Hoppa till huvudinnehåll

Har humanisterna en framtid? En försvinnande professur i nordisk litteratur ett symtom för "de mjuka vetenskapernas" problem

Autio Senaatintori.
Till höger om domkyrkan finns Helsingfors universitets huvudbyggnad. Frågan är om det i framtiden är huvudbyggnad för en kunskapsinstitution, eller för en uppfinningsverkstad. Autio Senaatintori. Bild: Henrietta Hassinen / Yle Helsingfors,coronavirus,undantagstillstånd,coronavirusutbrottet 2020–2021 i Finland,koronaviruspandemi,Senatstorget,Helsingfors domkyrka,torg,undantagslagar,Samhälleliga restriktioner,begränsningar,Helsingfors universitet,2021,april

Miljonskulder och personalbrist råder på humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet. Avsaknaden av pengar är ett symtom på en global trend, där humaniora nedprioriteras till förmån för naturvetenskaperna. Det här kan bli besvärligt i framtiden.

Man får egentligen inte kalla dem "de mjuka vetenskaperna". Det nedvärderar humaniora i förhållande till naturvetenskaperna, förringar deras plats i samhället, heter det. Och det skulle vara ett misstag, menar humanisterna.

I hundratals år har humaniora – det vill säga filosofi, konstvetenskap, historia, litteratur, språk med flera – varit en av samhällets pelare. Du behöver bara besöka ett museum eller googla "berömda citat" för att förstå, att det oftare är konstnärer och tänkare som citeras än naturvetare.

Men de senaste femtio åren har spelreglerna förändrats. De humanistiska vetenskaperna blöder finanser, studenter, och ren och skär omfattning.

– På tjugo år har antalet studieplatser inom humaniora minskat från 3 000 till 2 200. Alla humanistiska fakulteter har tvingats minska på antalet studieplatser, genom att slå ihop eller lägga ner läroämnen, säger Pirjo Hiidenmaa, dekan vid Helsingfors universitets humanistiska fakultet.

Pirjo Hiidenmaa punainen huivi kaulassa.
Pirjo Hiidenmaa har det otacksamma arbetet att sitta mitt mellan en sparsam ledning och förtvivlade studenter. Pirjo Hiidenmaa punainen huivi kaulassa. Bild: Nella Nuora / YLE Pirjo Hiidenmaa

De största reformerna kom 2016 efter att alla landets universitet blev av med en massa pengar efter Juha Sipiläs (C) regerings svek mot studenterna. Helsingfors universitet blev själv av med 100 miljoner euro.

Humanistiska fakulteten hörde till de största förlorarna i reformen som kallades "stora hjulet". Det nya systemet förutsätter att universiteten skaffar privat eller annan extern finansiering, och naturvetenskaper är sexigare än humanistiska ämnen.

Det är inte lika lätt att ge pengar åt en humanist som åt banbrytande teknologi som kan översättas i potentiella euron.

Så antalet kurser sjönk, personalen minskade och utbildningsstigarna blev färre.

I dag visar fakultetens bankkonto en miljon på minus. Uppemot 40 tjänster är inte tillsatta, och enbart några får fyllas. Till de drabbade hör åtminstone inhemsk litteratur, musikvetenskap, konstforskning och nordisk litteratur.

Den icke existerande personalen innebär att studierna och forskningen lider.

"Hälften kanske inte kan utexamineras"

Att studera vid humanistiska fakulteten i Helsingfors är inte en dans på rosor just nu. Kursutbudet är decimerat, gästföreläsare och -forskare är sällsynta, och de fyrtio otillsatta tjänsterna märks både inom undervisning, forskning och administration.

En enkät som skickades till studerande inom konstvetenskap visar att studenterna börjar få nog.

– Vår enkät visade att hälften inte kommer bli klara inom utsatt tid på grund av att alla kurser inte ordnas, berättar Taija Säkkinen, studerande i filmvetenskap.

Enkäten visar också att över 40 procent redan har funderat på att byta bransch. De flesta är missnöjda över studieutbudet, och de öppna svaren avslöjar att undervisningen inte är tillräcklig, vare sig i mängd eller djup.

Och problemen stannar inte hos konstforskningen.

Två unga kvinnor ler mot kameran.
Taija Säkkinen och Eveliina Weidenbacher är oroliga för sina studiers framtid. Två unga kvinnor ler mot kameran. Bild: Yle/Simon Karlsson Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitetet,Eveliina Weidenbacher

Eveliina Weidenbacher studerar tyska för första året. Planen är att få expertis om Tyskland och dess kultur, utöver att fördjupa sig i själva språket. Enligt Weidenbacher har tysk-finska handelskammaren poängterat för enheten att det inte går att göra affärer i Tyskland på engelska.

Trots det är det oklart om man kan bli magister i tyska vid Helsingfors universitet.

– Vi har uppmanats att läsa magisterskurser så snabbt som möjligt, eftersom de kanske inte finns kvar då vi når magistersskedet, berättar Weidenbacher.

Bristen på personal har också drabbat språken.

– Personalen är utbränd, flera har varit sjuklediga flera gånger på grund av det, säger Weidenbacher.

Dekan Pirjo Hiidenmaa förstår och delar lärarnas och studenternas frustration över läget, men tillbakavisar att universitetet medvetet skulle ge mindre resurser åt de humanistiska disciplinerna.

– Det finns inte sådana målsättningar att en del fakulteter skulle drabbas av nedskärningar mer än de andra, säger Hiidenmaa.

Universitetets rektor Sari Lindblom har sagt till Helsingin Sanomat att humanisternas resurser minskar proportionellt till andra fakulteter.

Så, bortsett från de rådande omständigheterna är allt frid och fröjd, eller hur? Håll i hatten, träsket håller på att bli djupare!

Varför är det så hemskt bråttom att förnya?

Dekan Hiidenmaa säger att det för tillfället inte finns beslut på nya nedskärningar vid den humanistiska fakulteten. Vilket är sant, men det finns planer på att göra ytterligare reformer, och beslut om det kan tas redan på hösten.

Inget är som sagt spikat, men förslaget har varit att minska antalet huvudämnen eller studiehelheter ytterligare, så att litteraturvetare, arkeologer och filmvetare skulle kunna dela studier, eller att studerande i hindi och franska skulle ha gemensamma kurser.

Det här innebär mindre specialisering, och därmed sämre expertis. Helsingfors universitets humanistiska fakultets konkurrenskraft hotas av erodering.

Säkkinen, Weidenbacher och ungefär trehundra arga studenter som deltog i ett informationstillfälle förra veckan, är kritiska till de nya planerna. Effekterna av "det stora hjulet" utvärderas som bäst men resultaten väntas inte förrän 2022.

– Varför är det så hemskt bråttom att förnya? Speciellt då översikten över hur de förra reformerna fungerat kommer först nästa år, säger Taija Säkkinen.

Witt-Brattström: "En katastrof" om nordiska litteraturen vingklipps

Problemet på den humanistiska fakulteten konkretiseras för finlandssvensk del av att professuren i nordisk litteratur kanske inte tillsätts, då professor Ebba Witt-Brattström går i pension i juni.

Lotta Westerlund studerar nordisk litteratur, och är orolig för vad det skulle innebära.

– För det första skulle en redan liten och överarbetad personalstab bli ännu mindre. Jag är rädd för att lärarnas arbete ska öka till den grad att de inte har tid med sin egen forskning och än mindre för undervisning, säger Westerlund.

– Det betyder också en nedgradering av nordisk litteratur, vilket är ett misstag eftersom det bedrivs bra forskning här, och betydande utbildning av författare, redaktörer, litteraturvetare, av nordister.

Om professuren dras in är det ett uttryck för att ämnet ska monteras ner, och i slutändan bara serva utbildningen av modersmålslärare

Nordiska litteraturen är en instans som vet allt om nedskärningarna.

Modersmålslärarnas och författarnas hemfakultet brukade förr husera i egna utrymmen i det ökända "korvhuset" mittemot Helsingfors järnvägsstation, men i dag har man inga gemensamma utrymmen, och använder stora delar av den coronafria vardagen till att färdas mellan olika ofta oinspirerande hus i Kronohagen.

Det finns inget utrymme för tankeutbyte och gemensam reflektion, säger Lotta Westerlund.

– Det är väldigt hektiskt, man har ingenstans att hänga av sig sin rock förutom under lunchen.

"Det bör finnas platser för rent intellektuellt utbyte, för gedigna kunskapsbaserade resonemang, för kunniga diskussioner om helt immateriella ting", som Tatjana Brandt uttryckte det i sin reaktionskolumn på beskedet om professurens osäkra framtid.

Ebba Witt-Brattström i Helsingfors 2012. Står vid räcke inomhus med staty i bakgrunden.
Professor Ebba Witt-Brattström går i pension i sommar, och det är oklart om det blir en ersättare. Ebba Witt-Brattström i Helsingfors 2012. Står vid räcke inomhus med staty i bakgrunden. Bild: Markku Ojala / All Over Press Ebba Witt-Brattström

Professor Witt-Brattström säger att hon verkligen hoppas att professuren bevaras. Hon hoppas på att den tillfälligt kan räddas med privata donationer, tills fakulteten igen har råd att tillsätta den.

– Om det här innebär att man kommer att dra in den, är det en katastrof. I så fall är det ett uttryck för att ämnet ska monteras ner, och i slutändan bara serva utbildningen av modersmålslärare. Vilket är en viktig del av det vi gör men inte alls huvuddelen, säger Witt-Brattström.

Bildningsförakt allt vanligare

Den här trenden är inte en enbart finländsk trend. Det är inte heller en attack mot det finlandssvenska, påpekar Witt-Brattström, det är ett fenomen som syns överallt i världen.

Sedan 70-talet har humanistiska vetenskaper i tur och ordning i hela västvärlden ifrågasatts. Antalet studerande inom det som kallas humaniora har halverats i USA sedan 1960-talet, och sedan 2009 har finansieringen igen minskat stadigt, enligt New York Times.

Ifjol gick Australien in för att minska stödet till humaniora, eftersom högerregeringen anser att det studeras för mycket strunt inom fältet. I Danmark är humanisterna oroliga för att satsningen på naturvetenskaper, för att genomföra en klimatvänlig omställning av samhället, kommer att innebära att humanistiska läroämnen blir utan pengar.

Och 2015 chockade Japan världen då regeringen bestämde att humaniora ska avskaffas vid universiteten – vilket var lite av en groda, då det visade sig att regeringen i själva verket rekommenderade en effektivisering av landets humanistiska utbildningar.

Listan är lång, och enligt Witt-Brattström beror det på att bildning inte längre uppskattas av samhället.

– Jag kan inte säga att det absolut är så här i Finland, men i Sverige finns ju en bildningsfobi. Människor är direkt rädda, de känner sig okunniga och har väldigt lite historiskt perspektiv. Och dom tycker väl att vi är ena, ja, snorkiga typer!

Arbetslösheten en myt, men varför humanism?

En av de största orsakerna till omvärldens ogina inställning till humaniora verkar vara att humanisterna, utöver att de är bildade och snorkiga, ger ett så abstrakt bidrag till samhället.

Det är lätt att veta vad ett vaccin ska användas till, eller varför forskning i hydraulik och ekonomi är viktigt. Det leder till reda pengar.

En välkänd myt om humanister är att de utbildar sig till arbetslös. Ett påstående som inte helt går att förneka – arbetslösheten för nyutexaminerade är ofta kring en procentenhet högre för humanister än för naturvetare – men den är inte heller ensidigt sann.

Studentbladet citerade 2016 Statistikcentralen: "Fem år efter examen hade utexaminerade från jord- och skogsbruksutbildningar lika hög arbetslöshet som humanister (5,4 procent, red.anm.), och naturvetenskaperna kom tätt efter med en arbetslöshet på 8 procent."

Det är skillnad på vad du har studerat, såklart, och ett annat, abstrakt problem humanisterna har är att det inte finns färdigt utstakade karriärstigar för alla.

Det är olika sätt att attackera samma fråga. Det vill säga vad är världen vi lever i?

För humanisterna själva är det självklart varför de behövs. En expert på tyska kan jobba som rådgivare åt ett exportföretag. Filmvetare, konstvetare och litteraturvetare kan analysera coronapandemins effekter på mänskligheten genom de alster den producerar de kommande åren.

Arkeologer och historiker utreder våra ursprung, musikvetare kan förklara varför vi gillar viss sorts musik ovillkorligt, men avskyr andra genrer eller instrument.

– Folk tänker sig att litteraturen handlar om att plocka upp en bok och analysera den. Men det handlar om mänskliga fenomen, om hur människor hanterar livets olika utmaningar. Man kan lära sig att förstå andra människor, säger Lotta Westerlund.

Hon tycker det är fel att måla upp filosofi och matematik som varandras motpoler.

– Filosofi och matematik är egentligen väldigt nära varandra. Det är olika sätt att attackera samma fråga. Det vill säga vad är världen vi lever i?

Det finns ett väldigt stort behov av att kunna tolka, se saker i perspektiv och se undertexter

– Vi har så mycket fake news i dag och sådant, det finns ett väldigt stort behov av att kunna tolka, se saker i perspektiv och se undertexter, som man inte finner så mycket på sociala medier. Så just i vår tid är humaniora nog ännu viktigare, säger Witt-Brattström.

Dekan Pirjo Hiidenmaa hoppas att tiderna förändras, och att humanistiska fakulteten upplever en guldålder.

– Coronapandemin har visat hur viktig humanistisk kunskap om rättigheter och etik och historia är, och att vi inte klarar oss med bara vaccin och viruslära, säger Hiidenmaa.

– 1990-talet var biovetenskapernas årtionde, och nu på tvåtusentalet har "hitten" varit artificiell intelligens. Jag vet inte om det kommer ett årtionde som kan kallas för humanismens, kulturens, konstens, filosofins och historians årtionde, jag hoppas det.

Läs också: Finska Yle har djupdykt i musikvetenskapens öde vid HU.

Läs också