Hoppa till huvudinnehåll

Kärleken till charmiga och historiska stadsmiljöer förenar dem: "Man har börjat värdesätta dessa områden"

Närbild av ett rött trähus med vita fönsterlister och en blå dörr.
Från rivningshotade till hyllade - trähusområdens charm och historia fascinerar många i dag. Närbild av ett rött trähus med vita fönsterlister och en blå dörr. Bild: Mostphotos Nådendal,Närbild

Under årens lopp har de inhyst arbetare, hantverkare och besökare från när och fjärran. Men då tiderna förändrats har de trånga, men charmiga trähuskvarteren också varit rivningshotade. I dag uppskattas de igen av såväl invånare som turister.

Då det katolska birgittinerklostret grundades 1443 fanns det inte ens en by där Nådendal finns i dag. Staden kom till för att betjäna klostret.

Tack vare klostret lockade staden till sig mycket besökare, från både när och fjärran och växta i takt med klosterverksamheten.

- Pilgrimer, kyrkans olika tjänstemän och andra kom och besökte klostret och de kunde inte bo där. Det behövdes husrum, mat och annan service för alla de här människorna. Det var Nådendalsbornas uppgift att stå till tjänst med det, berättar Anne Sjöström, museichef på Nådendals museum.

Klosterverksamheten upphörde i slutet av 1500-talet som en följd av reformationen. Den stora kyrkan blev en vanlig församlingskyrka. Det som finns kvar av klostret ligger under kullarna invid kyrkan.

Anne Sjöström står vid gästhamnen i Nådendal med Brunnshuset i bakgrunden
Anne Sjöström är museichef vid Nådendals museum. Anne Sjöström står vid gästhamnen i Nådendal med Brunnshuset i bakgrunden Bild: Maud Stolpe/Yle Närbild,nådendals museum

I och med att klostret upphörde försvann stadsbornas inkomster och staden blev fattig. I slutet av 1700-talet fick staden ändå ett nytt uppsving, då ett nytt brunnshus byggdes en bit utanför staden vid Viluluoto källa, som ansågs ha helande vatten. År 1863 byggdes en ny badsanstalt i centrum av staden, vilket lockade ännu fler besökare till staden.

- Nådendal hade ju grundats för att ta emot gäster och så blev det igen. Det var vanligt att stadsborna själva under badsäsongen flyttade ut i bodar eller källare och upplät sina hem åt
badgästerna.

Det var också då det vi i dag känner som Nådendals centrum tog form.

- Av byggnaderna från själva badanstalten finns ingenting kvar, men nog till exempel restauranger som Brunnshuset och Sjösalongen. Många av husen i gamla staden är också från den här tiden, fortsätter Anne Sjöström.

På 1960-talet fanns det planer på att riva alla gamla trähus i den gamla delen av Nådendal och bygga nya höghus. Men 1979 godkändes en skyddsplan för den gamla staden samtidigt som gamla Raumo och Borgå också skyddades.

Turismen fortfarande viktig

Staden har under århundraden lockat till sig besökare - och gör det ännu idag. Den starka traditionen av att hysa in besökare, också i de egna hemmen i Nådendal har fortsatt in i denna dag.

Niina Nyblom står framför träporten till sitt gamla hus i Nådendal
Under sommaren öppnar Niina Nyblom upp sitt hem för turister. Niina Nyblom står framför träporten till sitt gamla hus i Nådendal Bild: Maud Stolpe/Yle Närbild,turism

Niina Nyblom flyttade för några år sedan in i ett hus från 1855 med sex stycken lägenheter. Av dessa hyr familjen ut fyra till besökare, främst sommartid.

- Det är främst barnfamiljer som kommer till Muminvärlden, men i våra vindsrum är det ofta par eller cyklister som kommer för Ringvägen.

Att inhysa besökare på det här sättet har sin charm, och familjen trivs med säsongslivet.

- Inte stör det oss att de lever så nära inpå. Själv älskar jag människor och tycker om att umgås. Men visst är det ganska skönt när hösten kommer och hela staden lugnar ner sig. Vi fiskar mycket och naturen här är ju helt otrolig!

Den här varma trähuskänslan som möter turisterna finns kvar från alla generationer som gått här.

Den östraste svenska staden i Finland och kanske hela världen är Lovisa i östra Nyland. Centrum präglas av gamla stenhus. Nere vid stranden finns saltbodarna och flera kvarter med anrika trähus. Nu hoppas man vi staden att fler skulle hitta till denna charmiga pärla till stad.

- Det här är en av de nationellt betydelsefulla bygdekulturmiljöerna. Lovisa skeppsbro har funnits här sen 1700-talet. Om man tittar på en karta från 1700-talet så ser det ganska lika ut som nu. Bryggan, gatorna och saltbodarna är på samma ställe, berättar Ulrika Rosendahl, museiintendent vid Lovisa stadsmuseum.

cafe saltbodan vid skeppsbron i lovisa
Saltbodarna är en verklig sevärdhet. cafe saltbodan vid skeppsbron i lovisa Bild: YLE/Stefan Härus lovisa skeppsbron

Att besöka kvarteren är som att göra en tidsresa till 1700-talet, konstaterar Rosendahl.

- Alla kanske inte riktigt förstår alla historiska djup som finns men de flesta upplever nog stämningen. Den här varma trähuskänslan som möter turisterna finns kvar från alla generationer som gått här. Det går inte att missa, säger Ulrika Rosendahl.

vanha talo loviisassa
Lovisas gamla trähus lockar till sig en hel del turister. vanha talo loviisassa Bild: Markku Rantala / Yle Lovisa

En liten stad som Lovisa har mycket att vinna på att turisterna hittar dit. Men utmaningarna är stora.

- Det finns många likadana orter här i Finland, speciellt vid kusten. Men vi kämpar på och jobbar hårt, dels tillsammans med de lokala aktörerna men också med våra grannkommuner. Det gäller att hitta det unika för var och en och vi har den här historiska delen, berättar Lilian Järvinen.

En kvinna ler och tittar in i kameran. Hon står utomhus och det är sommar.
På sommaren lever Lovisa upp, tycker Ulrika Rosendahl. En kvinna ler och tittar in i kameran. Hon står utomhus och det är sommar. Bild: Yle/Mira Bäck Lovisa,Lovisaviken,ulrika rosendahl

Förutom de rätt självklara trähuskvarteren och Skeppsbron finns det andra platser man enligt Lilian Järvinen inte får missa då man besöker Lovisa.

- Torget med sin fina stenhusmiljö är en sådan. Det är många förstagångsbesökare som blir positivt överraskade över centrum. Redan det är fint och gammalt, tycker Lilian Järvinen.

En kvinna iklädd rock och halsduk står utomhus, i bakgrunden Lovisa kyrka.
Lilian Järvinen vill se fler turister i Lovisa. En kvinna iklädd rock och halsduk står utomhus, i bakgrunden Lovisa kyrka. Bild: Yle/ Heini Rautoma Lovisa,kulturturismkoodinator lilian järvinen

Museiintendenten har en annan pärla hon vill lyfta fram.

- Ja men det är ju Lovisa stadsmuseum! Tyvärr missar många den för den ligger lite utanför staden men är ett alldeles fantastiskt stenhus byggt 1755. Det skulle jag rekommendera för alla så får ni veta mer om Lovisa historia där, menar Ulrika Rosendahl.

Lovisa historiska hus
Under Lovisa historiska hus öppnas hemmen för turisterna. Lovisa historiska hus Bild: Jyrki Ojala Lovisa,lovisa historiska hus

Ibland kan det vara svårt för en turist att skilja mellan vad som är folks privata domäner och vad som hör till allemansrätten när det gäller kulturmiljöerna. Men i Lovisa fungerar det rätt bra.

- Folk rör sig nog ganska fritt här men låter också alla som bor här vara ifred. Förutom då de här dagarna då husägarna öppnar sina dörrar och man får besöka alla härliga trädgårdar, berättar Lilian Järvinen.

Det är som om man bodde på landet - men mitt i stan

I Jakobstad samlar trähusområdet Skata eller Norrmalm, som det också heter, många av stadens trähusälskare.


Claire Witick-Mäkelä har bott i Skata i 30 år, på två olika ställen och har dessutom tidigare fungerat som ordförande i Skataföreningen, vars syfte är att bevaka stadsdelens intressen och engagera dess invånare.

- Det är något speciellt med Skata. Det är nästan som om man bodde på landet - men mitt i stan.

Claire Witick-Mäkelä står i sitt förråd med inredning från 1970-talet.
Claire Witick-Mäkelä har bott större delen av sitt vuxna liv i Skata. Claire Witick-Mäkelä står i sitt förråd med inredning från 1970-talet. Bild: Yle/Kati Enkvist. Närbild,claire witick-mäkelä

Att bosätta sig i området, gör att man också förbinder sig att följa de bestämmelser som gäller.

- Du kan inte själv välja vilken färg ditt hus du har. Du kan inte bygga solpaneler på taket eller ett takfönster. Och det här för att inte nagga på kulturarvet.

Claire Witick-Mäkelä och Åsa Björkman skrattar i ett rum med vita träväggar.
Claire Witick-Mäkelä och Åsa Björkman delar kärleken för gamla hus. Speciellt de i Skata. Claire Witick-Mäkelä och Åsa Björkman skrattar i ett rum med vita träväggar. Bild: Yle/Kati Enkvist. Närbild,skata

När Åsa Björkman med familj köpte sitt hus ville hon inte ändra det för mycket. Jo, allt är modernt och fungerande för familjens behov, men husets själ lever och finns kvar.

- Det var kakelugnarna som vi förälskade oss i. Och det är de som vi vill bevara och lyfta fram. Kring dem har vi valt alla färger och alla material så att det ska kännas genuint.

En vit kakelugn.
En av de många kakelungnarna hemma hos familjen Björkman. En vit kakelugn. Bild: Yle/Kati Enkvist. Närbild,Kakelugn

Men det är ganska mycket jobb med ett gammalt hus.

- Ja, det ska man inte sticka under stolen med. Framförallt när vi ännu är mitt inne i ett stort renoveringsprojekt. Men det känns fint, det känns bra, det känns värdefullt.

Åsa Björkman vid diskbänken i sitt ljusa kök.
Åsa Björkman ville att köket skulle ge ha autentisk gammaldagskänsla med moderna element. Åsa Björkman vid diskbänken i sitt ljusa kök. Bild: Yle/Kati Enkvist. Närbild,Åsa björkman

Skatas historia sträcker sig tillbaka till 1700-talet, berättar Gun Snellman, från Jakobstadsregionens guider.

- År 1783 var det en lantmätare som hette Anders Forssén, som ritade in de två första kvarteren norr om kyrkan. Så det tog ganska länge innan man kom igång.

Gun Snellman står mitt i Skata medan snöflingor singlar ner.
Gun Snellman är välinsatt i Skatas historia. Gun Snellman står mitt i Skata medan snöflingor singlar ner. Bild: Yle/Kati Enkvist. Närbild,skata

I området bodde mest hantverkare och sjöfolk. Det var för dem som bostäderna byggdes.

- På 1700-talet var det ju skeppsbygge och handel som gällde i Jakobstad. Sedan när tobaksindustrin expanderade i slutet av 1800-talet, så av de 1600 anställda som jobbade inom Strengbergs tobaksfabrik så bodde ungefär 1100 här.

Men på 1960-talet var Skata rivningshotat och arbetet hann redan starta. Det skulle bli trevåningshöghus med bredare gator.

- Om man går på Christinegatan så ser man att där hann man redan riva ner lite hus och bygga höghus. Men så kom man på nya ideer. Och precis som så mycket annat så ändrade man attityd och man började värdesätta sådana här områden, berättar Snellman.

Det är som att bo i en godispåse med massor av olika färger

Att området har en speciell plats i stadsborna hjärta känns också bra för de som bor där.

- Det är roligt att bo på ett ställe där folk går omkring, tittar och kikar. Mystiken finns ju i Skata i och med att man inte ser in på innergårdarna. Det är privat men ändå i blickfånget. Det är som att bo i en godispåse med massor av olika färger, förklarar Åsa Björkman ivrigt.

Läs också