göra debatten mera inkluderande och trygg för alla?

I Sverige har debatten om mäns våld mot kvinnor blossat upp under de senaste veckorna.

Kvinnor skriker sig hesa för att få män engagerade i kampen om mäns våld mot kvinnor, utan desto större framgång. Varför är det så här?

Frågan är svår och känslig och läget i Finland är dessutom dystrare än i Sverige. Trots det har ändå männens engagemang gällande jämställdhet ökat under de senaste åren, även om det handlar om en mindre skara män.

Samtidigt är många genusfrågor fortfarande så kallade kvinnosakfrågor som drivs i huvudsak av kvinnor.

I Finland är den vanligaste formen av dödligt våld en man som dödar en annan man. Näst vanligast är att en man dödar en kvinna han har eller har haft en nära relation till.

Över tre fjärdedelar av dem som upplevt våld i nära relationer är kvinnor.

Individ, inte grupp

Tom Kettunen är viceordförande för den feministiska organisationen Miehet ry som jobbar för jämställdhet. Han säger att många män är engagerade i kampen om jämställdhet, men:

– Det är sant att män inte känner sig manade att ta ställning mot våld mot kvinnor och icke-binära, även om det är vi män som oftast är förövarna.

Enligt Kettunen är en orsak till detta att många män har svårt att se sig som representant för gruppen "män", man ser sig snarare som enskild individ.

– Så om en annan man begår ett våldsdåd så har man kanske svårt att tänka att det har något med en själv att göra.

Om exempelvis en man med en annan etnisk bakgrund begår ett våldsbrott tänker man kanske att han är en representant för sin specifika kultur, eller om det är en vit man kanske man föreställer sig att den personen har "personliga problem".

Tom Kettunen
Tom Kettunen är viceordförande för Miehet ry, som är en feministisk organisation. Han är glad för att fler män engagerar sig i våldet mot kvinnor men skulle önska ett större ansvarstagande bland fler män. Tom Kettunen Bild: Privat/Yle feminism,feminister,jämställdhet,jämlikhetspolitik

Skuldfrågan och ansvarsfrågan

Harry Lunabba, forskare inom socialt arbete vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, säger att för honom är feminismen en solidaritetsrörelse.

Den är inkluderande och innefattar alla slags människor, säger han.

– Men jag tror inte att alla upplever genusdebatten så. Det vore viktigt för debatten att fler män kunde känna sig inkluderade och inte utpekade om de säger något fel.

Tyvärr fastnar debatten ofta i den numera kända frasen "inte alla män", trots att den gemensamma nämnaren som gärningsmännen har är att de är just män.

– Många män tänker att de ska känna skuld över alla de här som behandlar kvinnor illa. Själv gör jag inte det, däremot känner jag ansvar, säger Lunabba.

Vi använder miljarder på flygplansköp för att gardera oss för säkerhetshot från Ryssland. På samma sätt borde vi förstå att våldsfrågan är en säkerhetsfråga― Harry Lunabba, forskare vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet

Lunabba menar att han har ett ansvar som genusvetare och forskare inom socialt arbete, men också som en person som har företräde i många frågor, det så kallade "manliga privilegiet".

– Jag är stolt över att säga att jag tar det här ansvaret och att säga att det är fel att män utsätter kvinnor för våld i den omfattning vi ser i samhället.

Det Manliga Privilegiet

Kettunen säger liksom Lunabba, att trots att fler män engagerat sig i jämställdhetskampen, så gör det manliga privilegiet också sitt för att inte fler gör det.

Alla män är inte privilegierade på samtliga livets områden, du kan exempelvis vara vit man och arbetslös och således inte vara privilegierad på arbetsmarknaden. Men du har ändå ett privilegium i och med att din könstillhörighet inte utgör ytterligare ett hinder eller motstånd för dig.

I allmänhet kan man säga att manligt privilegium handlar om "en rad kulturella och sociala och kanske till och med juridiska fördelar", konstaterar Kettunen.

– De här privilegierna är väldigt självklara för män, så vi har svårt att ibland ens få syn på dem. Kanske man kan beskriva privilegier som brist på hinder i livet som gör allt lite lättare.

Att lära sig känna igen de här privilegierna kunde kanske göra fler män uppmärksamma på att det råder olika villkor mellan könen.

Att lära sig se sina privilegier kan hjälpa

Att vara privilegierad som man innebär alltså att inte behöva vara orolig för att ens könstillhörighet är ett hinder för att exempelvis få ett jobb, bli lyssnad på, känna sig trygg i sitt hem eller bli tagen på allvar.

Det svåraste är att stå upp mot sina vänner, men det vore ändå viktigt att göra det― Tom Kettunen, viceordförande i Miehet ry

Det kan exempelvis handla om något så vardagligt som att fara ut och springa, konstaterar Kettunen.

– Jag kan fara ut ensam i skogen sent på kvällen, utan att meddela åt någon var jag är. Jag har hörlurar på mig, ingen säkerhetsutrustning typ pepparsprej och jag behöver inte tänka på strategier ifall någon börjar följa efter mig.

Han konstaterar att han inte heller behöver ägna någon tanke åt att han skulle råka illa ut hemma efteråt.

– Sådana är de manliga privilegierna.

Säkerhetspolitisk fråga istället för genusfråga

Lunabba påpekar att många tycker att genusdebatten är svår. Man är rädd för att bli utpekad, att man använder fel uttryck, eller för att man inte insett ett viss poäng fast viljan finns.

– Genusdebatten har kanske inte den samhällstyngd den förtjänar. Våldsfrågan kunde därför vinna på att bemötas som en säkerhetspolitisk fråga.

Eller snarare en "pragmastisk säkerhetsfråga", förtydligar han.

– Vi använder miljarder på flygplansköp för att gardera oss för abstrakta säkerhetshot från Ryssland. På samma sätt borde vi förstå att våldsfrågan är en säkerhetsfråga där vi borde satsa betydligt mera.

Lunabba påpekar att vi borde se denna fråga som ett reellt hot, något som måste bemötas med reda pengar och satsningar.

Kettunen tycker att det låter som ett bra förslag.

– Det låter som en bra idé för att komma framåt och snabbare skapa trygghet. Men i längden måste vi också jobba med mansnormerna och de sociala strukturerna som finns där i bakgrunden.

Politices doktor Harry Lunabba.
Harry Lunabba är forskare och expert inom socialt arbete vid Helsingfors universitet. Han för fram tanken om att tala om mäns våld mot kvinnor som en säkerhetspolitisk fråga. Politices doktor Harry Lunabba. Bild: Peik Henrichson mauritz hallbergs pris,Helsingfors universitet

Hur vi tar ansvar och tillåter oss vara sårbara

Enligt Lunabba borde också organisationer och myndigheter, idrottsföreningar, försvarsmakten, polisväsendet, ja var och en, ta ställning i debatten.

– Säga att man står solidariskt med kvinnor och att man är emot våld mot kvinnor och att vi erkänner att det här fenomenet existerar.

För att detta ska lyckas tror Lunabba att män också måste tillåta sig själva vara sårbara, och se bortom den snäva mansnormen som ofta råder.

– Skammen som är förknippad med icke-maskulinitet borde avvecklas så att det vore mer tillåtet att misslyckas och söka hjälp, att visa på strategier hur man kommer ur jobbiga situationer.

Skammen är en nyckelfråga då det kommer till jämställdhet, säger Lunabba.

– Skammen har visserligen en konstruktiv sida, exempelvis gällande metoo-rörelsen. Kvinnor som känt skam för vad de utsatts för vågade äntligen berätta och lade skammen där den hörde hemma, det vill säga hos männen och förövarna.

Men för att kunna jobba konstruktivt vidare är det viktigt att skammen inte tar över eftersom den är så destruktiv, säger Lunabba.

Här kunde exempelvis uppsökande verksamhet i hemmen prövas då det handlar om konflikter i ett parförhållande där våld förekommer eller misstänks ha förekommit.

Praktiska råd för att ta ansvar

Kettunen är inne på samma linje. Han tror att en av lösningarna är att stöda mansnormer som tar avstånd från våld och som visar på större mångfald.

Men hur står man då upp i ett gäng? Det kan ju finnas de som vill säga ifrån men vet inte hur.

– Det svåraste är att stå upp mot sina vänner, men det vore ändå viktigt att göra det. Man kan exempelvis fråga vad kompisen egentligen menar då hen säger så där, föreslår Kettunen.

Han säger att det vore viktigt att man tvingas tänka till och nysta upp vad det är man egentligen säger.

– Då vi blir tvungna att förklara vad det är vi säger och vad det baserar sig på stöter man ofta på patriarkala strukturer i bakgrunden. De finns där utan att vi kanske ens tänker på dom.

Att synliggöra dem kan vara en bra strategi, menar Kettunen.

Läs också