Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Inte bara elakheter och hatprat – nätet är faktiskt fullt av meningsfulla diskussioner där man lyssnar på varandra

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Låt det förestående kommunalvalet blir ett test för om vi som medborgare klarar av att vara mer lyhörda för hur vår motpart tycker och tänker, hur provocerade vi än råkar bli i stundens hetta, skriver Jonas Jungar. Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Bild: Yle Svenska Yle,jonas jungar

Jobbar man som jag med att följa med den samhälleliga debatten nästan 24/7 blir man med tiden oundvikligen lite miljöskadad. Och ibland mörkrädd då man läser allt som finns bland undervegetationen på nätet. Men det är också alldeles för lätt att bli cynisk.

Man börjar betrakta allt genom glasögon som ser endast skuggsidorna: hatpratet, påhoppen, desinformationen eller så bara utstuderad elakhet bakom signaturer och anonyma konton. Och då blir berättelsen om vårt diskussionsklimat en mörk historia. Det är lätt att ge upp.

Men se – ibland glimrar det till i de ändlösa flödena. Man stöter på en diskussionstråd som är hur intressant och välkomnande som helst.

Det kan vara en böljande diskussion där de trevande frågorna är lika insiktsfulla som de tvära påståendena. En diskussion där folk tillåter sig att tvivla på sina egna argument.

"Du kan ha faktiskt ha rätt där".

"Jag kan inte tillräckligt för att uttala mig om det där".

"Det där hade jag faktiskt inte tänkt på".

"Jag måste bekanta mig mera med det du berättar om".

Diskussioner där man i vänlig ton spinner vidare på trådar som andra tappat, där man inte landar i något svar men där alla ändå känner sig berikade och inspirerade. Där alla känner sig inkluderade, sedda och hörda.

Men se – ibland glimrar det till i de ändlösa flödena. Man stöter på en diskussionstråd som är hur intressant och välkomnande som helst

Det är faktiskt fullt möjligt att föra sådana diskussioner. Och de finns. Man vet att de var värdefulla för de tenderar att dröja kvar i medvetandet. De sticker ut i det allmänna bruset.

Det Yle-initierade fleråriga projektet Hyvin sanottu-Bra sagt vill förstärka just den finländska diskussionskulturens goda sidor.

Det är ett initiativ som har fått ett oerhört stort gensvar bland samhällets alla sektorer, här en lista på alla aktörer som hittills anmält intresse för att vara med.

Det görs i tätt samarbete med stiftelsen Erätauko/ Dialogpaus, som har utvecklat en helt egen konkret och vardagsnära metod för hur man föra mer respektfulla och inkluderande diskussioner även om ämnet är svårt och meningsskiljaktigheterna är stora.

Dialogpaus är en metod som inte siktar på att diskussionen ska leda till något givet svar eller ens en konsensus, utan som nöjer sig med det värdefulla i att många helt enkelt har fått komma till tals och fått känna sig sedda och hörda.

Det är en framförallt en metod som har stort fokus på lyssnandet, inte bara på allas individuella och heliga rätt att få säga sitt.

Det är en metod som har stort fokus på lyssnandet, inte på allas heliga rätt att få säga sitt

Tycker ni det låter naivt och flummigt?

Faktum är att just lyssnande och respekt för sin meddebattör var det som finländarna tyckte var överlägset viktigast då Yle i en opinionsmätning frågade folket vad som kännetecknar en god diskussion.

Vad folk tycker är minst viktigt? Att vinna debatten eller att lyckas övertyga andra.

För mig är det här trösterik information. Ständiga rapporter framställer ju nämligen det finländska diskussionsklimatet som både aggressivt och grälsjukt.

Men då beaktar man inte alls den förkrossande stora majoritet som faktiskt står på "det respektfulla, goda samtalets" sida. Vi finländare är i grunden överraskande eniga om vad som utgör ingredienserna för en bra diskussion.

Att lyssna och visa respekt för sin meddebattör var det som finländarna tyckte var överlägset viktigast då Yle frågade folket vad som kännetecknar en god diskussion

När valfebern nu stiger och åsikter ska stötas och blötas mot varandra handlar vår gemensamma utmaning inte bara om var och ens rätt till sin åsikt, utan också om skyldigheten att försöka lyssna på andra.

Att det lyssnandet dessutom, p.g.a. coronaläget, måste ske mestadels via skärmar gör utmaningen ännu större.

Hur lyssnar man ens aktivt via skärm? Och hur bibehåller vi då respekten för varandra?

När vi inte möts ansikte mot ansikte är det så oändligt lätt att skriva sådant som man annars inte skulle täckas säga. I skydd av signatur och anonymitet är det ännu enklare. Inga normala sociala konventioner gäller då.

Men vi måste vi lära oss utbyta åsikter också den vägen. Demokratin och det demokratiska beslutsfattandet kommer, precis som allt annat i samhället, att bli mer och mer digitalt.

När vi inte möts ansikte mot ansikte är det så oändligt lätt att skriva sådant som man annars inte skulle täckas säga

Avslutningsvis: Yle hyser naturligtvis inga illusioner om att debattklimatet är något som förbättras över en natt, inte heller att en brett upplagd kampanj är det enda svaret, hur många organisationer och instanser som än hejar på.

Men låt det förestående kommunalvalet blir ett första test för om vi som medborgare klarar av att vara mer lyhörda för hur vår motpart tycker och tänker, hur provocerade vi än råkar bli i stundens hetta.

Och om det känns övermäktigt så är det alltid klokt att hörsamma salig ex-presidenten Mauno Koivisto som så klokt yttrade följande: "kun provosoidaan, ei pidä provosoitua" (sv. när någon provocerar ska man inte låta sig provoceras).

Det är ett rättesnöre som nog aldrig var avsett för 2020-talets nätdebatter, men det fungerar alldeles utmärkt än i dag.

Skribenten är innehållschef på Svenska Yle med ansvar för journalistik och etik