Hoppa till huvudinnehåll

Skolhemmet skulle bli Stefanos räddning

Där kom våld, droger och rymningar med i bilden

Stefano var 13 år då blev han omhändertagen. Han var aggressiv och skolkade från skolan. Steget från en liten ort i Åboland till det statliga skolhemmet Lagmansgården i Pedersöre var stort och skrämmande.

– De andra eleverna planerade att ge mig stryk för att sätta mig på plats. Endast en kille var där när jag kom och han tyckte jag var okej. Så han sa till de andra att låta mig vara i fred.

Jag var yngst och hade problem med min familj och mitt mående. Vissa andra på Lagmansgården hade stulit bilar― Stefano

Föräldrarna var överens om att Stefano behövde byta miljö för att kunna lugna situationen i familjen.

– Det är det svåraste beslut jag gjort, men vi måste göra någonting för situationen hemma var ohållbar, konstaterar Stefanos mamma Jenny.

Pappa Angelo var mer tveksam, men gick med på omhändertagandet.

– Det som oroade mig var att Lagmansgården är en plats med barn i olika åldrar och med olika problem. De bor ihop och de kan lära sig dåliga saker av varandra, säger Angelo.

Med facit på hand besannades många av hans farhågor.

– Stefano kom i kontakt med droger, han var med i slagsmål och han rymde. Det var en tuff skola för honom, konstaterar Angelo.

Svenska Yle har läst månadsrapporter från Stefanos tid på Lagmansgården, mellan åren 2017–2020.

Det framkommer att Stefano har svårt att följa reglerna och kontrollera sitt humör. Han är med i slagsmål, som polisen åtminstone två gånger reder ut. Ena gången är Stefano gärningsman, i andra fallet är det han som är offret.

– I början var det lugnare, men när det kom in nya elever och de gamla stack blev det mer våldsamt. Det enda jag gillade på Lagmansgården var skolan.

I nåt skede fick jag en känsla av att jag kommer att vara på anstalt tills jag är 18. Då slutade jag bry mig― Stefano

Det är inte bara elever som är våldsamma med varandra. Också personalen kan utsättas för slag, sparkar och hot. Speciellt när nya elever kommer till skolan kan det blir turbulent.

– Alla är omhändertagna. De väljer inte sin plats och de väljer inte sina kamrater. Att hitta sin plats i gruppen kan vara tufft, säger Carl-Johan Strömberg, direktör på Lagmansgården.

Det är också svårt att hindra droger från att komma in på Lagmansgården. De placerade unga får använda sina telefoner och får också röra sig fritt.

– Det är lätt att få tag i droger och de är lätta att få in på området om man vill.

Innan ett barn blir omhändertaget ska familjen få stöd inom den öppna vården. Stefano har både en neuropsykiatrisk och psykiatrisk diagnos. Jenny är tveksam till den hjälp de fick.

– Jag hade problem då det var konflikter och Stefano blev aggressiv. Det skulle jag ha behövt hjälp med att hantera, säger Jenny.

Enligt Institutet för hälsa och välfärd THL får över 60 procent av de placerade barnen en psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos innan de fyller 18 år.

Barn med neuropsykiatriska beteendesvårigheter beskrivs som förlorare i den finländska social- och hälsovården.

Social- och hälsovårdsministeriet har konstaterat att systemet inte fungerar för barn med till exempel ADHD eller barn på autismspektret.

Om familjen dessutom behöver stöd på svenska kan det bli ännu svårare.

– Jag har hört det många gånger: “tyvärr talar ni svenska, då har vi inget att erbjuda”, säger Jenny.

Jennys erfarenhet överraskar inte direktör Anna Cantell-Forsbom på Social- och hälsovårdsministeriet.

– Tyvärr är läget dåligt på finska, men det är ännu sämre på svenska. Det är brist på vård och service. I Österbotten är läget lite bättre, men överlag är det dåligt, säger Cantell-Forsbom.

Trots att problemet är välkänt finns det inga snabba lösningar i sikte.

– Det råder brist på terapeuter och socialarbetare. Det är ingenting vi löser snabbt. Under tiden får familjerna inte nödvändigtvis den hjälp de behöver.

Tyvärr är läget dåligt på finska, men det är ännu sämre på svenska― Anna Cantell-Forsbom, STM

Stefano, Jenny och Angelo bor i Åboland och har varit klienter hos familjeenheten i Pargas stad. För några år sedan hade Pargas stad problem med för lite personal inom barnskyddet. Det här märkte också Stefanos familj.

– För oss blev det alltid att börja om från början när det kom en ny socialarbetare, säger Angelo.

I en krissituation vill jag inte höra att socialarbetaren inte vet vem min son är― Jenny

I dag är läget bättre vid familjeenheten i Pargas stad. Det finns tre socialarbetare som tar hand om cirka 100 klienter.

– Men det är fortfarande brist på stöd för barn med psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser, säger Sami Salmivirta, chef på familjeenheten.

För barn som behöver placering utanför familjen på svenska finns det ingen barnskyddsenhet i Egentliga Finland. Därför har man t.o.m. undersökt alternativ i grannlandet.

– Vi har rett ut om det finns möjlighet att placera barn i Sverige, men än så länge har det inte skett, säger Salmivirta.

Efter att Stefano lämnat Lagmansgården ville Pargas stad skicka honom till en enhet för barn med behov av särskilt stöd. Enheten finns i Kymmenedalen och fungerar på finska.

Vi var tveksamma till ännu en placering på en anstalt, långt hemifrån i en miljö där ingen talar svenska― Jenny

För att undvika placeringen rymde Stefano.

– Då förlorade jag mitt tålamod. Jag tröttnade på att alltid gå med på det enda alternativet, säger Jenny.

Sami Salmivirta säger att barnskyddets åtgärder kan vara drastiska, men man agerar med tanke på barnets bästa.

– Vi fattar ibland beslut som kan gå emot föräldrarnas och barnens vilja. Ibland kan våra åtgärder på kort sikt till och med försämra läget, men jag litar på att vi når goda lösningar.

Beslutet att placera Stefano i Kymmenedalen återtogs.

I dag är Stefano fortfarande omhändertagen, men han bor med sina föräldrar. Framtiden är oviss, men Stefano väntar på att bli mer självständig.

– Jag ser fram emot att fylla 18. Då är jag ansvarig, gör jag nåt dumt tar jag straffet. Då vet jag åtminstone vad som händer. Det jobbigaste med att vara omhändertagen är när man inte vet vad som händer.